"Det har, ironiskt nog, med den tidens syn på konformitet och normalitet att göra. Eftersom superhjältar rutinmässigt går omkring och gör det omöjliga så blir det nödvändigt att placera dem i en egen mental kategori, utanför vardagen. Så att det blir lättare att tänkta två tankar samtidigt: dels den om en vanlig vardag med alla dess bekymmer och ofrånkomliga problem, OCH tanken om det ovanliga undantaget som struntar fullständigt i detta. Samtidigt. Utan att huvudet exploderar."
"Undantaget som bekräftar regeln?"
"Precis. Men det har också med den tidens teknologiska utveckling att göra. Det var ovanligare med modifierade individer då, och om vi bortser från glasögon så var de flesta mer eller mindre dömda att vara som de föddes. Eller, rättare, det fanns en viss begränsad sak människor som regel kunde gå omkring och göra, och allt annat var 'super'. Vi kan se att superhjältekostymerna blev både diskretare och smakfullare i takt med att människors naturliga förmågor. Till sist smälte superhjältegenren ihop med de rådande modetrenderna, om än med visst motstånd."
"Förstås! När tekniken når ikapp med fantasin blir det fantastiska vardag, och behöver inte längre sättas på undantag. Och därför blir behovet av konformitet och fåniga kostymer mindre. När alla kan göra allt, eller åtminstone väldigt mycket mer, blir hela grejen med superkrafter svårtänkbar. De har ingen plats - det är ju bara vanliga människor som går omkring och gör saker."
"En intressant vändning inträffade efter den vardagliga perioden. I takt med att fantasin åter började springa förbi teknologin, blev dräkterna mindre moderiktiga och mer fåniga. Vardagen lämnade genren, och behovet att kunna sätta den på undantag gjorde sig gällande igen."
"Fantasin är en märklig kraft. Nu som då. Och när det gäller superhjältar gör kläderna verkligen mannen. Och kvinnan."
"Arkeologer", tänkte en tjuvlyssnande Patri. Hur kan de förstå så mycket utan att egentligen förstå någonting alls? De har helt rätt om kostymerna, men de utgår från att fantasin ökade snarare än att möjligheterna att realisera den minskade. Under superhjältemodegenrens höjdpunkt var kläderna superhjälteredskap i sig själva, mer teknologi än textil, och att bära ens ett vanligt modeplagg var att bokstavligen omge sig med tusentals superkrafter. Att de var både nätanslutna och hologramprojicerande gjorde ombyten onödiga, och mer en fråga om humöranpassning, tankekontroll och programmering än om konsumtion.
Ludditerna kom aldrig riktigt över att de allra flesta modeller aldrig behövde tvättas. Eller egentligen kunde tvättas, då de aldrig blev smutsiga. Även puritanerna hade vissa bekymmer med självsanerande klädesplagg - det förtar lite hela poängen med dygder och självdisciplin.
Om de bara visste vilka andra slags dygder och självdiscipliner som bärandet av sådana underverk skapade. De måste ju tas av ibland, hur smärtsam tanken än kan tyckas vara. De såg inte bara olika ut beroende på vem som bar dem; de var beroendeframkallande på tusentals olika sätt.
På sätt och vis är det fel att kalla det "kläder". Det är mer design, elektronik, ingenjörskap, processorkraft och öppna kommunikationsportar inblandade i deras väsen än i vissa enskilda civilisationers uppgång och fall, och om Isfahan var halva världen på sin tid så var dessa virtuella exoskelett mer än så på sin.
Den som vill skriva en intressantare historia vill förmodligen börja med den första generationen som växte upp i dessa. De slutade helt oväntat ha sex, och slutade sedan vilja ha det. Med allt som två människor kunde göra med varandra med kläderna på - bygga egna världar, förlora sig i varandras fantasier, utforska de tusen och åter tusen tankar som i varje ögonblick skapas och förenas, se oändligheten i en vattendroppe och stoppa tidens gång med en öm impuls - så framstår alternativet att låta bli till förmån för en smula simpel kroppskontakt som någonting barn en gång sysslade med. Innan de förstod bättre vad världen gick ut på.
Beroende på om historieskrivaren var mer intresserad av effekt eller etik så brukar det ta olika lång tid att komma in på sådana saker som att teknologi återfinns i olika mängder i samhällsskikt, och att större delen av samhället bara läste om detta i supermodetidningar. Att de råkade handla om verkliga människor oftare än inte gjorde inte äventyren mindre äventyrliga.
Men fantasin -
Fantasin slutade spela någon roll i samma stund som verkligheten gjorde det.
Patri undvek arkeologerna Inte för att de inte hade saker att säga varandra, utan tvärtom för att Patri har för mycket att säga och de för lite att höra. För att vara historiskt intresserade har de väldigt lite historisk fantasi, och skulle förmodligen inte känna igen en samtida anakronism om den så råkade stämma med deras metodbok. Eller, i det här fallet, berättade för dem om att det rör sig om en samtida anakronism.
Det, och att de satt ett pris på det som gömmer sig i Patris huvud.
Så här i efterhand var det nog något av ett misstag att berätta om just den detaljen. Men i en värld som gått under har det också gått inflation i efterklokhet.
Deras spekulationer om den tid som flytt envisas dock med att vara intressanta. De för in tankarna på de mest märkliga av minnesspår, och ger på sätt och vis någon slags sammanhang åt saker och ting.
Vad skulle, exempelvis, hända om någon av dessa välklädda personer råkade dyka upp? Skulle någon samtida person känna igen det de såg - att det var en människa därunder, trots att kläder, hår och ibland även ansiktsdrag förändrades synbart under tittandets gång? Eller skulle de omedelbart falla in i superhjältetänket?
Teknologi, närhelst tillräckligt avancerad, har en tendens att bli identisk med magi. Trots allt.
Tidsresenären i fråga skulle dock göra allt annat än att känna igen sig. Det geografiska landskapet skulle förmodligen innehålla vissa igenkänningsfaktorer, men det sociala landskapet skulle vara totalt öde. Bland alla människor som gick omkring och förundrades så skulle det inte finnas en enda medmänniska - ingen som svarar på de tusentals kanaler av potentiell kommunikation som togs för givna på den gamla goda tiden.
Även om mottagandet skulle vara ett simulacra av Jesu återkomst så skulle det vara den ensammaste människan i världen. Eftersom världen, i ett svep, hade mörknat. När världen är en väv av ständigt resonerande latenta kommunikationsvågor som svallar mot medvetandets händelsehorisont, är lite ensamhet bokstavligen hela världen.
Så många världar gick under i det långsamma förfallet.
Med lite fantasi kan den sägas gått under även redan innan den gjorde det rent formellt. Inte bara på ytan.
No comments:
Post a Comment