Tuesday, May 24, 2011

F - fragment 2

"Varför har den gamla tidens superhjältar alltid så fåniga kostymer?"
"Det har, ironiskt nog, med den tidens syn på konformitet och normalitet att göra. Eftersom superhjältar rutinmässigt går omkring och gör det omöjliga så blir det nödvändigt att placera dem i en egen mental kategori, utanför vardagen. Så att det blir lättare att tänkta två tankar samtidigt: dels den om en vanlig vardag med alla dess bekymmer och ofrånkomliga problem, OCH tanken om det ovanliga undantaget som struntar fullständigt i detta. Samtidigt. Utan att huvudet exploderar."
"Undantaget som bekräftar regeln?"
"Precis. Men det har också med den tidens teknologiska utveckling att göra. Det var ovanligare med modifierade individer då, och om vi bortser från glasögon så var de flesta mer eller mindre dömda att vara som de föddes. Eller, rättare, det fanns en viss begränsad sak människor som regel kunde gå omkring och göra, och allt annat var 'super'. Vi kan se att superhjältekostymerna blev både diskretare och smakfullare i takt med att människors naturliga förmågor. Till sist smälte superhjältegenren ihop med de rådande modetrenderna, om än med visst motstånd."
"Förstås! När tekniken når ikapp med fantasin blir det fantastiska vardag, och behöver inte längre sättas på undantag. Och därför blir behovet av konformitet och fåniga kostymer mindre. När alla kan göra allt, eller åtminstone väldigt mycket mer, blir hela grejen med superkrafter svårtänkbar. De har ingen plats - det är ju bara vanliga människor som går omkring och gör saker."
"En intressant vändning inträffade efter den vardagliga perioden. I takt med att fantasin åter började springa förbi teknologin, blev dräkterna mindre moderiktiga och mer fåniga. Vardagen lämnade genren, och behovet att kunna sätta den på undantag gjorde sig gällande igen."
"Fantasin är en märklig kraft. Nu som då. Och när det gäller superhjältar gör kläderna verkligen mannen. Och kvinnan."


"Arkeologer", tänkte en tjuvlyssnande Patri. Hur kan de förstå så mycket utan att egentligen förstå någonting alls? De har helt rätt om kostymerna, men de utgår från att fantasin ökade snarare än att möjligheterna att realisera den minskade. Under superhjältemodegenrens höjdpunkt var kläderna superhjälteredskap i sig själva, mer teknologi än textil, och att bära ens ett vanligt modeplagg var att bokstavligen omge sig med tusentals superkrafter. Att de var både nätanslutna och hologramprojicerande gjorde ombyten onödiga, och mer en fråga om humöranpassning, tankekontroll och programmering än om konsumtion.

Ludditerna kom aldrig riktigt över att de allra flesta modeller aldrig behövde tvättas. Eller egentligen kunde tvättas, då de aldrig blev smutsiga. Även puritanerna hade vissa bekymmer med självsanerande klädesplagg - det förtar lite hela poängen med dygder och självdisciplin.

Om de bara visste vilka andra slags dygder och självdiscipliner som bärandet av sådana underverk skapade. De måste ju tas av ibland, hur smärtsam tanken än kan tyckas vara. De såg inte bara olika ut beroende på vem som bar dem; de var beroendeframkallande på tusentals olika sätt.

På sätt och vis är det fel att kalla det "kläder". Det är mer design, elektronik, ingenjörskap, processorkraft och öppna kommunikationsportar inblandade i deras väsen än i vissa enskilda civilisationers uppgång och fall, och om Isfahan var halva världen på sin tid så var dessa virtuella exoskelett mer än så på sin.

Den som vill skriva en intressantare historia vill förmodligen börja med den första generationen som växte upp i dessa. De slutade helt oväntat ha sex, och slutade sedan vilja ha det. Med allt som två människor kunde göra med varandra med kläderna på - bygga egna världar, förlora sig i varandras fantasier, utforska de tusen och åter tusen tankar som i varje ögonblick skapas och förenas, se oändligheten i en vattendroppe och stoppa tidens gång med en öm impuls - så framstår alternativet att låta bli till förmån för en smula simpel kroppskontakt som någonting barn en gång sysslade med. Innan de förstod bättre vad världen gick ut på.

Beroende på om historieskrivaren var mer intresserad av effekt eller etik så brukar det ta olika lång tid att komma in på sådana saker som att teknologi återfinns i olika mängder i samhällsskikt, och att större delen av samhället bara läste om detta i supermodetidningar. Att de råkade handla om verkliga människor oftare än inte gjorde inte äventyren mindre äventyrliga.

Men fantasin -

Fantasin slutade spela någon roll i samma stund som verkligheten gjorde det.


Patri undvek arkeologerna  Inte för att de inte hade saker att säga varandra, utan tvärtom för att Patri har för mycket att säga och de för lite att höra. För att vara historiskt intresserade har de väldigt lite historisk fantasi, och skulle förmodligen inte känna igen en samtida anakronism om den så råkade stämma med deras metodbok. Eller, i det här fallet, berättade för dem om att det rör sig om en samtida anakronism.

Det, och att de satt ett pris på det som gömmer sig i Patris huvud.

Så här i efterhand var det nog något av ett misstag att berätta om just den detaljen. Men i en värld som gått under har det också gått inflation i efterklokhet.

Deras spekulationer om den tid som flytt envisas dock med att vara intressanta. De för in tankarna på de mest märkliga av minnesspår, och ger på sätt och vis någon slags sammanhang åt saker och ting.

Vad skulle, exempelvis, hända om någon av dessa välklädda personer råkade dyka upp? Skulle någon samtida person känna igen det de såg - att det var en människa därunder, trots att kläder, hår och ibland även ansiktsdrag förändrades synbart under tittandets gång? Eller skulle de omedelbart falla in i superhjältetänket?

Teknologi, närhelst tillräckligt avancerad, har en tendens att bli identisk med magi. Trots allt.

Tidsresenären i fråga skulle dock göra allt annat än att känna igen sig. Det geografiska landskapet skulle förmodligen innehålla vissa igenkänningsfaktorer, men det sociala landskapet skulle vara totalt öde. Bland alla människor som gick omkring och förundrades så skulle det inte finnas en enda medmänniska - ingen som svarar på de tusentals kanaler av potentiell kommunikation som togs för givna på den gamla goda tiden.

Även om mottagandet skulle vara ett simulacra av Jesu återkomst så skulle det vara den ensammaste människan i världen. Eftersom världen, i ett svep, hade mörknat. När världen är en väv av ständigt resonerande latenta kommunikationsvågor som svallar mot medvetandets händelsehorisont, är lite ensamhet bokstavligen hela världen.

Så många världar gick under i det långsamma förfallet.

Med lite fantasi kan den sägas gått under även redan innan den gjorde det rent formellt. Inte bara på ytan.

Flattr this

Thursday, April 28, 2011

F - fragment 1

"Så du menar alltså att ingen egentligen vet vad det här egentligen är för någonting?"
"Värre. Vi vet inte ens om det var för någonting. Såvitt vi vet så skulle det kunna vara socialt vitt brus. Sådant som uppstår närhelst många människor befinner sig på samma plats. Som politik eller kultur. Ingen planerar sådant, och de som gör det misslyckas alltid på minst femton oväntade sätt."
"Ingen aning, med andra ord?"
"Ingen aning. De som gillar att tänka för mycket kallar det ett budskap från gudarna, och vill vinkla det så att de säger vad de vill att de ska säga. De som gillar att slippa tänka kallar det ett resultat av en socialt konstruerande process, vilket är deras sätt att säga någonting annat medan de säger att de inte heller vet någonting."
"Vem hade trott att postmodernismen skulle bli lathetens främsta lathund?"
"Well, för en gångs skull lyckas postmodernisterna ge oss en vinkel att banka på de religiösa från. Det ÄR ett resultat av en social process - bara det att det är en högst komplicerad sådan, med avancerad arbetsdelning och med tillgång till ett otal verktyg vi inte har. Om de inte vore så lata skulle de nog uppskatta ironin i det hela."
"Det är alltid en tröst att bägge är i ömsesidigt uteslutande minoritet.  Hursomhelst. Vårt ting-i-sig väntar, och det dekonstruerar inte sig självt bara för att vi gör det."
"Mönstren här är annorlunda än på de ställen vi varit på tidigare. Mer. Och fler lager, mer energiska. Och uttrycksfulla."
"Det verkar som att vi funnit en plats av viss betydelse. Som sagt, tinget-i-sig väntar."

"Arkeologer", tänkte Patri tjuvlyssnandes. Det är inte så mycket det att de sysslar med sådant de inte förstår som gör dem så farliga; det är den systematik och den kontrollerat disciplinerade iver de gör det med. Och att de vet vad de gör även när de inte vet vad de sysslar med - en subtil men viktig skillnad. Det ger ett sken av att det finns ett sätt att se på världen som gör den begriplig i sin obegriplighet. Inte riktigt ett religiöst sken, men någonting liknande.

Ett hopp om en ny morgondag. En farlig sak, så här på andra sidan världens undergång. Eller bara en otidsenlig sak, en oartighet - när det som fortfarande finns kvar i levande minne blir föremål för arkeologers utgrävningar är det svårt att inte känna sig gammal. Frågan är vilket som är störst - världen eller självbilden. Och vilket som är skörast och i störst behov av skydd. Även nu. Särskilt nu.

Att säga att världen gick under är förstås en förenkling. Den gick aldrig riktigt under, men den gick på tomgång tills den inte gjorde det längre. Det blev omöjligare och omöjligare att få tag på reservdelar, ingen visste längre hur saker fungerade eller kunde repareras när de väl gick sönder, och tusen andra små saker i samverkan förvandlade en till synes stabil globalitet till någonting förgängligt.

En av de stora - men i sammanhanget skrattretande små - sakerna var att en av världens viktigaste banker i ett svep försvann från nätet. Inte på grund av terrorism, som många hoppades på, utan på grund av att en nyckelkomponent i en av de specialdesignade datacentraler som höll nätvaron vid liv gick sönder. En liten detalj i sammanhanget - inte större än en fingertopp - men ändå tillräcklig för att slå ut helheten. Med virtuellt och ekonomiskt mörker som resultat.

Den tekniska bevisningen antydde att orsaken var att någon gömt papperspengar i kylningsapparaturen. Det nådde aldrig riktigt ut till medierna.

Ironin ligger i att just den detaljen i sammanhanget var byggd för att hålla i tid och evighet. En komponent som aldrig går sönder. Det är en bra idé i labbet, men den tidens marknad behövde ständigt nya former av kreativa förstörelser för att dess aktörer skulle kunna överleva. Det duger inte att sälja en komponent en gång och sedan aldrig behöva vare sig uppgradera eller serva någonsin igen - det finns ingen profitmarginal i gott ingenjörskap. Och det företag som tillverkade detaljen i sammanhanget drevs av exceptionellt duktiga ingenjörer.

De gick i konkurs efter bara något år, och tillverkningsprocessen glömdes bort i ett moln av komplicerade patentförhållanden. Och även om terrorister för det mesta är just terrorister, så är de över lag lättare att förhandla med än företagsjurister.

På samma sätt gick tusen andra små detaljer i det stora sammanhanget sönder, oberoende av varandra. En kombination av entropi och Murphy skötte samordningen. Och en liten lokal kris i taget förvandlades världen från ett sammanhang till lokalare och lokalare sådana. Ingen planerade det hela; det bara hände, och gradvis överraskades människor av att världen blev både mindre och större samtidigt.

Det som gör just den här komponenten till en så viktig detalj i sammanhanget är att en liknande sitter i Patris huvud och berättar om precis såna här detaljer från den tid som flytt lite då och då. Vilket vore fenomenalt, om det inte hade varit för att en liten bugg placerat rösten någonstans mellan slumpmässig och medveten. Den svarar på tilltal, men inte nödvändigtvis med de mest användbara av fragment.

Arkeologerna försöker finna sammanhang till de ting som finns kvar från förr. Deras teorier är vanligtvis felaktiga, men irriterande nog är de också mer logiska och sammanhängande än hur saker och ting faktiskt förhöll sig. De vet inte hur fel de har, men deras metodbok innehåller detaljerade beskrivningar av hur de kan ha fel på rätt sätt. En hel livsvärld av otillräckliga referensramar.

Just de två arkeologer som Patri tjuvlyssnar på har i alla fall en sak rätt - ingen planerade den här platsen. Den blev till av nödvändighet, som ett resultat av att andra platser angränsade den, som en ickeplats - en plats vars enda syfte är att förhindra att andra platser smälter ihop. Resultatet blev en spektakulärt ful knutpunkt för den lokala busstrafiken, och blev - enligt lagen om att allt socialt missnöje tar sig sociala uttryck någonstans - genast överöst med klotter av olika slag. Debatten om huruvida detta var en förbättring eller ett uttryck för osedvanligt gränslös vandalism pågår fortfarande i Patris huvud, medan arkeologerna fortsätter försöka förstå den plats de befinner sig på.

Patri har inte hjärta nog att berätta att de sedan länge bortglömda människor som en gång firade vardag här inte heller förstod sig på den. Eller att de inte behövde förstå den, eftersom den egentligen inte fanns.

Om det inte vore för vemodet skulle det nästan finnas en viss ironi i det hela.

Världen gick under, och återuppstod i en morgondag som aldrig kom. En plats i taget.

Flattr this

Monday, February 14, 2011

Moderna ruiner

Vi lever i en värld av ruiner. Varje dag går vi omkring och lever i en hel uppsättning av dem - allting i vår omgivning är i någon grad av förfall, och varje dag kan vi se hur idéer som en gång var moderna nu visar sina flagnande fasader i våra medmänniskors sinnen. Alla vet att idén om en perfekt värld är en ruin som en gång vördades som ett slott, men ändå tycks det som att invånarna inte vill flytta ut; alla vet att vårt nuvarande sätt att leva inte kan vara för evigt, men ändå utgår vi från att göra just det; alla vet att status quo är en kvarglömd rest från en tid med större ambitioner, men tanken på att bli påmind skrämmer oss mer än insikten om att vi glömt.

Det räcker med att titta på vår samtida politik för att se fler ruiner än en kanske önskar. Det talas förvisso om tillväxt och nybyggnation, men när det väl kommer till kritan så ligger samma gamla samma gamla under ytan. Tanken på det eviga framsteget, på kategorisk renhet, på sanningen som gömmer sig strax bakom nästa megaprojekt. Tanken på att problem kan planeras bort, på centralstyre, på femårsplaner.

Ständigt samma fråga, som varje politiker och ideolog gör allt för att slippa konfronteras med när världen tittar på - och varje gång till synes helt spontant plötsligt inser att de förväntat sig ett svar på: är vi framme snart?

Den största ruinen av dem alla, och den vars invånare är mest obenägna att flytta ut, är förstås tanken att det finns någonting att komma fram till. Att nuet är ett undantagstillstånd och ett vänteläge tills saker och ting börjar på riktigt. Byt bara ut revolutionen mot apokalypsen mot den fulla sysselsättningen mot det etniskt rena moderlandet mot [telos], så har du en god karta över det ruinlandskapet. Allting blir bra efter [telos]; världen som vi känner den ska bara gå under först.

Det är en av de moderna ruinernas största ironier.
Det är inte bara politiskt som vi omges av ruiner. Rent fysiskt finns det gott om sådana. Små bruksorter där fabriksportarna slagit igen och växts över av mossa och glömska; varv där det inte byggs någonting annat än nostalgi; stadskärnor som faller sönder eftersom ingen underhåller dem. I Detroit är hela stadsdelar obebodda, och det finns gott om andra platser där det förgångna fortfarande insisterar på att närvara utan samtidens medverkan.

Ett av de mest konsekventa och obändliga budskap barn av idag bombas med är att vi håller på att träda in i nya tider. Vissa handviftar till kalla krigets slut, andra till terrorkrigets början, andra till internets framtåg, andra till finanskrisens göranden och låtanden. Det finns gott om nya tider att börja, och gott om gamla tider att ta slut.

Saker och ting försvinner inte bara för att de slutar vara aktuella. Vanligtvis hamnar de i olika förråd av olika slag, utom synhåll för de flesta. I andra fall används de till någonting annat än de till en början avsetts till. I åter andra fall, så som med möbler, så lever de kvar i människors hem utan att för den skull göra särskilt mycket väsen av sig.

Nuet - det som är nu när vi gör det vi gör - är en ansamling av tusen och åter tusen enskildheter som råkat bli som de blev, och som nu envisas med att vara kvar. På sätt och vis är nuet en enda stor ruin, som sakta men långsamt rör sig mot entropins triumf.

Det som skiljer moderna ruiner från generella sådana är att vi i mångt och mycket redan vet att det är ruiner det handar om. Vi talar om det för våra barn - industrisamhället är på väg ut, informationssamhället på väg in. Även om ingen säger det så är det många som ser våra äldre medmänniskor som levande ruiner från en annan tid, vars enda kvarstående tjänst för moderniseringen är att göra plats för det nya genom att dö.

Att växa upp bland ruiner är en sak. Att vilja ta till vara på dem är en annan.

Detta att våra barn vet om att de lever i väntans ruiner inför en framtid som kommer att vara något helt annat än idag är ett fenomen som på sätt och vis hör ihop med tanken på [telos]. Det är bara tidschemat som är lite snarare än det brukar, och för en gångs skull är målet om en helt ny värld uppnåelig. Den är ju trots allt redan här, och vi som tagit till oss den före resten av mänskligheten kommer att bli desto lyckligare när vi får sällskap.

Nya tider. Men samtidigt är väldigt mycket av det gamla kvar, allt nytt till trots.

Märkliga tider.

Det kommer att uppstå många brytningar mellan de politiska ruinernas gamla form och deras nya sådana. När revolutionens frälsning bytts ut mot den globala kommunikationens dito kommer revolutionärerna och nätfolket att ha intressanta saker att säga till varandra. Eller vilket [telos] du än önskar - tanken om att vara framme snart behöver inte vara revolutionär, trots allt.

Vissa talar om "digitala infödingar" för att skilja de som fötts in i den nya tiden från oss som har någonting med den gamla att göra. Sådana som aldrig levt utan konstant global kommunikation från oss som en gång haft glädjen att upptäcka detsamma. Det är en intuitiv metafor - en förstår snabbt att det är tänkbart att det kan finnas en skillnad mellan sådana som växt upp med någonting och de som inte gjort det. Samtidigt är hela grejen med historisk materialism inte särskilt ny, och många kan nog peka på en mycket specifik modern ruin baserad på det hela.

Det är inte så enkelt att saker bara händer, med historisk nödvändighet. Att inpränta och överförtydliga för dessa våra digitalt nyfödda att de lever i nya tider hjälper dock att förse dem med den känsla av historisk nödvändighet som behövs för att inte riktigt vilja ha någonting att göra med den tid som flytt.

Moderniteten har aldrig varit vänligt sinnad mot den tid som flytt. Och varför skulle den börja nu? Den är ju trots allt framme snart.

Politiska ruiner. Fysiska ruiner. En samtid i ekonomiska ruiner. En mångfald av sociala ruiner av olika slag.

Det är inte utan att samtiden ibland känns väldigt gammal, dessa nya, märkliga tider till trots.

Ibland tror jag att det är just denna känsla av historiens tyngd som saknas. Inte den historiska överbelastning som Nietzsche talar om, utan en mer allmän bekräftelse av att det som händer är ett resultat av tidigare handlingar. Det som är är inte av en slump; bakom många av även de till synes minst anspråksfulla föremål finns tusen drömmar och ambitioner. Att saker och ting råkade bli som det blev må vara mer eller mindre slumpmässigt, men den mängd tankemöda och energi som lagts ner på att försöka påverka slumpen att göra vissa saker mer sannolika än andra är svår att vifta bort som en historisk tillfällighet.

Väldigt många har drömt om att göra världen till en bättre plats. Väldigt många har försökt konkretisera dessa drömmar. Väldigt många har lyckats, väldigt många har misslyckats. Medan deras försök har pågått har väldigt många saker skapats, använts, glömts bort och förvandlats till de ruiner vi känner idag.

Nuet är summan av miljontals drömmar som aldrig gick i uppfyllelse. Och ungefär lika många som gjorde det. Miljontals [telos] som aldrig blev uppnådda, och vars förhoppningar nu ärvts av oss som kommer härnäst.

Nuet är ett monument över det förflutna, och dess främsta beståndsdelar är de ruiner vi lever i.

Morgondagens moderna ruiner kommer att vara summan av vad vi gör av de ruiner vi råkar leva i. Vare sig revolutionen, apokalypsen, den fulla sysselsättningen eller någonting annat kommer att skilja oss från våra efterkommande, och de kommer precis som vi att leva i en tid där det går att göra morgondagen till en bättre plats.

Världen kommer inte att gå under. Det är bra i sagor som det finns en början, en mitt och ett solkart slut; det är bara i sagor som prinsen får prinsessan, och än mer är det bara i sagor som [telos] otvetydigt löser alla de problem som drabbar oss idag.

Det är bara politiker, ideologer och drömmare som drömmer om världens undergång. Vi realister, historiker och litteraturvetare får leva med att befinna oss in media res till dess att vi tar slut.

Månne är det värt att resa en ruin över. Ett monument till ändligheten, signerat Ozymandias. -

Flattr this

Sunday, February 6, 2011

Den inspirerande fuskaren

Jag har ett litterärt projekt på gång. Det har varit igång sedan gymnasietiden, och är inte mycket att visa upp för världen. Ett par fragment lite varstans, en uppsättning karaktärer som knappt är mer utbyggda än att de har olika namn och, ehm, mer ambition än realisation. Vilket också är den stora grejen med det hela - det är som en oöppnat present, och kan bli vad som helst när det väl blir av.

Men som vi alla vet så försvinner spänningen när presenten väl är öppnad. Det spelar egentligen ingen roll vad som gömmer sig inuti - det är hela momentet med att det kan vara vad som helst däri som är det spännande. Möjligheterna är oändliga, och enbart rimlighetsbedömningar utifrån paketets storlek och vikt sätter gränser för fantasin.

Trycket på att få ner någonting konkret på papper är inte så stort, med andra ord.

Väldigt många saker i livet är så här. Det handlar egentligen inte om att faktiskt gå ut i världen och få saker gjorda, utan att tillåta sig själv att dagdrömma om vad som skulle kunna hända. Det ligger i sakens natur att det som skulle kunna hända är mer varierande och mångfaldigt än det som faktiskt råkar hända; sannolikheten för ett utfall är alltid exakt ett, men de olika alternativen är alltid fler än ett.

Så länge det en drömmer om inte genomgår formaliteten att faktiskt hända så kan en fortsätta drömma om detta för evigt; när det väl råkar bli av så kan en inte tänka på det i termer av vad som skulle kunna. När en väl börjat med någonting så går det inte att backa tillbaka till sin trygga tanke om hur det skulle kunna vara att göra någonting.

Människor är märkliga på det viset.

Samtidigt vet jag ju att jag inte direkt har några direkta planer på att få någonting gjort med det hela inom kort, och kan därför spekulera systematiskt i vad det skulle kunna bli. Vilket är användbart, i och med att jag inte behöver ordna med metanarrativer och livsvärldar och stuffs för att få till en berättelse - tänk dig fan fiction, fast utan ett original.

Användbarheten ligger inte bara i att det blir svårt att ha tråkigt när saker och ting går långsammare än vanligt, utan även i att det blir så mycket lättare att fokusera på form snarare än innehåll.

Eller, med andra ord - när jag behöver skriva någonting annat så kan jag slänga in karaktärerna i ett sammanhang och sedan redigera bort dem. Det är alltid lättare att redigera än att skapa nytt, och alla ursäkter för att hamna i redigeringsläge snarare än i nyskaparläge är bra ursäkter. Och goda anledningar, inte minst.

Det kanske kan tyckas märkligt att ha ett mindre galleri personligheter som förekommer i bakgrunden  men som alltid springer undan innan läsaren hinner fram. Som ett onödigt mellansteg, närmast. Vore det inte snabbare och effektivare att bara skriva det som ska skrivas på en gång, utan fiktiva mellanhänder?

Månne.

Det stora problemet med att skriva nytt är att en måste vara kreativ. Läsaren märker inte om en text skrivits med femtioelva sorters ångestladdade mödor eller med slapp hand som råkade ha tur med ordvändningarna; ord tenderar att se likadana ut när författaren lämnat ifrån sig dem. Vilket skulle kunna sägas vara orättvist mot ångestskribenten, men det är samtidigt den största av rättvisa för oss som inte alltid är på de mest inspirerade av humör. Ni ser, i och med att läsaren inte märker skillnaden mellan det ena och det andra så ger det en det perfekta trumfkortet: det är okej att fuska sig förbi både inspiration och ångest.

Och det finns inte heller någon anledning att inte göra det.

Sweet dreams are made of these.

Det finns förstås ett par stående moment som inte går att förhandla bort. Det hela är väldigt dystopiskt cyberpunk - världens höjdpunkt ligger bakåt i tiden, och saker och ting har börjat gå sönder eftersom ingen längre minns hur de fungerar. Huvudkaraktären är på jakt efter någonting, och förmodligen också jagad av någon. Minst en gång under jagandets lopp så kommer saker utspela sig i en spökstad där saker och ting fortsätter på autopilot - tunnelbanetåg som stannar utan att någon går vare sig på eller av, digitala affischtavlor som uppdaterar sig själva att annonsera för saker enligt algoritmer som inte längre analyserar någon reellt existerande ekonomi, vänligt sinnade övergångsställen som talar ut trafikinformation till tomma intet.

Minst en scen - mise en scène - är en väldigt långsam hiss som sakta sänker sig ner för en flera kilometer hög byggnad. Med utsikt. Och insikt.

Att tala om moderna ruiner vore att vara direkt nostalgisk.

De stående momenten till trots så finns det en oerhörd frihet i att blicka framåt i tiden. Eftersom det finns massor av framtida historia som inte har "hänt" än (dvs inte introducerats för läsaren) så finns det också tusen möjligheter att improvisera fram någonting. Problem vi har i dagsläget kan lösas i en handvändning, och nya problem kan introduceras lika enkelt. Framtiden är ett enormt lager av ursäkter och anledningar för att inte behöva bry sig om saker och ting. Aids slutade vara ett problem när det botades, men smittsamma mjukvarubuggar blev ett desto större problem när hela kroppsdelar digitaliserades; beroende på hur mycket kreativitet, fantasi och framtid som står till ens förfogande så kan en handvifta bort mer eller mindre valfria delar av världen.

Framtiden är sådan - den är spännande medan den är okänd och kan bli lite vad som helst, men den blir snabbt historia när den väl blivit känd och uträttad.

Att skriva är att kunna förutsäga framtiden.

Människor lägger stor vikt vid att kunna förutsäga saker och ting. Det är inget märkligt med det - det blir märkligt om det inte är så. Anomiskt. Om saker och ting inte förblir sig själva medan vi går omkring och kanske eller kanske inte är oss själva så blir världen en väldigt underlig plats, och det blir omöjligt att lära sig saker. Det går bara att lära sig saker om saker som är beständiga; när allting är kaos går det inte att försöka förstå, bara att försöka gömma sig.

Nu är världen en oroväckande stor plats, och det är lätt hänt att den verkar mer kaosartad än den egentligen är. Den följer vissa mönster, men dessa är inte alltid helt självklara eller enkla att ta till sig. Desto enklare är att skriva sig ett par förväntningar om hur världen kommer att vara - och vad en måste göra för att den ska bli eller förbli. När kaos verkar vara den enda ordningen, blir det egenhändigt skrivna substitutet ens bästa vän - och ens bästa chans att kunna förutsäga vad som komma skall.

Det mirakulösa är att det fungerar lika ofta som det inte gör det.

Det finns inspirerade människor som anar världens mönster och kan förutsäga dem någorlunda; det finns gravt ångestladdade människor som på samma sätt anar världens mönster och kan förutsäga dessa. De flesta av oss är dock vare sig hyperinspirerade eller inkarnerade avatarer av ångestens bristvaro, utan någon slags mellanting som ibland örfilas av endera. I brist på inspirationens och/eller ångestens vissheter så får vi försöka improvisera fram någonting som fungerar tillräckligt bra för att räcka till nästa gång.

Ett av livets stora trumfkort är insikten att en inte direkt behöver vara kreativ. En får fuska - en får skriva halvdana regler om vad en bör och inte bör göra för att kunna göra det en gör. En behöver inte ha rätt, utan bara tillräckligt mycket energi för att ta sig vidare. En behöver inte vara perfekt - en behöver bara vara närvarande när framtiden anländer.

Det är okej att fuska sig förbi både inspiration och ångest.

Det är sådant som får en att bli lite mer positivt inställd till framtiden, inte sant?

Flattr this

Monday, November 8, 2010

Subjektiva men självlösa samtal

Ibland samtalar jag med universum. Eller, rättare, tilltalar det. Vilket då tar sig uttryck i att jag ibland till synes helt ut ur det blå säger någonting obegripligt och sedan fortsätter som om ingenting. Inte direkt för att universum behöver höra det jag har att säga, utan för att tanken på att det går att tilltala det även innebär att det går att ta avstånd från det.

Det är en liten men symbolisk akt av revolt.

Nu är "universum" ett lite felvalt ord i sammanhanget. Det är inte universum i betydelsen "allt som finns, har funnits och kommer att finnas" i en rent materiell betydelse. Snarare rör det sig om någonting i stil med "allt som har tänkts, tänks och skulle kunna tänkas", eller månne mutatis mutandis sägas. Anledningen till att jag ändå envisas med att använda ordet ligger i att det på ett väldigt epistemologiskt plan inte går att skilja mellan det som är och det som kan tänkas/sägas - det som inte kan tänkas finns inte, och det som inte tänks på finns heller inte.

En av epistemologins klassiker, Berkeley, drabbade samman med den omedelbara följdfrågan om varför sådant som ingen direkt tänker på ändå envisas med att finnas. Universum är ju trots allt rätt stort, och det ligger nära till hands att påpeka att det finns lite för mycket att tänka på för att hinna tänka på allt. Den gode biskopen invände här att universum klarar sig finfint eftersom Gud tänker på allt, vilket många anser vara en av filosofihistoriens största cop-outs någonsin.
Samtidigt pekar detta "tänks inte, finns inte" på en väldigt fundamental del av vår världsbild. Dvs att vi tänker den, och att genom att vi tänker den så blir världen så som vi tänker den. Nu kanske vi har en mer eller mindre fungerande bild av hur saker och ting "egentligen" är, men det går inte att komma ifrån att universum, när allt är sagt och gjort, enbart och endast kan bestå av det vi kan tänka att det är. Vi kan förvisso tänka oss att det är rätt mycket - det tänks rätt friskt och kreativt när det gäller både atomer och avlägsna solar - men som mänskliga subjekt är vi ändå fångade i en individs subjektiva tänkande sätt att se på världen.
Detta innebär då att den gamla klyschan om att se sanningen i vitögat och acceptera verkligheten så som den är inte riktigt är rättvisande. Det går att ha en synnerligen världsfrånvänd syn på världen och ändå röna påtaglig social framgång - verklighetsanknytning är inte en nödvändig del av ett fungerande sätt att se på världen.

Den enda gång vi egentligen ser verkligheten "så som den egentligen är" är i de korta traumatiska ögonblick då vi drabbas av någonting som gör oss totalt ordlösa, som ställer sig så totalt utanför våra ordklasser och kategorier att vi inte vet varken ut eller in vad det rör sig om. Lovecraft hade vissa intressanta observationer på det här temat, och det slutar vanligtvis med att karaktärerna drabbas av en synnerligen icke-fungerande världsbild efteråt.

Vi skulle kunna dra in sex i sammanhanget, men det vore ett annat inlägg. Dessutom så har jag och universum slutat tala om sådant, vilket gör mig till fel person att skriva om det.

Som synes så är "verkligheten" så som den "egentligen är" någonting som ligger bortom oss. Närhelst vi tänker på världen så gör vi det genom ett språkligt filter, en världsbild, en utgångspunkt baserad i språket som alltings alfa och omega. Språket "är" universum, och det faktum att språket följer vissa observerbara regler innebär även att universum tenderar att haka på av bara farten.

Att i det läget tala till universum genom språket är en smula att förneka att bäggedera egentligen är samma sak. För ett kort ögonblick finns det reala som någonting annat än frånvaron av språk - det är det en talar till, och det lyssnar med all den uppmärksamhet som bara ens ego kan säga en att det gör.

Om språket är universum så följer att livet är en berättelse, och vad för slags berättelse vore det om en inte placerade sig själv och sina närmaste någonstans nära handlingens centrum?

En liten akt av revolt mot en värld som ständigt försöker påpeka att en egentligen är rätt betydelselös trots allt.
(Foto: Ashley Rose)

En av de saker som många inte riktigt lyckas tänka sig är att språket har en objektiv existens gentemot oss som använder det. Visserligen är ett språk som ingen levande människa kommer ihåg och vars samtliga texter suddats ut av tidens suddgummi inte direkt någonting som existerar, men så länge vi är sociala subjekt med språket som umgängesmetod så befinner det sig i all väsentlighet i ett objektivt förhållande till oss. Det primära skälet till (för att inte tala om argumentet för) detta ligger förstås i att vi inte föds med ett språk, utan lär oss det - med grammatik och allt.

Derrida gjorde en stor sak av att dekonstruera hur ett språks grammatiska struktur med nödvändighet implicerar ett sätt att se på världen. Frågan om huruvida saker bara händer eller om de bara finns besvaras i det språk vi använder om världen. Om vi bortser från Locke så brukar vi säga om saker och ting att de är röda, snarare än att de rödar. Att vi talar om saker i termer av adjektiv snarare än beskrivande verb säger en hel del om vårt sätt att se på världen - vare sig vi är medvetet medvetna om detta eller inte.

Språket som objektivt fenomen problematiserar en hel del fenomen i vår vardag. Problematiserar och förenklar, ifall en tillhör den skrivande sortens människor. Problematiserar, i och med att det placerar ett avstånd mellan subjekt och språk (av samma typ som det mellan språk och verklighet), vilket gör även den enklaste av uttalanden till någonting som kan analyseras i timmar. Förenklar, i och med att text inte nödvändigtvis behöver ha någonting med dess författare att göra. Språket är sig självt vem som än använder det, och även om den sociala innebörden kanske förändras av användarens diskursiva position så finns det ändå en objektiv uppsättning regler som språket följer.

Anledningen till att detta är en förenkling är att hela skrivprocessen helt plötsligt förvandlas från att vara ett uttryck för en metafysisk Sanning och/eller ens Sanna Känslor till att bli ett placerande av ord i någon slags ordning. Det blir så att säga lite mindre emotionellt bagage och lite mer skrivarverkstad.

Anledningen till att detta är en försvåring är då förstås att värden blir spektakulärt konstig när en väl börjat tänka så här, Att världen gör sin egen grej hör liksom till, men att språket också går och gör det - utan att nödvändigtvis bry sig om vad en själv tycker om det hela - det är nästan lite för mycket.

Det skulle ju innebära att en inte tänker sina egna tankar, utan att de först översätts till språk för att sedan hamna i ens medvetande. Vilket är en tanke som inte riktigt släpper taget när en väl inser vad detta innebär.

Det talar. Språket talar. Och jag som tänkare lyssnar mer än jag tänker.

Vilket inte direkt är en tanke du vill tänka när någon kommer och frågar: vad tänker du på?
Ibland samtalar jag med universum. Eller, rättare, jag språkar mot det. I och med att jag bara har språklig kontakt med verkligheten - om än accentuerade av fysiska känslor - så känns det bara rätt att mina göranden också ackompanjeras av en språklig manifestation.

Vi har alla denna känsla lite då och då. Som när vi slår i stortån i en tröskel och diverse ord bara råkar flyga ur oss. Eller när datorn för n:te gången kraschlandar precis innan någonting viktigt blir färdigt.

Wittgenstein definierade förståelse som "det en behöver veta för att kunna gå vidare". Om vi applicerar detta på det vi just lagt fram om språket så innebär det att vi inte direkt behöver veta vad det är vi säger. Vi behöver bara veta vad vi behöver säga, och när, och hur. Det är fullt möjligt att tänka sig stackare som inte har någon aning om vad de säger, men som säger dem ändå eftersom de vet att det är det de behöver säga för att komma vidare. Språket är någonting objektivt, och det sagda fungerar vare sig den sägande vet om det eller ej.

Det är också något av en förklaring till varför väldigt många skrivande personer inte nödvändigtvis vet varför det de skriver är läsvärt.

Det är även, som en avslutande vardagsanknytning, en förklaring till varför det fungerar att ljuga.

Ibland samtalar jag med universum. Eller, rättare, jag språkar mot det. Vissa kallar det att blogga, andra kallar det att slösa bort sin tid.

Jag hoppas jag inte slösat bort din.

Flattr this

Saturday, September 25, 2010

Autonomi och frihet

Häromdagen kvittrade den gode Yami ut någonting som jag tror väldigt många av oss tänkt någon gång, och som väldigt väl fångar en mycket specifik känsla som vi som befinner oss i övergången mellan ungdom och vuxendom känner lite då och då. Eftersom det är ett tweet så drar jag mig inte för att citera det i dess helhet:
Jag är vuxen, så jag får faktiskt dricka coca cola till frukost. Så det så!
De av er som minns hur det var när ni flyttade hemifrån minns säkert den där första tiden utanför boet, och hur alla de där tidigare begränsningarna som hemsökt en var som bortblåsta. Helt plötsligt fick en vara uppe hur länge som helst, godis till frukost blev mer än en abstrakt möjlighet och det här med att städa var helt plötsligt långt mindre kinkigt än vad det än gång var. Det var frihet, äntligen!

Grejen är ju förstås att de där första veckorna inte riktigt varade för evigt, och eventuellt så började vardagen anfalla. Tvättkorgen tömde inte sig själv, disken sjöng nazistiska kampsånger som behövde tvättas bort med diskmedel och innan en visste ordet av så började räkningarna att ramla in likt narvalar i en internetkonversation. Dessutom så började magen hungra efter någonting annat än godis till frukost, lunch, middag och nattmacka.

Kort sagt så var det dags att börja komplettera den där friheten med en smula ansvar.
(Foto: Liz Lawley)
Ibland har jag tur med illustrationerna. Inte nog med att jag snubblar över ett passande Yamitweet, utan även bilden ovan. Ni kanske ser att den försöker illustrera förhållandet mellan ansvar och frihet, där både för lite och för mycket ansvar leder till minskad frihet, och det enda sättet att behålla sin frihet någorlunda är att försöka balansera på den gyllene medelvägen.

Med det här sagt så är det dags att introducera begreppet autonomi. Det befinner sig i samma associationssfär som ordet "ansvar", men är inte riktigt samma sak. De första fyra bokstäverna - auto - betyder själv, och de fyra sista - nomi (eller nomos, för den som är språkpetig) - betyder lag, och att vara autonom innebär att en stiftar sina egna lagar. Vilket, onekligen, är att begränsa sin frihet, men det är också det enda sättet att vara fri på riktigt - för hur fri är en om någon annan säger åt en vad en måste göra?

Då har en ju flyttat hem igen. Och då försvinner ju alla fördelar med eget boende.

Det gäller alltså att krydda den där friheten med en smula autonomi.
Grejen med frihet är att den är fenomenalt värdelös att bara gå omkring och ha, rent generellt. Det är förvisso bättre att ha den än att inte ha den, men förr eller senare så måste den användas till att göra någonting. Att bara gå omkring och tänka "jag skulle kunna göra x, y och z, och det där också" är i och för sig rätt mysigt, men efter hand kommer det där ögonblicket då friheten att välja konkretiseras i att ha valt något av de alternativ som står en till buds.

Det hela problematiseras en smula av att det även är ett val att inte välja, vilket alla som går omkring och undrar varför de inte tog chansen att göra ett visst något när det kunde göras onekligen vet.

Väljandet begränsas förstås av de alternativ en har, och här börjar autonomin göra sig påmind över frihetens fågelsång. Friheten är väljandet, men autonomin är säkerställandet att en över huvud taget kan välja vissa alternativ.

Det mest påtagliga exemplet på det här är förstås utbildning - särskilt på högre nivåer. Att genomgå en sådan - eller, rättare, att autonomt tvinga sig själv att genomgå en sådan - är i någon slags princip att avsäga sig sin frihet under utbildningens gång, men när allt väl är sagt och gjort så har en fler möjligheter efteråt än om en hade gjort någonting annat. Så som att, säg, titta på femte säsongen av Simpsons igen - vilket onekligen kräver väldigt mycket mindre disciplin än väldigt mycket annat.

Ty det räcker inte med att bara stifta sina egna lagar - en måste sedan se till att driva igenom dem också, och detta drivande kräver självdisciplin. En är alltid fri att vilja saker, men för att få saker gjorda så gäller det att göra dem också.

Frihet kräver autonomi för att vara verklig frihet, autonomi kräver självdisciplin för att kunna vara verklig autonom, och självdisciplin är svårt.

En fågel är fri att flyga när som helst, men det är en hungrig fågel som inte stannar upp för att vänta ut en mask lite då och då.
(Foto: Gary Tanner)
Det gäller att se upp, dock. Om en låter självdisciplinen gå för långt så tar den efter hand över och skuffar ut både friheten och autonomin, och det till den grad att en inte kan annat att göra det en disciplinerat sig att göra. Fabriksarbetare på orter där fabriken just lagt ner och som inte kan omskola sig till någonting annat är ett exempel på detta. Ett annat exempel - för att inte falla ner i fällan att göra det hela till en klassfråga i onödan och/eller i förtid - är den överförlästa feminist som ser ett våldsamt uttryck för patriarkatet i ungefär precis allt. Eller, varför inte, en person som sakta men långsamt blir neurotiskt tvångsfixerad vid att städa och hålla rent i sin en gång i tiden sunkiga ungdomslägenhet.

Det kommer en punkt där disciplinen går från att vara ett uttryck för ens önskan att genomdriva ens autonomi, till att bli en autonomi i sig själv. Med andra ord.

Som synes så är det här med frihet - eller, förvisso, det här med att vara människa - inte helt enkelt. När en är ung så har en hela världen öppen framför ens fötter, men medan en vandrar omkring i den så blir den samtidigt lite mindre för var steg en tar; varje steg är ett steg en kunde ha tagit åt ett annat håll, och ett som aldrig kommer att kunna tas igen. Samtidigt så är stegandet det enda sättet att se världen, och såvida en inte vill stå helt still så måste en gå åt något håll.

Å ena sidan kommer en väldigt långt om en konsekvent envisas med att röra sig åt enbart ett enda håll. Å andra sidan är det väldigt svårt att se vad som gömmer sig bakom nästa hörn om en inte kan byta riktning lite då och då.

Jag delar Yamis syn på saken - jag är vuxen, jag får dricka cola till frukost. Faktiskt. Jag får det, även om jag inte för den skull alltid gör det.

Jag bävar inför den dag då jag inte längre får det.

Flattr this

Monday, July 19, 2010

Ändliga resurser och framtidstro

En av de största flaskhalsar vi som civilisation har är resurser. Det sägs väldigt ofta att om alla levde som vi västerlänningar så skulle vi behöva mer än ett jordklot. Vilket sort of är ett problem, eftersom vi som bekant bara har ett av dem och deras förnyelsefrekvens är lite för lång för att kunna vänta på att ett nytt dyker upp. Livet innehåller ingen gratis respawn, tydligen. Men solsystemet innehåller tillräckligt mycket i termer av tillgångar för att kunna räcka ett par århundraden till - det enda vi måste göra är att föra dem från där de är till där vi är.

Det som ligger närmast till hands är förstås månen, som ligger ett kosmiskt stenkast bort och dessutom mer eller mindre bokstavligen är en enda stor boll av mineraler och stuffs som väntar på att någonting intressant ska hända med den. Vi har redan skickat folk både dit och tillbaka, så vi vet att det ligger inom möjlighetens gräns att göra saker där uppe - tricket blir att öka omfattningen och skala upp verksamheten från enstaka besök till permanenta affärsförbindelser. Vi har passerat turiststadiet och är redo att börja prata investeringsplaner, så att säga.

Det största problemet med rymden och att föra saker till och från den är förstås att vi inte befinner oss i den. Rent kosmiskt sett befinner vi oss förvisso i universum, men för våra syften så kan Jorden anses vara väldigt långt bort från rymden per se. Detta då på grund av att vi befinner oss på en plats som det krävs väldigt mycket energi för att ta sig både till och från, och där varje uns vi försöker bli av med innebär en oerhörd ökning i kostnad av energi och pengar.

Om ni försökt kasta en sten mot månen så vet ni att den eventuellt börjar tappa fart och falla neråt igen. Aristoteles kallade detta för alltings inneboende telos - allting vill nedåt, och kommer att göra sitt bästa för att färdas däråt. Vetenskapare av vår tid kallar det gravitation, och förklarar det hela i termer av att kroppar har en ömsesidig dragningskraft till varandra, där storleken indeed har betydelse. Ju större någonting är, desto attraktivare blir det, och även om vårt ömma jordklot ibland känns otillräckligt så är det ändå, när allt kommer omkring, rätt stort.

Om vi övar oss så kan vi efter hand bli rätt bra på att pyttsa upp stenar i luften, men såvida vi inte fuskar rejält så lär vi inte lyckas kasta dem så högt att de lämnar oss för evigt. För att få upp en sten i rymden så krävs det att den lämnar jordens gravitationsfält. Vilket då kräver att den rör sig uppåt och uppåt och uppåt och uppåt så länge att den är utom tävlan, och för att kunna fösa sig allt detta uppåt så krävs det att någon slags energi läggs till i ekvationen.

Den traditionella lösningen på det här problemet har hittills varit att helt enkelt lägga stenen på toppen av en bloody stor raket och trycka på den stora röda knappen. Detta fungerar, men det är en löjligt dyr lösning, och för varje extra kilo vi vill skicka upp i rymden så måste vi spendera desto mer energi för att få upp den. Det är med andra ord inte en metod som lämpar sig särskilt väl för att göras storskalig. Vilket då innebär att vi har - just det - något av en flaskhals att hantera i våra förbindelser med resten av universum.

Tricket blir då att bygga en infrastruktur som minimerar vårt behov av att skicka upp saker i raketer. Vi måste förvisso först skicka upp de första byggstenarna för att få igång infrastrukturbyggandet, men när detta väl är gjort så följer resten av sig självt. Särskilt om vi får igång resursprocessandet på månen, så att byggandet inte längre är beroende av input från terra firma.

Tanken är att - i stället för att bygga saker här nere och skicka upp dem en efter en - skicka upp fabrikerna i omloppsbana och låta dem göra sin grej där uppe i det blå. Detta då för att komma runt flaskhalsen i fråga: när den första lasten är uppe så utgör den en självgenererande process och kan fortsätta att göra sin grej utan vidare (materiell) input från oss med fötterna på jorden, och på så vis slippa undan de massiva kostnader som ingår i logistiken.

Nu är förstås månen bara steg ett i vår yttre resa. Den må vara stor, men solsystemet är större, och det finns gott om godbitar att hämta därute när väl den inledande infrastrukturen är på plats. Månen ligger dock relativt still i relation till Jorden; relativt, eftersom det förvisso finns en möjlighet att råka räkna fel och missa, men för det mesta går det att peka på antingen Jorden eller månen och konstatera att, aye, däråt. Det är lite värre när avstånden blir längre och det börjar ta seriös tid (månader och år) att ta sig från a till b.

Tänk dig att du ska från Skövde till Växjö. Du vet var Skövde ligger, och du vet var Växjö ligger, och att vägen mellan dem går mellan dem. Här på Jorden fungerar detta perfekt, eftersom städerna ligger still i ett väl definierat rum. I rymden däremot drabbas vi av fenomenet att både Skövde och Växjö rör sig i relation till varandra, och detta samtidigt som det tar en himla lång tid att åka mellan dem. Så när en börjar åka så ligger de där de ligger, men under den tid som färden tar så har Växjö placerat sig där Norrköping ligger, så att sikta på Växjö tar en bokstavligen ingenstans.

Under tiden det har tagit att ta sig fram och tillbaka har dock moder jord förflyttat sig hela vägen till Ånge, med de logistiska problem detta innebär.

Det finns ett par sätt att hantera detta. Det ena är att jaga ikapp punkt a och punkt b i deras rörelser, med all energikostnad detta innebär. Det andra är att bygga en infrastruktur som ligger i närheten av var punkt a, dvs Jorden, kommer att ligga inom någon slags framtid, ta lasten från b, dumpa den där och därefter vänta på att måldestinationen ska komma inom räckhåll. Det första sättet är snabbare och har lägre investeringskostnader initialt, men kostar mer i längden; det andra sättet är långsammare och har en något högre initialkostnad, men torde vara brutalt mycket billigare än det andra alternativet.

Märk väl att jag inte direkt talar om bemannade expeditioner här, i alla fall inte bortom månen; en automatiserad gruvmaskin som på autonom väg kan ta sig dit och få mineralerna hem on time och inom budget är både billigare och effektivare än att skicka ut folk. Dels för att det finns tusen saker som kan gå fel på en bemannad expedition - mekaniskt som psykologiskt - men mest för att det helt enkelt är mindre barlast som måste bäras med när andningsbesvär inte är ett problem. Luft, vatten, mat och värmegenererande processer väger multum, vilket översätts till energi som måste spenderas på att baxa detta från a till b. Vilket är både dyrt och tar upp plats som skulle kunna användas till ren transport.

När vi nu har externaliserat infrastrukturen från terra firma så återstår en sista punkt, och det är att få hem godheterna. Enligt devisen om att "ner kommer en alltid" så är det enklaste sättet att helt enkelt dumpa lasten någonstans och låta den dunsa i så hårt den vill. Problemet är förstås att det vore lite fail om Skövde eller Växjö råkade försvinna från kartan på grund av en felberäkning (även om det är en öppen fråga om Ånge skulle saknas allt för hårt). För att inte tala om att väldigt mycket av lasten skulle förstöras vid hemkomsten - vilket inte riktigt är ett plus.

En lite mindre brutal version är att försöka dämpa fallet på olika sätt. Fallskärmar, värmesköldar, kreativa användningar av laser - anything goes. Lite dyrare än att bara dumpa saker, men säkrare och förmodligen långt effektivare.

Det effektivaste sättet är förstås att knyta ihop externaliserad infrastruktur med lite mer jordbunden sådan. De av er som läst Kim Stanley Robinsons Mars-triologi (rekommenderas skarpt, för övrigt) känner säkert igen termen "space elevator", eller, på svenska, en hiss vars slutstation bokstavligen är himmelen. Vilket är en synnerligen praktisk sak att ha, då det gör kostnaden för att flytta saker in och ut ur gravitationens fängelse desto mindre - även om det fortfarande utgör någonting av en flaskhals.

Anledningen till att detta dyker upp nu i stället för i inledningen om hur jobbigt det är att ta sig härifrån är dels för att vi förmodligen inte kommer att få se en sån här inom vår livstid, och dels för att vi förmodligen kommer att behöva det vi kan få ut av fjärrgruvdrift för att bygga den. Vi är alltså bundna av de stegrande energikostnaderna ett tag till.

Anledningarna till att du ser ett inlägg om just detta är tre:
  1. Rymden, baby!
  2. För att påvisa att det alltid är mer logistik inblandat i allt än en till en början tror.
  3. För att stilla den något alarmerande alarmismen som råder angående jordens tillstånd.
Nu är förstås 1 och 2 en smula tyngre än 3, men det finns ändå något av en hopplöshetens ande som spökar över tidsandan. Ni vet, denna: Världen är på väg att gå under, det är vårt fel och vi kan inte göra någonting åt det! -

Jag gillar en episk tragedi lika mycket som vem som helst, men att göra det till livsnarrativ känns en smula felriktat. Vad hände med "Yes we can"? Vad hände med tanken att hjärnor som är långt skarpare än mitt i detta nu sitter och sliter med det förarbete som behövs för att få den process jag skisserar ovan att inträffa? Vad hände med om inte det eviga så ändå det möjliga framsteget?

Jag tror nog att bristen på optimism riskerar att bli vår civilisations största flaskhals; med en sådan skulle ingenting räcka till även om vi så hade fem jordklot. Optimism är, i all korthet, vår viktigaste resurs. -

Slösa inte bort den.

Flattr this