Showing posts with label Filosofi. Show all posts
Showing posts with label Filosofi. Show all posts

Monday, November 8, 2010

Subjektiva men självlösa samtal

Ibland samtalar jag med universum. Eller, rättare, tilltalar det. Vilket då tar sig uttryck i att jag ibland till synes helt ut ur det blå säger någonting obegripligt och sedan fortsätter som om ingenting. Inte direkt för att universum behöver höra det jag har att säga, utan för att tanken på att det går att tilltala det även innebär att det går att ta avstånd från det.

Det är en liten men symbolisk akt av revolt.

Nu är "universum" ett lite felvalt ord i sammanhanget. Det är inte universum i betydelsen "allt som finns, har funnits och kommer att finnas" i en rent materiell betydelse. Snarare rör det sig om någonting i stil med "allt som har tänkts, tänks och skulle kunna tänkas", eller månne mutatis mutandis sägas. Anledningen till att jag ändå envisas med att använda ordet ligger i att det på ett väldigt epistemologiskt plan inte går att skilja mellan det som är och det som kan tänkas/sägas - det som inte kan tänkas finns inte, och det som inte tänks på finns heller inte.

En av epistemologins klassiker, Berkeley, drabbade samman med den omedelbara följdfrågan om varför sådant som ingen direkt tänker på ändå envisas med att finnas. Universum är ju trots allt rätt stort, och det ligger nära till hands att påpeka att det finns lite för mycket att tänka på för att hinna tänka på allt. Den gode biskopen invände här att universum klarar sig finfint eftersom Gud tänker på allt, vilket många anser vara en av filosofihistoriens största cop-outs någonsin.
Samtidigt pekar detta "tänks inte, finns inte" på en väldigt fundamental del av vår världsbild. Dvs att vi tänker den, och att genom att vi tänker den så blir världen så som vi tänker den. Nu kanske vi har en mer eller mindre fungerande bild av hur saker och ting "egentligen" är, men det går inte att komma ifrån att universum, när allt är sagt och gjort, enbart och endast kan bestå av det vi kan tänka att det är. Vi kan förvisso tänka oss att det är rätt mycket - det tänks rätt friskt och kreativt när det gäller både atomer och avlägsna solar - men som mänskliga subjekt är vi ändå fångade i en individs subjektiva tänkande sätt att se på världen.
Detta innebär då att den gamla klyschan om att se sanningen i vitögat och acceptera verkligheten så som den är inte riktigt är rättvisande. Det går att ha en synnerligen världsfrånvänd syn på världen och ändå röna påtaglig social framgång - verklighetsanknytning är inte en nödvändig del av ett fungerande sätt att se på världen.

Den enda gång vi egentligen ser verkligheten "så som den egentligen är" är i de korta traumatiska ögonblick då vi drabbas av någonting som gör oss totalt ordlösa, som ställer sig så totalt utanför våra ordklasser och kategorier att vi inte vet varken ut eller in vad det rör sig om. Lovecraft hade vissa intressanta observationer på det här temat, och det slutar vanligtvis med att karaktärerna drabbas av en synnerligen icke-fungerande världsbild efteråt.

Vi skulle kunna dra in sex i sammanhanget, men det vore ett annat inlägg. Dessutom så har jag och universum slutat tala om sådant, vilket gör mig till fel person att skriva om det.

Som synes så är "verkligheten" så som den "egentligen är" någonting som ligger bortom oss. Närhelst vi tänker på världen så gör vi det genom ett språkligt filter, en världsbild, en utgångspunkt baserad i språket som alltings alfa och omega. Språket "är" universum, och det faktum att språket följer vissa observerbara regler innebär även att universum tenderar att haka på av bara farten.

Att i det läget tala till universum genom språket är en smula att förneka att bäggedera egentligen är samma sak. För ett kort ögonblick finns det reala som någonting annat än frånvaron av språk - det är det en talar till, och det lyssnar med all den uppmärksamhet som bara ens ego kan säga en att det gör.

Om språket är universum så följer att livet är en berättelse, och vad för slags berättelse vore det om en inte placerade sig själv och sina närmaste någonstans nära handlingens centrum?

En liten akt av revolt mot en värld som ständigt försöker påpeka att en egentligen är rätt betydelselös trots allt.
(Foto: Ashley Rose)

En av de saker som många inte riktigt lyckas tänka sig är att språket har en objektiv existens gentemot oss som använder det. Visserligen är ett språk som ingen levande människa kommer ihåg och vars samtliga texter suddats ut av tidens suddgummi inte direkt någonting som existerar, men så länge vi är sociala subjekt med språket som umgängesmetod så befinner det sig i all väsentlighet i ett objektivt förhållande till oss. Det primära skälet till (för att inte tala om argumentet för) detta ligger förstås i att vi inte föds med ett språk, utan lär oss det - med grammatik och allt.

Derrida gjorde en stor sak av att dekonstruera hur ett språks grammatiska struktur med nödvändighet implicerar ett sätt att se på världen. Frågan om huruvida saker bara händer eller om de bara finns besvaras i det språk vi använder om världen. Om vi bortser från Locke så brukar vi säga om saker och ting att de är röda, snarare än att de rödar. Att vi talar om saker i termer av adjektiv snarare än beskrivande verb säger en hel del om vårt sätt att se på världen - vare sig vi är medvetet medvetna om detta eller inte.

Språket som objektivt fenomen problematiserar en hel del fenomen i vår vardag. Problematiserar och förenklar, ifall en tillhör den skrivande sortens människor. Problematiserar, i och med att det placerar ett avstånd mellan subjekt och språk (av samma typ som det mellan språk och verklighet), vilket gör även den enklaste av uttalanden till någonting som kan analyseras i timmar. Förenklar, i och med att text inte nödvändigtvis behöver ha någonting med dess författare att göra. Språket är sig självt vem som än använder det, och även om den sociala innebörden kanske förändras av användarens diskursiva position så finns det ändå en objektiv uppsättning regler som språket följer.

Anledningen till att detta är en förenkling är att hela skrivprocessen helt plötsligt förvandlas från att vara ett uttryck för en metafysisk Sanning och/eller ens Sanna Känslor till att bli ett placerande av ord i någon slags ordning. Det blir så att säga lite mindre emotionellt bagage och lite mer skrivarverkstad.

Anledningen till att detta är en försvåring är då förstås att värden blir spektakulärt konstig när en väl börjat tänka så här, Att världen gör sin egen grej hör liksom till, men att språket också går och gör det - utan att nödvändigtvis bry sig om vad en själv tycker om det hela - det är nästan lite för mycket.

Det skulle ju innebära att en inte tänker sina egna tankar, utan att de först översätts till språk för att sedan hamna i ens medvetande. Vilket är en tanke som inte riktigt släpper taget när en väl inser vad detta innebär.

Det talar. Språket talar. Och jag som tänkare lyssnar mer än jag tänker.

Vilket inte direkt är en tanke du vill tänka när någon kommer och frågar: vad tänker du på?
Ibland samtalar jag med universum. Eller, rättare, jag språkar mot det. I och med att jag bara har språklig kontakt med verkligheten - om än accentuerade av fysiska känslor - så känns det bara rätt att mina göranden också ackompanjeras av en språklig manifestation.

Vi har alla denna känsla lite då och då. Som när vi slår i stortån i en tröskel och diverse ord bara råkar flyga ur oss. Eller när datorn för n:te gången kraschlandar precis innan någonting viktigt blir färdigt.

Wittgenstein definierade förståelse som "det en behöver veta för att kunna gå vidare". Om vi applicerar detta på det vi just lagt fram om språket så innebär det att vi inte direkt behöver veta vad det är vi säger. Vi behöver bara veta vad vi behöver säga, och när, och hur. Det är fullt möjligt att tänka sig stackare som inte har någon aning om vad de säger, men som säger dem ändå eftersom de vet att det är det de behöver säga för att komma vidare. Språket är någonting objektivt, och det sagda fungerar vare sig den sägande vet om det eller ej.

Det är också något av en förklaring till varför väldigt många skrivande personer inte nödvändigtvis vet varför det de skriver är läsvärt.

Det är även, som en avslutande vardagsanknytning, en förklaring till varför det fungerar att ljuga.

Ibland samtalar jag med universum. Eller, rättare, jag språkar mot det. Vissa kallar det att blogga, andra kallar det att slösa bort sin tid.

Jag hoppas jag inte slösat bort din.

Flattr this

Saturday, September 25, 2010

Autonomi och frihet

Häromdagen kvittrade den gode Yami ut någonting som jag tror väldigt många av oss tänkt någon gång, och som väldigt väl fångar en mycket specifik känsla som vi som befinner oss i övergången mellan ungdom och vuxendom känner lite då och då. Eftersom det är ett tweet så drar jag mig inte för att citera det i dess helhet:
Jag är vuxen, så jag får faktiskt dricka coca cola till frukost. Så det så!
De av er som minns hur det var när ni flyttade hemifrån minns säkert den där första tiden utanför boet, och hur alla de där tidigare begränsningarna som hemsökt en var som bortblåsta. Helt plötsligt fick en vara uppe hur länge som helst, godis till frukost blev mer än en abstrakt möjlighet och det här med att städa var helt plötsligt långt mindre kinkigt än vad det än gång var. Det var frihet, äntligen!

Grejen är ju förstås att de där första veckorna inte riktigt varade för evigt, och eventuellt så började vardagen anfalla. Tvättkorgen tömde inte sig själv, disken sjöng nazistiska kampsånger som behövde tvättas bort med diskmedel och innan en visste ordet av så började räkningarna att ramla in likt narvalar i en internetkonversation. Dessutom så började magen hungra efter någonting annat än godis till frukost, lunch, middag och nattmacka.

Kort sagt så var det dags att börja komplettera den där friheten med en smula ansvar.
(Foto: Liz Lawley)
Ibland har jag tur med illustrationerna. Inte nog med att jag snubblar över ett passande Yamitweet, utan även bilden ovan. Ni kanske ser att den försöker illustrera förhållandet mellan ansvar och frihet, där både för lite och för mycket ansvar leder till minskad frihet, och det enda sättet att behålla sin frihet någorlunda är att försöka balansera på den gyllene medelvägen.

Med det här sagt så är det dags att introducera begreppet autonomi. Det befinner sig i samma associationssfär som ordet "ansvar", men är inte riktigt samma sak. De första fyra bokstäverna - auto - betyder själv, och de fyra sista - nomi (eller nomos, för den som är språkpetig) - betyder lag, och att vara autonom innebär att en stiftar sina egna lagar. Vilket, onekligen, är att begränsa sin frihet, men det är också det enda sättet att vara fri på riktigt - för hur fri är en om någon annan säger åt en vad en måste göra?

Då har en ju flyttat hem igen. Och då försvinner ju alla fördelar med eget boende.

Det gäller alltså att krydda den där friheten med en smula autonomi.
Grejen med frihet är att den är fenomenalt värdelös att bara gå omkring och ha, rent generellt. Det är förvisso bättre att ha den än att inte ha den, men förr eller senare så måste den användas till att göra någonting. Att bara gå omkring och tänka "jag skulle kunna göra x, y och z, och det där också" är i och för sig rätt mysigt, men efter hand kommer det där ögonblicket då friheten att välja konkretiseras i att ha valt något av de alternativ som står en till buds.

Det hela problematiseras en smula av att det även är ett val att inte välja, vilket alla som går omkring och undrar varför de inte tog chansen att göra ett visst något när det kunde göras onekligen vet.

Väljandet begränsas förstås av de alternativ en har, och här börjar autonomin göra sig påmind över frihetens fågelsång. Friheten är väljandet, men autonomin är säkerställandet att en över huvud taget kan välja vissa alternativ.

Det mest påtagliga exemplet på det här är förstås utbildning - särskilt på högre nivåer. Att genomgå en sådan - eller, rättare, att autonomt tvinga sig själv att genomgå en sådan - är i någon slags princip att avsäga sig sin frihet under utbildningens gång, men när allt väl är sagt och gjort så har en fler möjligheter efteråt än om en hade gjort någonting annat. Så som att, säg, titta på femte säsongen av Simpsons igen - vilket onekligen kräver väldigt mycket mindre disciplin än väldigt mycket annat.

Ty det räcker inte med att bara stifta sina egna lagar - en måste sedan se till att driva igenom dem också, och detta drivande kräver självdisciplin. En är alltid fri att vilja saker, men för att få saker gjorda så gäller det att göra dem också.

Frihet kräver autonomi för att vara verklig frihet, autonomi kräver självdisciplin för att kunna vara verklig autonom, och självdisciplin är svårt.

En fågel är fri att flyga när som helst, men det är en hungrig fågel som inte stannar upp för att vänta ut en mask lite då och då.
(Foto: Gary Tanner)
Det gäller att se upp, dock. Om en låter självdisciplinen gå för långt så tar den efter hand över och skuffar ut både friheten och autonomin, och det till den grad att en inte kan annat att göra det en disciplinerat sig att göra. Fabriksarbetare på orter där fabriken just lagt ner och som inte kan omskola sig till någonting annat är ett exempel på detta. Ett annat exempel - för att inte falla ner i fällan att göra det hela till en klassfråga i onödan och/eller i förtid - är den överförlästa feminist som ser ett våldsamt uttryck för patriarkatet i ungefär precis allt. Eller, varför inte, en person som sakta men långsamt blir neurotiskt tvångsfixerad vid att städa och hålla rent i sin en gång i tiden sunkiga ungdomslägenhet.

Det kommer en punkt där disciplinen går från att vara ett uttryck för ens önskan att genomdriva ens autonomi, till att bli en autonomi i sig själv. Med andra ord.

Som synes så är det här med frihet - eller, förvisso, det här med att vara människa - inte helt enkelt. När en är ung så har en hela världen öppen framför ens fötter, men medan en vandrar omkring i den så blir den samtidigt lite mindre för var steg en tar; varje steg är ett steg en kunde ha tagit åt ett annat håll, och ett som aldrig kommer att kunna tas igen. Samtidigt så är stegandet det enda sättet att se världen, och såvida en inte vill stå helt still så måste en gå åt något håll.

Å ena sidan kommer en väldigt långt om en konsekvent envisas med att röra sig åt enbart ett enda håll. Å andra sidan är det väldigt svårt att se vad som gömmer sig bakom nästa hörn om en inte kan byta riktning lite då och då.

Jag delar Yamis syn på saken - jag är vuxen, jag får dricka cola till frukost. Faktiskt. Jag får det, även om jag inte för den skull alltid gör det.

Jag bävar inför den dag då jag inte längre får det.

Flattr this

Saturday, March 6, 2010

Individens skyldigheter gentemot samhället i ljuset av hennes begränsade livslängd

#

0. Meningen med livet

Det här med skyldigheter är en knivig sak. De kommer från flera håll samtidigt. Individen har skyldigheter gentemot samhället och andra individer, och samhället har skyldigheter gentemot individen och andra samhällen. Individen har, dessutom, skyldigheter gentemot sig själv, i varierande grad av valfrihet. Det finns således skyldigheter och skyldigheter, och de kan och bör skiljas från varandra för att inte förvirring ska uppstå om vem som gör vad av vilka anledningar. En någon som gör någonting av egen fri vilja efter att rationellt ha gått igenom alla alternativ har inte begått samma handling som en någon som bara gjort så som det är kutym att göra saker – även om de kanske begått exakt samma handling om det enbart ses ur ett mer behavioristiskt perspektiv.

Det blir än knivigare om det faktum att människan är en ändlig och begränsad varelse tas med i beräkningen. Hon svävar inte i ett tomrum där skyldigheter läggs till på ett mer eller mindre slumpmässigt sätt. Hon har, precis som de flesta goda berättelser, en början, en mitt och ett slut, och detta slut befinner sig ständigt i sikte. Det finns ett visst antal saker en människa hinner med under sitt liv, och att uppfylla diverse skyldigheter tar upp en stor del av detta antal. Men samtidigt så måste det ändå finnas viss tid över för individen att göra sin egen grej, leva sitt eget liv, vara någonting annat än en homo sociogicus. Livet är, trots allt, mer än bara skyldigheter.

Skyldigheter tar sig olika uttryck . De kan dyka upp när en samling människor samlas på en och samma plats, så som när någon står på en scen inför en uppmärksam publik. De kan även dyka upp i form av traditioner, dvs saker som görs för att de har gjorts i det förflutna. De kan, dessutom, dyka upp som ett resultat av den enskilde individens samvetskval, dvs saker som måste göras för att individen inte kan få ro om de inte utförs eller försöks utföras. Det som är gemensamt för alla dessa typer är att de måste utföras, med hot om sanktioner om de mot förmodan inte skulle göra det.

Min tanke här är att elaborera på detta tema i tre delar, för att sedan komma fram till en syntes, slutsats eller slutpunkt. Tre aspekter, var och en representerad av var sin författare. Det första namnet är Emile Durkheim, det andra namnet är Peter Berger och det tredje namnet är Zygmunt Bauman. Den första aspekten är kollektivet, den andra aspekten är samhället, den tredje aspekten är individen.

#

1. Durkheim och arbetsdelningen

Durkheim skriver om arbetsdelning i sina verk . Han gör en åtskillnad mellan traditionella och moderna samhällen. De förra präglas av det han kallar mekanisk solidaritet, de senare av organisk dito.

Mekanisk solidaritet är solidaritet via likhet. Samhället är mer eller mindre helt odifferentierat, alla delar samma uppväxt, samma upplevelser, samma arbetsuppgifter; samma liv, i stort sett. Alla vet vad alla andra tänker och känner, med vissa variationer på tema. Om och när problem uppstår finns det en intuitiv och omedelbar förståelse för dessa. Det är inget som behöver debatteras, inget som kräver en djup och ingående beskrivning i flera pedagogiska led och under retoriskt effektiva former för att budskapet ska kunna göras begripligt. Nej, allt som behöver förstås, förstås omedelbart i och med att den enes liv är så pass likt den andres. Och förståelse föder solidaritet. Denna förståelse föds i och med att arbetsdelningen är i det närmaste obefintlig. Alla gör samma saker i sin vardag, vilket leder till att alla får samma erfarenheter och samma upplevelser, vilket i sin tur leder till att allas sinnesvärld formas mer eller mindre på samma vis.

Organisk solidaritet är solidaritet via ett av olikhet skapat ömsesidigt beroende. Arbetsdelningen är mer differentierad, och olika människor gör olika saker, och olika människor får olika erfarenheter och livsvärldar. Om och när problem uppstår så uppstår inte förståelse intuitivt, utan den måste förklaras och förmedlas. Skapas, närmast. Diskussion uppstår, och det gäller för individen att utifrån sin individuella – och därmed unika – förståelse av världen skapa förståelse för sina problem hos sina medmänniskor. Den intuitiva förståelsen för och mellan människorna infinns inte, och grunderna måste kontinuerligt skapas via diskurs och dialog.

Den solidaritet som ändå skapas, skapas genom att varje enskild individ på något plan är medveten om att de uppgifter som sköts och utförs av andra individer är nödvändiga för dennes egen överlevnad. Även om den intuitiva förståelsen inte infinner sig, så finns det ändå en mer grundläggande och fundamental förståelse för att vad de andra gör på något vis är viktigt och oumbärligt för den egna existensens bekvämlighet och fortlevnad. Det kanske inte finns en förståelse för exakt vad eller hur eller varför det är nödvändigt, men ändå att det är det.

Solidariteten som skapas i den organiska arbetsdelningens farvatten baserar sig därför på att individen uppfyller sin del av helheten. Må vara att både delen och helheten är mer eller mindre obegripliga för individen – de förutsätts finnas, och det är både tillräckligt och nödvändigt för solidaritetens existens och effektivitet.

Durkheim skriver även om sociala ting. Dessa är precis som vanliga ting – de existerar, och de gör detta oberoende av om vi vet eller bryr oss om dem. Vi kan undersöka dem empiriskt, utföra experiment på dem och beskåda dem i handling. De existerar oberoende av individen, men har ändå inverkan på denne. De skiljer sig från vanliga ting i det att de inte går att ta på – de finns enbart och endast där det finns en samling människor som kan underhålla och nära dem. De är abstrakta ting, ting som finns i det fördolda men likväl i det effektiva.

För att exemplifiera ett sådant ting tar han upp det fenomen som uppstår när en människa står på scen och förväntas tala inför den samlade och förhoppningsvis uppmärksamma publiken. Må vara att publiken enbart och endast är en samling individer som samlats på samma ställe, och att varje individ är där enbart i kapacitet av sig själv oh sitt eget tänkande. Själva det faktum att publiken består av ett flertal gör att fenomenet - den känsla av nervositet och/eller upprymdhet som en talare känner när denne står inför publik - uppstår. Denna känsla är ett socialt ting, ett socialt fenomen. Den finns i sig själv, oberoende av vilka specifika individer som finns i publiken.

En skyldighet är ett socialt ting. Den känsla av solidaritet som kollektivet skapar, skapar även en känsla av att vissa saker måste utföras. Må vara att de enskilda individerna inte medvetet syftar till att instifta denna känsla; den infinner sig likväl. I det samhälle av avancerad och organisk arbetsdelning som är vårat, smyger sig skyldigheter in i bilden genom tanken om att var man och kvinna skall göra rätt för sig genom det goda arbetet.

På ett kollektivt plan betyder detta att den som uppfyller sin del av arbetsdelningen – vilken del som helst – uppfyller sin del av skyldighetskakan . Den som däremot inte gör det är en osolidarisk person, och bör betraktas och behandlas som en sådan. Detta går oerhört igen i den arbetspolitiska ideologins insisterande på full sysselsättning, i den kollektiva norm som postulerar att en icke arbetande människa är arbetslös snarare än en fullvärdig medborgare. Solidariteten sträcker sig till den arbetande, och om den sträcker sig till de arbetslösa så är det snarare på nåder än på grund av en genuin känsla av ansvar och solidaritet för samtliga invånare i det lokala samhället. Eller, rättare, så går det att säga att det finns en åtskillnad mellan medborgare och arbetslösa – och den som utan giltigt skäl inte arbetar försöker bara undfly sina skyldigheter! Den som icke arbetar skall icke få ta del av kollektivets osolidariska solidaritet.

#

2. Berger och religionen

Berger skriver om den sociala verklighetens sociala konstruktion. Den verklighet vi lever i är inte en verklighet grundad i strikt och ofrånkomlig ontologisk nödvändighet, som enbart och endast och utan någon som helst möjlighet till överklagan kan vara som den är. Den är snarare skapad via och genom en kontinuerlig mänsklig aktivitet, mental så väl som fysisk, men främst social.

Att verkligheten – så som vi lever i den – är socialt konstruerad innebär inte att den inte är beständig. När den väl är på plats tenderar den att fortsätta vara på plats. Likt alla konstruktioner står sociala sådana fast när de väl fått ett starkt fundament i tid och rum. Mänsklig aktivitet tar sig således vissa fasta former över tid. När dessa former stabiliserats och formerats tar de sig en existens utanför människorna som sådan. De externaliseras, blir externa ting i sig själva.

Now, för att de sociala konstruktionerna ska vara beständiga över tid så måste de människor som är inblandade i deras upprätthållande bytas ut. Människor har en viss livslängd, och denna är till sin natur finit och begränsad. För att de sociala konstruktionerna ska kunna överleva längre än en generations tid så måste det finnas en mekanism för att överföra dem från redan existerande människor till framtida sådana. En nyfödd människa har ingen aning om de sociala konstruktionerna som råkar vara på modet i den externa yttervärld som är det samhälle hon blivit född in i, och måste därför ta till sig dessa konstruktioner via inlärning. Berger använder begreppet internalisering för att beteckna denna de yttre strukturernas övergång till inre sådana.

Internalisering är den process där en enskild individ tar till sig de en gång externaliserade strukturer som skapats av och skapar människan. Till en början kanske de framstår som främmande, men allt eftersom den pedagogiska processen – hur den än är utformad – fortgår, så blir de mer och mer självklara, mer och mer inre natur. I och med att människan spenderar mer tid i och arbetar mer med de verktyg som skapas av dessa strukturer, så blir de mer och mer ontologiskt självklara. De går från att vara någonting som en gång är inlärda, till någonting som rätt och slätt bara är, rakt upp och ner, utan större ansträngning. Tecknet på en lyckad internalisering är att den internaliserande processen kommer i skymundan, faller i glömska, och det internaliserade i stället framstår som ett evigt och fundamentalt ontologiskt grundfaktum. Vatten är vått, gräset är grönt, bordsben bör täckas med bordsduk så att inga orena tankar förleder ungdomen.

Ett av de viktigare elementen för att denna internalisering effektiv är religionen.  Religionen tjänar som en slags evig påminnare om de eviga och oföränderliga sanningarna som är så pass grundläggande att de måste tvingas in i den glömske men läraktige människan, samtidigt som ursprunget till den sociala konstruktionen skjuts ur sikte. Genom att ge goda skäl för att göra så som andra redan gör, göra så som de redan införstådda redan gör, undanröjer den moment av motstånd som skulle kunna uppstå om dessa handlingar skulle behöva motiveras i och för sig själva. När deltagandet i det lokala sociala livets ritualer kan motiveras med att det ligger i gudarnas natur att drabba den som inte deltar med diverse väl valda förbannelser, eller när det är en nödvändig del av det eviga framstegets framskridande, eller när det ligger i fosterlandets sak att delta, så blir det oerhört mycket lättare att övertyga folk om att internalisera de mest kontraintuitiva av strukturer. Religionen ger påtagliga och övertygande skäl till varför verkligheten är på ett visst sätt, och precis likadana skäl till att anpassa sig till den.

Det går inte att komma ifrån att även religionen är ett resultat av människans externaliserande/internaliserande aktivitet. Även religionen är en social konstruktion. Den intar dock en slags metanivå, i och med att den tillskriver varat en mer systematisk mening än de mer banala konstruktionerna. Det går att lära sig alla aspekter och nyanser och detaljer som måste beaktas i en mer ytlig konstruktion, men den som vill förstå dessa på riktigt måste även ta med den religiösa konstruktionens förklaringar och kausalimpliceringar i beräkningen. En aktivitet är måhända ett resultat av en för länge sedan begången externaliserad ritual, men dess utförande i nuet kanske inte utförs av samma internaliserade anledning nu som då. Religionen kan mycket väl ställa sig som ett filter mellan aktivitet och förståelse, som ett extra lager av mening som interpunkterar den förståelse av den aktivitet som pågår.

När det kommer till skyldigheter gäller det särskilt att skilja mellan dessa moment, aktivitet och förståelse. Deltagande i en socialt konstruerad aktivitet är mer eller mindre valfritt, men deltagande i den lokala socialt konstruerade religionen är det inte - hur den än tar sig form. Principen är densamma i en polyteistisk stamreligion som i en sekulariserad övertro till det eviga framstegets eviga framstegande. Det individen gör spelar inte lika stor roll som den anledning hon tillskriver det hon gör. Hennes skyldighet är inte att bevara aktiviteten som sådan, utan att bevara den metaförståelse för aktiviteterna som religionen instiftar. Skyldigheten ligger inte i att göra så som resten av den sociala gruppen gör på ett internaliserat men oreflekterat vis, utan i att genom sitt agerande externalisera ett sådant arv att religionen som sådan kan tolka den på ett begripligt och konstruktivt vis. Målet är, som synes, att göra det lättare för nästa generation att internalisera det redan externaliserade.

Människans korta livslängd ligger förstås som ett underliggande moment till allt detta. Det skulle inte behövas någon religion om människan levde för evigt och nya människor inte dök in i bilden. Alla skulle alltid-redan veta vad de höll på med, och internalisering och all aktivitet som råder kring denna skulle vara en väldigt onödig procedur. Bara i ljuset av att människor föds och dör blir strukturernas internalisering någonting som måste göras om och om och om igen.

#

3. Bauman och den individuella alienationen

Zygmunt Bauman är ett inte helt självklart namn i sammanhanget, även om han har en tendens att dyka upp lite varstans. Han skriver bland annat om tradition, i följande ordalag från På spaning efter politiken:

Begreppet tradition är paradoxalt, eftersom det talar om en sak men förutspår något helt annat och inte kan göra annat; det förnekar i praktiken vad det bedyrar i teorin. Det får oss att tro att det förflutna binder vårt nu; men det förutspår (och utlöser) vår nuvarande och framtida strävan att konstruera ett ”förflutet” som vi behöver eller vill vara bundna vid.

Vilket onekligen sätter tonen för Baumans tänkande. Traditionen, det som i kraft av att ha varit med visst patos föreslår att det ska vara även i dag, är inte helt självklar. Å ena sidan är det förvisso sant att saker och ting har varit som de har varit; å andra sidan är det sant att det krävs en hel del medveten och konsekvent ansträngning för att de ska fortsätta vara som de har varit. Å ena sidan är saker tradition; å andra sidan är det ibland så mycket lättare att bara strunta i traditionen och göra någonting, tja, annat. Ingenting som är behöver vara som det är, men det är ändå, i och med att det har genomgått formaliteten att faktiskt ha tillblivit.

Problemet med traditioner och andra konstruerade förklaringar för återkommande beteenden är att de alltid, med nödvändighet, missar någon aspekt av verkligheten, som därigenom förblir oförklarad. Varje oförklarat fenomen leder till att tankar om att saker och ting inte nödvändigtvis behöver vara som de har varit dyker upp, och eventuellt blir de oförklarade hålen i konstruktionen lite för stora för att den ska kunna upprätthållas.

Samtidigt är sakers nuvarande och dåvarande tillstånd det vi har att utgå från. Vi befinner oss inte i ett abstrakt tomrum, frånskilt och bortskuret från världen i en anda av total nihilistisk frihet. Vi befinner oss i och med världen, och måste verka i och med den. Individen måste i sitt skapande av nya värden på nya stentavlor använda de värden som redan är inskrivna på de befintliga stentavlorna. Traditionen må ha sina brister, men det är den utgångspunkt vi har.

I Postmodern Ethics skriver den gode Bauman om just detta. Individens etiska och moraliska skyldigheter tillskrivs honom eller henne genom traditionens bevarande och uppfordrande kraft, men i och med traditionens frånfälle och den sen- eller postmoderna epokens inträde har ansvaret för att reglera individens måsten förskjutits till honom eller henne själv. Där det tidigare fanns enorma institutioner som med ofrånkomlig och oemotsäglig auktoritet klargjorde för individen att vissa saker utgjorde absoluta måsten vars ouppfyllande skulle leda till ett mycket absoluta straff, så finns det idag en kakofoni av mindre institutioner som alla vill göra anspråk på att ha ärvt den tidigare institutionens legitimitet, om än inte dess vapenarsenal. Det finns många röster som säger att individen bör och måste vissa saker, men i sista hand är det individen själv som på autonoma grunder avgör vad som måste eller inte måste göras.

Detta medför en oerhörd osäkerhet för individens del huruvida ha eller hon gör rätt eller fel. Där det tidigare fanns klara riktlinjer om att den som följer en viss uppsättning regler är garanterad en plats i valfri version av himmelen, är det idag bara individens eget samvete som sätter gränserna, må vara antingen uppåt eller nedåt. Det kan antingen säga att individen, i hennes görande av någon specifik välgörenhetsakt, har uppfyllt sina skyldigheter gentemot samhället; eller säga att hon ännu inte gjort tillräckligt, att det krävs ännu fler insatser och ännu fler ansträngningar. Den tidigare kollektiva säkerheten om vilka skyldigheter som är absoluta är ersatt av en individuell osäkerhet om den egna insatsens värde.

Han skriver vidare att det i denna vår sen- eller postmoderna samtid är omöjligt att veta säkert vilken effekt ens insatser och ansträngningar har på samhället och världen. De traditionella krav och måsten som var gällande tidigare var främst anpassade till en omedelbart medmänsklig skala. Slå inte dina barn, mörda inte din nästas fru, ät inte den förbjudna frukten – det är ganska självklara krav vars implikationer är tillämpbara på livsvärldens fenomenologiska manifestationer. Den sen- eller postmoderna människans handlingar och ageranden har dock effekter som går utöver och bortom den egna livsvärlden. Det individen gör får konsekvenser för människor hon aldrig träffat, aldrig kommer att träffa och förmodligen aldrig ens kommer att ha anledning att ens snudda vid tanken på deras existens. Världen är större än individen kan förstå, men inte större än att hon påverkar den genom sitt varande och görande, på gott och ont.

Det är därmed inte bara svårt att utvärdera huruvida ens skyldigheter gentemot ens medmänniskor uppfylls, i brist på självklara traditioner och konventioner att falla tillbaka på. Det är dessutom omöjligt att utvärdera om ens skyldigheter gentemot samhället och världen som sådan uppfylls, i och med att det är omöjligt att fånga in alla konsekvenser av ens agerande för alla inblandade. Det finns ingen kognitiv ram för ett sådant infångande, och det vore dessutom omöjligt att skapa en sådan – den mänskliga livslängden är allt för kort för att hinna med ett sådant företag.

De försök att skapa en provisorisk och någorlunda vardagligt funktionell sådan drabbas dessutom av samma problem som traditionen – de försök att konstruera en förklaring och motivering för sakers inträffande och görande missar med nödvändighet detaljer och aspekter av verkligheten, och skapar i sista hand mer förvirring än de klargör. När ett hål i förklaringsmodellen fylls igen fylls det inte igen helt, utan skapar i stället två nya hål runt omkring den förklaring som syftar till att täcka igen det. Målsättningen att vara heltäckande är dömd att vara en evigt ouppfylld sådan, och individens etiska förståelse av världen är likaledes dömd att vara ett evigt och konstant pågående arbete under ständig revidering.

#

4. Individens skyldigheter gentemot samhället i ljuset av hennes begränsade livslängd

För att kort sammanfatta det som sagts ovan så har vi arbetets ofrånkomliga skyldighet att utföras, den mer frånkomliga men väl önskvärda skyldigheten att göra sig begriplig för den samtida och framtida intersubjektiva religiösa förståelsen, samt individens subjektiva osäkerhet huruvida hennes insats är tillräcklig eller ej. Dessa samspelar och synergerar till ett aggregat av skyldigheter och friheter som tjänar till att definiera individens förhållande gentemot samhället under hennes korta livs tid. Eller, för att uttrycka det dramatiskt, utgör det straff individen är dömd till på livstid genom att födas in i det samhälle som är det mänskliga – må vara med vissa variationer över tid och rum.

Som synes från Durkheim så är arbetet en nödvändig del i den moderna tidens solidaritetsskapande process. Där den mekaniska solidariteten har försvunnit är det i stället det kollektiva strävandet mot ett gemensamt mål, om än med individuella metoder och arbetsredskap, som är grunden för att samhället hålls ihop. Den arbetande människan som drar sitt strå till stacken är en god människa, och förtjänar att behandlas och betraktas som en sådan.

Denna inställning till arbetet har sedan externaliserats och internaliserats och upphöjts till religionens status i den process som Berger beskriver. Nödvändigheten har upphöjts till dygdens status, och används därefter för att förklara och definiera människans åtaganden i världen. Det är nödvändigt att arbeta för att bli en del av den lokala sociala gemenskapen, alltså är det även en nödvändig del av det goda och ideala livet. Inställningen att arbetet är nyckeln till det goda har internaliserats av det stora flertalet, och den som av någon anledning råkat hamna utanför arbetsmarknaden exkluderas – externaliseras – från samma flertal.

Med Bauman i bakhuvudet vet vi dock att alla former av förklaringar och slutgiltiga svar alltid lämnar någon aspekt oförklarad och obesvarad, och att individens självtvivel är endemiskt. Den fråga som även den arbetande individen kommer att drabbas av eventuellt är huruvida det arbete hon utför är ett gott arbete, i betydelsen att dess effekter är positiva för en själv och/eller för andra. Eller, i förlängningen, huruvida inkludering i den lokala gemenskapen är ett moraliskt självändamål.

Detta ställer individen i en något knivig situation. Å ena sidan är hon, om hon så vill, skyldig sig själv att överleva. Nyckeln till överlevnad i samhället går via att solidariskt arbeta med – någonting, vad som helst. Å andra sidan är hon, om hon så vill, skyldig sig själv att göra gott mot sig själv, sina medmänniskor och sin (om)värld. Nyckeln till denna strävan är dels att överleva, och dels att förstå den värld som ska förbättras. Å tredje sidan är hon, denna gång utan pardon, skyldig att på något sätt göra sig förstådd för sina medmänniskor, att med hjälp av de internaliserade (en gång externaliserade) medel som står till hennes förfogande bringa någon slags klarhet till sin situation och ståndpunkt. Nyckeln till detta är att först överleva, sedan förstå sin omvärld i någon del av all dess externa omfattning och sist att göra bruk av denna överlevande förståelse. Knivigheten uppstår om och/eller när individen inser att överlevnadens krav tvingar honom eller henne att göra saker som kanske står i rak motsats till hans eller hennes samvetes goda sak. Skyldighet står mot skyldighet, men den ena har den fysiska och sociala överlevnaden som argument för sin sak.

Make no mistake. Individen måste inte överleva. Individen måste inte göra gott. Det är inte inskrivet i människans eller individens fundamentala grundval med stora inristade och otvetydiga bokstäver förgyllda med guld och ackompanjerade av tusen änglakörers gudomliga sång att överlevnad och/eller samvete måste inträffa. Individen kan välja att ta livet av sig. Individen kan välja att vara ond. Inget förutom hon själv kan, i sista hand, förhindra henne från detta. Hon kan, däremot, inte välja att vara obegriplig. Surrealisterna och dadaisterna gjorde ett heroiskt försök, och deras misslyckande är nu internaliserat i den efterlevande konstvärlden som en ofrånkomlig del av varje försök att förklara både den moderna konsten och det moderna samhället. Individens överlevnad spelar ingen roll för världens gång och individens samvete är en privatsak, men den ständigt pågående processen där en individs agerande är en del av en annans internaliserande är den axel som den sociala världen snurrar kring.

Men – och detta är ett stort men – om – och detta är ett stort om – individen väljer att överleva och att vara etisk så inställer sig dessa skyldigheter per automatik: Hon måste ansluta sig till den lokala arbetsreligion som råder i just hennes del av vår moderna värld; hon måste sätta sig in i och ta ställning till de olika problematiska och komplicerade situationer som utgör hennes lokala livssituation; och hon måste ansluta sig till den lokala traditionen för förståelse av verkligheten utöver den arbetsrättsliga. Dessa skyldigheter infinner sig enbart och endast om individen aktivt väljer att följa sitt bokstavliga och bildliga hjärta - och de förblir skyldigheter enbart och endast så länge hon fortsätter att göra det.

Individens skyldigheter gentemot samhället är med andra ord en vidareutveckling av de krav hon ställer på sig själv och sitt samvete. De krav samhället ställer på henne antar bara karaktären av skyldigheter om hon erkänner dem som sådana och internaliserar dem som det rätta att göra. Individen har ingen skyldighet att överleva, ingen skyldighet att vara moralisk, men om hon vill vara ett levande och moraliskt subjekt så måste hon göra det på samhällets villkor, i och genom samhället. Det är bara i relationen och interaktionen med andra människor som moral kan uppstå, och om denna relation och interaktion ska finnas så måste individen vara en del av samhället. Då och endast då kan vi tala om skyldigheter mot samhället - inte samhället som gud, inte samhället som ideologi, inte ens samhället som samhälle, utan samhället som samvetets frivilliga krav att vara god mot andra människor.

Den individ som tar på sig det samvete som krävs för att vilja göra gott för ett större flertal människor tar onekligen på sig en enorm uppgift. Den är inte bara enorm, utan enormare än hon själv kan förstå. För att effektivt kunna komma igång med att genomföra den behöver hon därmed hjälp med den. Både hjälp med att förstå den och hjälp med att aktivt arbeta för dess genomförande. Hennes bästa medel för detta är därmed kommunikation och samarbete – externalisering av de egna tankarna till religiöst och intersubjektivt begripliga artefakter och praktiker . Dessa externaliserade sociala ting kan, eventuellt, komma att uppnå religiös och meningsgivande status i det omgivande samhället, men det kräver att de externaliserade tankarna och praktikerna grundligt tänks igenom och utformas innan de externaliseras. Ju mer genomtänkta de är, desto bättre rustade är nuvarande och framtida generationer att möta kraven från det egna samvetet, om och/eller när de dyker upp. Det är omöjligt att veta vilka konsekvenser ens delgivna tankar kommer att få på omgivningen - goda, dåliga eller likgiltiga; i vilket fall så är det till allas fördel att försöka förstå världen och försöka förbättra den utifrån denna förståelse. Och, än mer, att externalisera denna förståelse.

Att lära sig så mycket som möjligt om världen, att ta till sig ständigt nya aspekter och nyanser, att vidga sina vyer, att samtala med människor, att lära sig att tala som en tänker och tänka som en talar, att på många olika sätt och vis internalisera världen och sedan åter externalisera den på ett vis så att ens medmänniskor hajar till och börjar tänka med både hjärta, hjärna, samvete och arbetsvilja – det verkar, från min ståndpunkt, vara den främsta av skyldigheter vi individer har gentemot samhället/samvetet här i vår korta existens i denna värld. Om vi vill. Om vi, på något sätt, lyckas ta oss förbi den rena överlevnadens ständiga kamp och insisterande på att uppta vår uppmärksamhet. -

Du måste inte göra världen till en bättre plats. Men det uppskattas.

Flattr this

Thursday, February 18, 2010

Tid

Tid är någonting centralt i våra liv. Det är så centralt att det oftast används som det som definierar eller bäst beskriver vad livet är - vår tid på jorden, tiden som står till vårt förfogande, times of our lives. Vad vi än gör så gör vi det inom ramen för vad tiden tillåter; våra verk kanske lever vidare genom årtusendena, men vi själva lever bara genom årtiondena. Vi är medan tid är; om tiden skulle sluta göra sin grej så skulle även vi göra det.

Det ligger nära till hands att tala om tid i termer av kalendertid. Tid händer vanligtvis i våra sinnen i termer av timmar, dagar, veckor, månader; vanligtvis med någon slags mål i sikte. Nu är nu, deadlinen är då, och om jag ska hinna med det som ska hinnas med innan då så borde jag sätta igång nu. Deadline läggs till deadline, veckor till månader, och innan vi vet ordet av så har ett helt kalenderår gått utan att vi märkt av det. Vi närmast springer genom kalendern, springer genom tiden; förhoppningsvis springer vi inte genom livet.

Att nöja sig med att säga att tiden är identisk med kalenderns indelningar av den duger dock inte. Kalendern har ju trots allt sett olika ut vid olika tider, och om kalendern kan förändras så är den inte en fast grund att utgå från. Det har förts vissa resonemang angående huruvida vi - i betydelsen "vi som råkar vara på plats när diskussionen sker" - borde sparka igång en egen kalender utifrån ett eget sätt att mäta tiden bara för att det går. Jag vill inte fördjupa mig i olika kalendersystem eller detaljer så som om en borde utgå från solen eller månen eller årstiderna vd utformandet av sådana, utan passerar detta genom att nämna det och uppmana ert intresse att finna egna vägar.

Vad jag däremot vill fokusera lite närmare på är detta att tid och kalender inte är samma sak. Kalendrarna förändras ju över tid, men tiden själv förblir rimligtvis vad den alltid har varit medan den gör det den alltid har gjort. Dvs pågå. Det går alltså att tala om en slags objektiv tid - tiden i sig själv, som råvara som kan användas för att göra olika saker med. Eller i, om ni så vill. Tiden går och går, och bryr sig inte riktigt om vad vi gör; våra liv, våra drömmar, våra tankar, våra vänskaper, våra kärlekar - allt försvinner med tidens gång, en tidens blinkning i taget.

Vi vet ju alla förstås att tiden inte alltid inträffar i samma hastighet. Beroende på humör, situation och omständigheter så kan den antingen flyga eller flyta fram. Vi har alla varit i sammanhang där tiden tycks ha tagit semester eller till och med börjat gå baklänges, där sirap blir en sinnesbild av någonting snabbt framåtskridande. Vi har alla, dessutom, varit med om det motsatta, där en dag flugit förbi på ett ögonblick medan vi hade en allt för kort stund av lycka. Det finns med andra ord även en subjektiv tid, som rör sig i någon slags relation till sin objektiva motsvarighet.

Denna relation uttrycker vi ofta i klocktid. Om fyra timmar svept förbi likt ett tåg på räls så har saker gått fort, och om fem minuter lyckats med konststycket att klämma in hela romarrikets uppgångs och fall i sina sekundslag så har de gått en aning långsammare. Klocktid blir det närmaste vi har till en representation av objektiv tid - klockans likgiltighet inför vad vi gör med tiden blir en passande liknelse för tidens likgiltighet för oss som tänkande varelser. Klockan slår sekund efter sekund, oavsett om du lever eller dör; tiden går, ögonblick för ögonblick, och bryr sig inte nämnvärt om någonting alls.

Klocktid är dock inte alltid en pålitlig utgångspunkt för att planera sin vardag. I stället är det bättre att utgå från biologisk tid - dvs den tid som gått sedan en senast sov, åt, gick på toa, tränade, vilade osv. Som fysiska och biologiska varelser så finns det ett visst antal saker som vi måste göra, och som måste göras med viss regelbundenhet. Inte nödvändigtvis med klockans regelbundenhet, men likväl tillräckligt ofta för att vi inte ska kunna ignorera det.

När vi konfronteras med världens storhet och verkliga ålder så fungerar vare sig klocktid eller biologisk tid. Då är det bättre att tänka i termer av geologisk tid, där en livstid är ett ögonblick och där landskapets långsamma framväxt pågår i faser på flera miljoner år. Det paradoxala med den här tiden är att det samtidigt händer väldigt mycket och väldigt lite. Månens utseende växte exempelvis fram under den geologiska tidens gång, men samtidigt går det inte direkt att säga att månens historia är överdrivet actionfylld. Det vi ser idag formades av att asteroider kontinuerligt slog ned och med våld förändrade landskapet; samtidigt är denna kontinuitet som så att det slår ner ett par större stenar med vissa mellanrum, med massor av tid då det inte händer någonting särskilt mellan dessa händelser. Det går inte att leva geologisk tid på ett intressant sätt, men det går att sammanfatta det på ett sådant.

När det gäller att sammanfatta saker så är medial tid en alldeles speciell tidsform. Vissa nyheter har en livslängd och en tidsram som sträcker sig långt längre än vad någon någonsin skulle kunnat tro, medan andra nyheter blossar upp som en explosion och försvinner lika fort. Att försöka definiera någon slags enhet i vilken den mediala tiden kan mätas är svårt, även om vissa försök att använda en geografisk liknelse genom ord som "spaltkilometer" har gjorts. Medial tid finns på ett sublimt vis, ungefär som den där känslan precis innan solen kryper sig över horisonten i en sommargryning. Det är svårt att sätta ord på känslan, men den finns där. Det finns en viss tid då alla känner till något, och det går att referera till detta utan att behöva förklara det, men vid någon punkt övergår det från att vara samtid till att bli otid.

Många har också en arbetstid, som kan beskrivas med olika ord som heltid, deltid, flextid och övertid. (Halvtid är dock någonting annat.) Arbetstid är den tid då arbete traditionellt sett ska uträttas, och finns bara i kombination med fritid, då frihet ska uträttas. Det ena finns inte utan det andra, närmast per definition. Om du inte har någon arbetstid, utan bara fritid, så är du tydligen inte fri utan arbetslös. Om du däremot inte har någon fritid, och ditt liv helt och hållet består av arbetstid, så är du antingen försatt i slaveri eller en person som på något sätt lever sitt arbete; arbetet blir synonymt med hela livssituationen som sådan.

Företagen - i alla fall de över en viss storlek - har även de en egen tidsuppfattning. De har, mer eller mindre godtyckligt, valt att se världen som en ständig progression av tremånadersperioder, där det viktigaste är att i slutet av varje sådan inneha bättre siffror än i slutet av den föregående. Ju högre siffror desto bättre, men oavsett hur högt det blir så ska det bli högre nästa gång. Kvartalsrapportstiden är ett något rastlöst tidsperspektiv, onekligen.

Den politiska tiden liknar den mediala tiden, men har mer formella ramar att förhålla sig till i form av lagar, förordningar och författningar. Beroende på statsskick så är denna tid antingen kortare eller längre. Absolut monarki, exempelvis, räknas i termer av generationer, medan mer representativ demokrati räknas i årtal. Den politiska tiden avgör inte bara hur länge en viss makthavare sitter vid makten, utan även hur länge vissa frågor sitter i fokus. Vissa frågor är under debatt väldigt länge, medan andra självdör rätt fort; vissa makthavare sitter vid makten väldigt länge, medan andra dör under mystiska omständigheter. Likt den mediala tiden är det svårt att avgöra detta på förhand.

Inom retoriken finns det ett begrepp för den passande tiden - kairos. Kairos är det där perfekta ögonblicket då en kan ge det där perfekta svaret, då punschlinen gör sig som bäst. Vanligtvis brukar vi inte komma på vad som kunde sägas just där och då förrän långt efteråt, och då utbrister vi oftast - ack, om jag ändå hade sagt det! Vi vet att det hade varit det bästa av alla bästa svar, men ögonblicket är förbi. Men, hav förtröstan. Det kommer att komma fler perfekta ögonblick, och den som är uppmärksam kan se dem komma om de bara tittar tillräckligt noga.

På tal om passande tider så är det här nog en oerhört passande tid att avsluta. Huruvida jag lyckats med min stående ambition att hålla texten intressant, underhållande och lärorik är en öppen fråga, och jag tänker, som den gode poeten sade, låta tiden utvisa detta. -

Flattr this

Sunday, February 14, 2010

Bring Back Boats

Bring Back Boats är en märklig titel att ge ett litterärt/textuellt projekt, men det är långt från det märkligaste. En av Stockholms populäraste klubbar i början av nittiotalet hette Tritnaha; mitt politiska sidospår Magnihasa är också smått obegripligt; Godspeed You! Black Emperor tar nog någon slags pris med sina låttitlar. De har ofta någon slags poäng bakom dem, även om "She Dreamt She Was a Bulldozer, She Dreamt She Was Alone in an Empty Field" nog är en av de mer mångtydiga.

Så. Bring Back Boats. Vad betyder det?

Det finns två sätt att bli en sådan som vet vad det betyder. Det ena sättet är att ha varit där när det var aktuellt, och att ha upplevt det i sitt sammanhang, sin kontext och sin tidsanda, och därför också ha sett alla de aspekter, faktorer och nyanser som spelade in vid dess tillkomst. Direkt erfarenhet är en oerhört bra lärare, och är i många fall det absolut enda sättet att lära sig saker och ting på.

Vissa saker går dock inte att lära sig ens efter de mest heroiska av ansträngningar om en inte var där. Större delen av historien är av den här typen. Hur kändes det att vara en invånare i Khartago under det tredje puniska kriget när nyheten om romarnas antåg spred sig? Vad var den egentliga grejen med statyerna på Påskön? Vad hände egentligen mellan Marcus Antonius och Kleopatra? Vem kom egentligen på idén att bygga sig ett par tre enorma stenpyramider mitt ute i den stenheta öknen? Tusen frågor, få svar med många variationer.

Just våra båtar är av det andra slaget - någon, någonstans, vet detta, och kan berätta det för dig. Du behöver inte likt Herkules utföra sju stordåd för att få veta, utan det räcker med att vara lite uppmärksam och lyssna på när någon talar. Eller läsa det någon har skrivit. Eller titta på en film. Mediet är valfritt, men den gemensamma nämnaren är att det går att lära sig genom kommunikativ interaktion.

Nu finns förstås inte allt bevarat i medial form, men tillräckligt mycket av det är det för att vi ska kunna dra vissa slutsatser från det. Full kunskap om allt som någonsin gjort sig besväret att finnas kommer aldrig att tynga någons sinne, men väl vissa generaliseringar och kategoriseringar som kan hjälpa till att sortera bland alla små bitar av information som tillsammans utgör vad vi tror oss veta.  Vissa saker är förlorade för evigt; större delen av dem utan att vi behöver sörja allt för mycket.

Likväl. Bring Back Boats. Vad är grejen?

#

I internets ungdomstid, kring millennieskiftet, fanns det ett onlinespel som hette Utopia. Det finns förvisso fortfarande, men dess glansdagar är utan vidare tvekan vad vi idag kallar över. Spelet går i all korthet på att upp till tjugofem spelare, var och en med sin egen provins, tillsammans ska kommunicera och samarbeta fram ett stort och framgångsrikt kungadöme som kan både försvara sig mot angripare och angripa svagare grannar (jfr Hobbes). Samarbete och kommunikation är nyckelord i spelet - ett kungarike där kommunikationen är klar, målen väldefinierade, de omedelbara uppgifterna delegerade och samarbetet sker konsekvent är långt starkare än ett kungarike där alla gör sin egen grej.

För att kunna angripa sina motståndare så måste en provins ha antingen endera eller bägge av två saker: rå styrka i form av militära trupper, eller mer subtil styrka i form av sabotörer. Den senare formen är vanligtvis en stödtrupp till den förra; dess huvuduppgift är att mjuka upp fiendens motståndskraft genom att demoralisera soldaterna, stjäla deras mat, bränna ner viktiga byggnader eller andra mer ljusskygga aktiviteter. För att kunna åstadkomma någonting substantiellt så måste dock den råa styrkan sättas i fält och drabba samman med fienden - sabotage i all ära, men om den andra sidan anfaller mer än vad din gör så kommer den eventuellt att vinna över dig av ren utnötning.

Samarbete är som sagt ett nyckelord, och detta gäller som allra mest i krigstider. Den som kan anfalla mest vinner, så det finns två saker att försöka sträva efter. Det ena är att vara den som anfaller mest, av naturliga skäl. Det andra är att eliminera motståndarens förmåga att anfalla dig (jfr Clausewitz). Det första målet kan uppnås av en uppsättning individer som agerar på egen hand i rent egenintresse; det andra målet, däremot, kräver att de enskilda provinserna ser bortom sina nuvarande situationer och vilket mål som för tillfället ger mest byte, och i stället agerar kollektivt genom att systematiskt anfalla en provins så pass mycket att den inte längre utgör ett hot - för att sedan röra sig vidare till nästa, och nästa, och nästa, tills motståndarsidan ger sig och segern är vunnen.

En av de stora charmerna med spelet - förutom att det är strategiskt intressant, förstås - är att det med jämna mellanrum börjar om från start igen. Alla spelare börjar med lika stora provinser, lika mycket pengar, lika mycket av allt utom erfarenhet. Den enda skillnaden mellan en runda och en annan är att det för varje omstart ändras lite i reglerna - vissa saker blir starkare, andra svagare, nya saker läggs till, gamla tas bort. Detta för att spelet inte ska stagnera, och för att erfarna spelare inte ska kunna använda samma optimala strategi i omgång efter omgång efter omgång. Variation är en dygd.

I någon av de tidigare omgångarna så införde de båtar som nytt moment. Dessa behövdes för att förflytta trupper mellan kungariken, enligt formeln att x antal trupper fick plats på en båt. Det krävdes med andra ord ett stort antal båtar för att anfalla stora fiender, och ett lite mindre stort antal för att anfalla små sådana. Det var, som du förstås förstår, av akut vikt att ha tillräckligt många båtar för att kunna använda sina trupper - den som inte hade båtar kunde inte heller attackera.

Med införandet av dessa båtar infördes också en ny form av sabotage för ens sabotageexperter. Båtar flyter som bekant på vatten, och ett smidigt sätt att sabotera en båt är att se till så att den inte längre flyter. Det krävde en hel del jobb, men med envishet så gick det att sänka ett stort antal båtar om dagen.

Now, de kungariken som var mer effektiva på samarbetsfronten insåg direkt att det fanns vissa fördelar med den här ordningen: det blev, exempelvis, brutalt mycket lättare att uppnå det andra av de två målen som ställdes upp ovan. Om alla omfördelade en del av deras försvar till sabotagetrupper, så kunde en större del av fiendens båtar sänkas snabbare. Och ju fler båtar som sänktes desto färre trupper kunde fienden sätta i fält, vilket i praktiken innebär att det krävs mindre försvar, och att ännu fler sabotagetrupper kan användas för att sänka ännu fler båtar utan risk för att ha för lite militärt försvar - osv. Vissa kungariken gick till och med så långt att de inte hade något försvar alls, utan lämnade sina provinser helt oförsvarade i trygg förvissning om att båtarna stannade på botten.

Det här upptäcktes rätt fort av spelarna, och båtarna blev inte särskilt långlivade som fenomen. Men - och nu kan jag äntligen svara på frågan om vad som är grejen med dem - med oroväckande jämna mellanrum så dök det alltid upp ett troll på det gemensamma Utopiaforumet som (med varierande grad av retorisk begåvning) argumenterade för återinförandet av båtar. Över tid så blev detta ett stående skämt, och en stereotyp för alla former av irrationella "det var bättre förr"-argumentationer. Alla som var där vet att det var en fruktansvärt dysfunktionell ordning; likväl dyker ropen på att återinföra den upp med oroväckande jämna mellanrum.

#

Poängen med den här utläggningen är att illustrera hur mycket som behöver förstås för att innebörden av tre enkla ord, som var och en är helt begripliga i sig själva, ska klarna och bli något så när förstådd. Och, än mer, för att illustrera att en väldigt stor del av vår gemensamma kulturarv - inklusive det vi kallar kunskap - kräver dylika förklaringar för att på ett liknande sätt bli begripliga och förstådda. Det är inte alltid så enkelt att det bara är att säga att x är y och därför a för att en förståelse för en situation eller ett skeende eller ett fenomen ska uppstå, och ibland krävs det en paus från göradet för att verkligen sätta sig in i vad det hela handlar om.

Som sagts ovan så går det dock inte alltid att undersöka världen direkt för att ta reda på detta. Vissa saker kräver att de som var där och verkligen förstod vad som var på gång just där och då aktivt sätter sig ner och förklarar för dig ur det var. Väldigt mycket av dagens tillstånd beror på vissa historiska tillfälligheter som var oerhört kontingenta när de hände, men som över tid stelnat till fasta strukturer som ses som självklara. Det går inte att logiskt sluta sig till att saker är som de är av en nödvändig anledning; ibland beror saker på att ett visst skämt drogs av en viss person en viss tid en viss dag efter en viss händelse, och ingenting någonsin kan rekonstruera detta förutom de som var där.

Vanligtvis brukar dessa saker formaliseras i läroböcker och dylikt, och sedan traderas vidare över generationerna tills de blir lika permanenta inslag i den mentala arkitekturen som en byggnad är i den fysiska. Till skillnad från fysiska byggnader så är mentala sådana osynliga för de som inte fått dem förklarade för sig, och för dem ser många saker som de införstådda tar för givna ut att hänga i tomma intet, till synes utan någon som helst anledning alls.

Detta leder, sorgligt nog, till att många känner ett enormt utanförskap när de konfronteras med vissa former av kunskap. För att tala med Simmel så framstår den inte som en samling delar som samverkar med varandra för att producera en nyanserad bild av världen, utan som en stor obegriplig blobb utan vare sig rim, reson eller struktur. Den tycks inte ens lyda fysikens lagar, utan flyter ovanför allting annat utan någon som helst koppling till någonting alls. Vilket, som ni kanske förstår, leder till en känsla av att dessa former bara är systematiskt ordbajs som varken kan eller bör förstås av den som vill behålla sin mentala (eller än värre ideologiska) hälsa.

Ambitionen med Bring Back Boats är att sparka lite på denna alienation. I likhet med Magnihasa så är målet i förlängningen någon slags förändring, om än inte nödvändigtvis i min regi. Till skillnad från Magnihasa så är omfånget häromkring längre, ämnesvalen obskyrare och den diskursiva nivån ibland högre. Tanken är att eventuella läsare ska börja läsa i ena änden och sedan komma ut som en klokare människa i den andra. Inte ideologiskt klokare, inte IQ-smartare, inte meditationsvisare, utan klokare rent generellt, på så vis att konturerna av saker och ting ser lite skarpare ut, färgerna lite klarare, nyanserna lite detaljrikare och detaljerna mer nyanserade.

#

Det finns dessutom en underambition, och det är att öva upp mina och eventuella medskribenters förmåga att skriva längre, sammanhängande och på något plan intressanta texter. Tanken är att över tid skapa ett sammanhang där jag känner mig tvungen att skriva ett inlägg här per x antal dagar, och sedan sätter mig ner och faktiskt gör det. Om jag sedan går och gör detta tillräckligt länge så kommer jag, efter ett tag, att bli en så rutinerad författare/skriftställare att det blir en vana, och när det händer så har jag, som Strindberg sade, ordet i min makt. Och, som den klassiska retoriken säger, att ha det på ett sådant sätt att eventuella läsare blir både intresserade, lärda och roade av att läsa.

Nu kommer jag förstås inte att lyckas övertyga vare sig någon annan eller mig själv om att jag kan få fram ett BBB-inlägg om dagen, och tänker mig därför någonting mer i stil med var tredje eller var fjärde dag, så det kommer att finnas gott om plats över i schemat för eventuella medförfattare att hoppa in och ta ton. Till skillnad från mitt andra samarbetsprojekt, Tankefel och dylikt, där minimilängden för ett inlägg är ett (1) ord, är den stående cirkalängden på ett inlägg här kring två tusen sådana,(plus tusen/minus femhundra). Det kanske låter långt, men ambitionen är som sagt att komma förbi skräcken för text och ta kommando över det skrivna ordet.

En annan underambition är att ge dig som läsare en möjlighet att drabba samman med längre texter läsledes. Det finns inte bara en skräck inför att skriva längre texter, utan även en viss panik inför tanken att läsa dem. Den förra är fullt förståelig, eftersom textskrivande är jobbigt, svårt och ibland eländigt när det når upp på en viss nivå - inledningen talar om någonting annat än slutsatsen, mitten byter ämne helt, den stämning som ges i stycke tre totaldödas av stycke fyra, fotnoterna stämmer inte alls, rubrikerna är felstavade, det finns tusen syftningsfel och märkliga ordföljder pga alla omskrivningar och dessutom så tycks allt vara skrivet i fel typsnitt. Det går att drömma mardrömmar för mindre. Med detta i bakhuvudet blir det dock lite småmärkligt att folk är rädda för att läsa dem - tänk på alla möjligheter att peka ut fel, brister och lolfails!

BBB är dessutom något av ett konstprojekt, i och med att text är konst, och om någonting kan förklaras genom att lägga upp texten på ett kreativt vis så kommer detta att göras. Huvudmålet är förstås fortfarande att ge eventuella läsare insikt kring diverse semiobskyra ämnesområden, men det pedagogiska ligger före det formella. Om form och innehåll kan fås att överensstämma så kommer de märkligaste av textsaker att se nätets elektroniska ljus här; om inte, så har jag eller min medförfattare en hel del omskrivande framför sig.

#

Jag misslyckades med taggarna på mina tidigare bloggar. På den ena fanns de över huvud taget inte före det 250:e inlägget, och på den andra var de ett förvirrande virrvarr innan de ens kom i system. Här tänker jag dock göra det lätt för mig, och helt enkelt använda etiketter som "litteraturvetenskap", "sociologi" eller "retorik", och om ämnet är så där knepigt tvärvetenskapligt sådant så sätter jag helt enkelt bägge taggar på det. Det borde inte kunna misslyckas.

Med avslutandet av det här stycket så är inlägget två och ett halvt tusen ord långt. Det tar upp någonting i stil med fem sidor i en vanlig bok, vilket inte är särskilt mycket i det stora hela. För att skriva en mindre bok på två hundra sidor så krävs det femtio gånger mer jobb än för det här inlägget för att få klart det - fyrtio gånger i ren volym, och sen tio gånger till pga omskrivningar, källkontroll, revideringar, förändringar, sistaminutenidéer, goda förslag, nya karaktärer, panikskrivande innan deadline, mitt i natten-inspirationsögonblick osv etc. Om jag någonsin lyckas bli en sådan som kan frammana den självdisciplin och den förmåga som krävs för att skapa någonting på en sådan skala återstår fortfarande att se, men ni vet vad de säger - övning är färdighet. Övning kommer jag att få ut av det här, om något; förhoppningsvis får även du, käre läsare, ut någon slags klokskap från det hela. -

Flattr this