F - fragment 6

"Är vi framme snart?"
"Nej."
"Är vi framme snart?"
"Om en timme."
"Är vi framme snart?"
"Outlook good."
"Är vi framme snart?"
"När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt."
 "Är vi framme snart?"
"Snart."
"Är vi framme snart?"
"Du har ställt samma fråga två gånger nu. Är allt som det ska?"
"Bra, du är igång. Vi är vilse. Hur långt är det till målet?"
"Vi står på det. Det verkar som att vi behöver gå ner några våningar. Minst någon av de här ruinerna borde ha en källaringång."
Patri började leta, inte helt övertygad om att rösten visste vad den pratade om även när den visste att den pratade.

Världen må ha gått över, men den är inte förstörd. Beroende på var utforskandet sker så kan det antingen vara i ett övergivet men relativt välbehållet område, eller ett återbefolkat och desto mindre välbevarat dito. Många byggnader är precis som de var när deras förra ägare insåg att de inte kunde göra en vinst vare sig genom att använda eller sälja dem - övergivna med sitt innehåll intakt, tills nyfikenheten eller naturen gjorde anspråk på dem. Vanligtvis bäggedera, i någon ordning.

Att saker finns kvar innebär inte att de fungerar, dock. Användas kan de alltid, men vanligtvis som råmateriel snarare än vad eventuella manualer har att säga om saken. Brist på el, brist på kontext och brist på kompetens gör även de mest överdesignade av saker till någonting som antingen står i vägen eller flyttas ur vägen.

Just den här byggnaden innehöll en hel del dokument som alla pekade framåt mot ett visst datum, tillsammans med ordet "deadline". Tydligen hann pengarna ta slut innan projektet gjorde det, och inte ens löftet om retroaktiv löneförhöjning kunde förlänga arbetet. Vilket säger en del om ironin i att investera mer i fysisk säkerhet än i själva verksamheten. Som, enligt det halvfärdiga PR-materialet, handlar om morgondagens bibliotek.

Om det hade varit första gången skulle Patri förundras över att ingen annan varit där inne på hundra år. Åratal av att hinna före arkeologernas allt annat än ömma hantering hade utan vidare pardon redan hunnit ta charmen ur det hela.

Ett försiktigt studium av de kvarvarande artefakterna hade förmodligen bringat ljus över vissa aspekter av världens övergång. Patri var mer intresserad av att hitta en väg nedåt - framåt i stället för bakåt.

Där är den. Den är låst. Har varit det i över hundra år.

Inte längre.

"Okay, vad letar vi efter?"
"Det är inte här."
"Säkert?"
"Ja. Men det vi behöver veta för att hitta det vi letar efter finns här inne."
"Var är vi?"
"Gårdagens bibliotek. En liten filial av det. Det hade gått fortare i en mer central nod, men dina arkeologvänner har hunnit före till dem. Vi får taga vad vi en gång hade."
"Din uppfattning om 'vi' verkar ibland vara större än du och jag."
"Jag byggdes för ett syfte större än mina bärare."
"Great. Vad letar vi efter?"
"Tom Bombadils berättelser."
"Vad letar vi efter?"
"Baudrillard sade en gång att verkligheten dog i och med att hyperverkligheten tog över dess funktion."
"Vad letar vi efter?"
"Döden är en man."

Patri såg sig omkring. Det såg väldigt mycket ut som ett bibliotek. De hade lagt ner väldigt mycket energi på att bevara librariets estetik, och den som var gammalmodig nog att öppna dekorationsböckerna i vägghyllorna kunde förmodligen hitta några som faktiskt hade text i sig. En sällsynthet, särskilt efter tanken om den allmänna bildningens försvinnande, men sentimentaliteten har hållit märkligare idéer vid liv.

Böcker hade över tid fasats ut till förmån för saker med ett väldigt mycket enklare gränssnitt. Vilket paradoxalt nog tog sig uttryck i blanka, cylinderformade små tingestar utan synligt interface alls. Det enda en "läsare" behövde göra för att använda dem var att förvänta sig att de skulle fungera och upprätthålla kroppskontakt.

Det finns en viss ironi i att arkeologerna aldrig lyckats förstå hur de fungerar. En kortlivad sådan - deras namn till trots så smälter de ner allt de inte förstår till råmaterial för svärd och kofötter.

Utan vidare vägledning från rösten, och utan överdrivet bråttom att hitta någonting särskilt, valde Patri en av de grå cylindrarna på måfå och tog för givet att någonting skulle hända. Det hände.

F - fragment 2

"Varför har den gamla tidens superhjältar alltid så fåniga kostymer?"
"Det har, ironiskt nog, med den tidens syn på konformitet och normalitet att göra. Eftersom superhjältar rutinmässigt går omkring och gör det omöjliga så blir det nödvändigt att placera dem i en egen mental kategori, utanför vardagen. Så att det blir lättare att tänkta två tankar samtidigt: dels den om en vanlig vardag med alla dess bekymmer och ofrånkomliga problem, OCH tanken om det ovanliga undantaget som struntar fullständigt i detta. Samtidigt. Utan att huvudet exploderar."
"Undantaget som bekräftar regeln?"
"Precis. Men det har också med den tidens teknologiska utveckling att göra. Det var ovanligare med modifierade individer då, och om vi bortser från glasögon så var de flesta mer eller mindre dömda att vara som de föddes. Eller, rättare, det fanns en viss begränsad sak människor som regel kunde gå omkring och göra, och allt annat var 'super'. Vi kan se att superhjältekostymerna blev både diskretare och smakfullare i takt med att människors naturliga förmågor. Till sist smälte superhjältegenren ihop med de rådande modetrenderna, om än med visst motstånd."
"Förstås! När tekniken når ikapp med fantasin blir det fantastiska vardag, och behöver inte längre sättas på undantag. Och därför blir behovet av konformitet och fåniga kostymer mindre. När alla kan göra allt, eller åtminstone väldigt mycket mer, blir hela grejen med superkrafter svårtänkbar. De har ingen plats - det är ju bara vanliga människor som går omkring och gör saker."
"En intressant vändning inträffade efter den vardagliga perioden. I takt med att fantasin åter började springa förbi teknologin, blev dräkterna mindre moderiktiga och mer fåniga. Vardagen lämnade genren, och behovet att kunna sätta den på undantag gjorde sig gällande igen."
"Fantasin är en märklig kraft. Nu som då. Och när det gäller superhjältar gör kläderna verkligen mannen. Och kvinnan."

"Arkeologer", tänkte en tjuvlyssnande Patri. Hur kan de förstå så mycket utan att egentligen förstå någonting alls? De har helt rätt om kostymerna, men de utgår från att fantasin ökade snarare än att möjligheterna att realisera den minskade. Under superhjältemodegenrens höjdpunkt var kläderna superhjälteredskap i sig själva, mer teknologi än textil, och att bära ens ett vanligt modeplagg var att bokstavligen omge sig med tusentals superkrafter. Att de var både nätanslutna och hologramprojicerande gjorde ombyten onödiga, och mer en fråga om humöranpassning, tankekontroll och programmering än om konsumtion.

Ludditerna kom aldrig riktigt över att de allra flesta modeller aldrig behövde tvättas. Eller egentligen kunde tvättas, då de aldrig blev smutsiga. Även puritanerna hade vissa bekymmer med självsanerande klädesplagg - det förtar lite hela poängen med dygder och självdisciplin.

Om de bara visste vilka andra slags dygder och självdiscipliner som bärandet av sådana underverk skapade. De måste ju tas av ibland, hur smärtsam tanken än kan tyckas vara. De såg inte bara olika ut beroende på vem som bar dem; de var beroendeframkallande på tusentals olika sätt.

På sätt och vis är det fel att kalla det "kläder". Det är mer design, elektronik, ingenjörskap, processorkraft och öppna kommunikationsportar inblandade i deras väsen än i vissa enskilda civilisationers uppgång och fall, och om Isfahan var halva världen på sin tid så var dessa virtuella exoskelett mer än så på sin.

Den som vill skriva en intressantare historia vill förmodligen börja med den första generationen som växte upp i dessa. De slutade helt oväntat ha sex, och slutade sedan vilja ha det. Med allt som två människor kunde göra med varandra med kläderna på - bygga egna världar, förlora sig i varandras fantasier, utforska de tusen och åter tusen tankar som i varje ögonblick skapas och förenas, se oändligheten i en vattendroppe och stoppa tidens gång med en öm impuls - så framstår alternativet att låta bli till förmån för en smula simpel kroppskontakt som någonting barn en gång sysslade med. Innan de förstod bättre vad världen gick ut på.

Beroende på om historieskrivaren var mer intresserad av effekt eller etik så brukar det ta olika lång tid att komma in på sådana saker som att teknologi återfinns i olika mängder i samhällsskikt, och att större delen av samhället bara läste om detta i supermodetidningar. Att de råkade handla om verkliga människor oftare än inte gjorde inte äventyren mindre äventyrliga.

Men fantasin -

Fantasin slutade spela någon roll i samma stund som verkligheten gjorde det.

Patri undvek arkeologerna  Inte för att de inte hade saker att säga varandra, utan tvärtom för att Patri har för mycket att säga och de för lite att höra. För att vara historiskt intresserade har de väldigt lite historisk fantasi, och skulle förmodligen inte känna igen en samtida anakronism om den så råkade stämma med deras metodbok. Eller, i det här fallet, berättade för dem om att det rör sig om en samtida anakronism.

Det, och att de satt ett pris på det som gömmer sig i Patris huvud.

Så här i efterhand var det nog något av ett misstag att berätta om just den detaljen. Men i en värld som gått under har det också gått inflation i efterklokhet.

Deras spekulationer om den tid som flytt envisas dock med att vara intressanta. De för in tankarna på de mest märkliga av minnesspår, och ger på sätt och vis någon slags sammanhang åt saker och ting.

Vad skulle, exempelvis, hända om någon av dessa välklädda personer råkade dyka upp? Skulle någon samtida person känna igen det de såg - att det var en människa därunder, trots att kläder, hår och ibland även ansiktsdrag förändrades synbart under tittandets gång? Eller skulle de omedelbart falla in i superhjältetänket?

Teknologi, närhelst tillräckligt avancerad, har en tendens att bli identisk med magi. Trots allt.

Tidsresenären i fråga skulle dock göra allt annat än att känna igen sig. Det geografiska landskapet skulle förmodligen innehålla vissa igenkänningsfaktorer, men det sociala landskapet skulle vara totalt öde. Bland alla människor som gick omkring och förundrades så skulle det inte finnas en enda medmänniska - ingen som svarar på de tusentals kanaler av potentiell kommunikation som togs för givna på den gamla goda tiden.

Även om mottagandet skulle vara ett simulacra av Jesu återkomst så skulle det vara den ensammaste människan i världen. Eftersom världen, i ett svep, hade mörknat. När världen är en väv av ständigt resonerande latenta kommunikationsvågor som svallar mot medvetandets händelsehorisont, är lite ensamhet bokstavligen hela världen.

Så många världar gick under i det långsamma förfallet.

Med lite fantasi kan den sägas gått under även redan innan den gjorde det rent formellt. Inte bara på ytan.

Ändliga resurser och framtidstro

En av de största flaskhalsar vi som civilisation har är resurser. Det sägs väldigt ofta att om alla levde som vi västerlänningar så skulle vi behöva mer än ett jordklot. Vilket sort of är ett problem, eftersom vi som bekant bara har ett av dem och deras förnyelsefrekvens är lite för lång för att kunna vänta på att ett nytt dyker upp. Livet innehåller ingen gratis respawn, tydligen. Men solsystemet innehåller tillräckligt mycket i termer av tillgångar för att kunna räcka ett par århundraden till - det enda vi måste göra är att föra dem från där de är till där vi är.

Det som ligger närmast till hands är förstås månen, som ligger ett kosmiskt stenkast bort och dessutom mer eller mindre bokstavligen är en enda stor boll av mineraler och stuffs som väntar på att någonting intressant ska hända med den. Vi har redan skickat folk både dit och tillbaka, så vi vet att det ligger inom möjlighetens gräns att göra saker där uppe - tricket blir att öka omfattningen och skala upp verksamheten från enstaka besök till permanenta affärsförbindelser. Vi har passerat turiststadiet och är redo att börja prata investeringsplaner, så att säga.

Det största problemet med rymden och att föra saker till och från den är förstås att vi inte befinner oss i den. Rent kosmiskt sett befinner vi oss förvisso i universum, men för våra syften så kan Jorden anses vara väldigt långt bort från rymden per se. Detta då på grund av att vi befinner oss på en plats som det krävs väldigt mycket energi för att ta sig både till och från, och där varje uns vi försöker bli av med innebär en oerhörd ökning i kostnad av energi och pengar.

Om ni försökt kasta en sten mot månen så vet ni att den eventuellt börjar tappa fart och falla neråt igen. Aristoteles kallade detta för alltings inneboende telos - allting vill nedåt, och kommer att göra sitt bästa för att färdas däråt. Vetenskapare av vår tid kallar det gravitation, och förklarar det hela i termer av att kroppar har en ömsesidig dragningskraft till varandra, där storleken indeed har betydelse. Ju större någonting är, desto attraktivare blir det, och även om vårt ömma jordklot ibland känns otillräckligt så är det ändå, när allt kommer omkring, rätt stort.

Om vi övar oss så kan vi efter hand bli rätt bra på att pyttsa upp stenar i luften, men såvida vi inte fuskar rejält så lär vi inte lyckas kasta dem så högt att de lämnar oss för evigt. För att få upp en sten i rymden så krävs det att den lämnar jordens gravitationsfält. Vilket då kräver att den rör sig uppåt och uppåt och uppåt och uppåt så länge att den är utom tävlan, och för att kunna fösa sig allt detta uppåt så krävs det att någon slags energi läggs till i ekvationen.

Den traditionella lösningen på det här problemet har hittills varit att helt enkelt lägga stenen på toppen av en bloody stor raket och trycka på den stora röda knappen. Detta fungerar, men det är en löjligt dyr lösning, och för varje extra kilo vi vill skicka upp i rymden så måste vi spendera desto mer energi för att få upp den. Det är med andra ord inte en metod som lämpar sig särskilt väl för att göras storskalig. Vilket då innebär att vi har - just det - något av en flaskhals att hantera i våra förbindelser med resten av universum.

Tricket blir då att bygga en infrastruktur som minimerar vårt behov av att skicka upp saker i raketer. Vi måste förvisso först skicka upp de första byggstenarna för att få igång infrastrukturbyggandet, men när detta väl är gjort så följer resten av sig självt. Särskilt om vi får igång resursprocessandet på månen, så att byggandet inte längre är beroende av input från terra firma.

Tanken är att - i stället för att bygga saker här nere och skicka upp dem en efter en - skicka upp fabrikerna i omloppsbana och låta dem göra sin grej där uppe i det blå. Detta då för att komma runt flaskhalsen i fråga: när den första lasten är uppe så utgör den en självgenererande process och kan fortsätta att göra sin grej utan vidare (materiell) input från oss med fötterna på jorden, och på så vis slippa undan de massiva kostnader som ingår i logistiken.

Nu är förstås månen bara steg ett i vår yttre resa. Den må vara stor, men solsystemet är större, och det finns gott om godbitar att hämta därute när väl den inledande infrastrukturen är på plats. Månen ligger dock relativt still i relation till Jorden; relativt, eftersom det förvisso finns en möjlighet att råka räkna fel och missa, men för det mesta går det att peka på antingen Jorden eller månen och konstatera att, aye, däråt. Det är lite värre när avstånden blir längre och det börjar ta seriös tid (månader och år) att ta sig från a till b.

Tänk dig att du ska från Skövde till Växjö. Du vet var Skövde ligger, och du vet var Växjö ligger, och att vägen mellan dem går mellan dem. Här på Jorden fungerar detta perfekt, eftersom städerna ligger still i ett väl definierat rum. I rymden däremot drabbas vi av fenomenet att både Skövde och Växjö rör sig i relation till varandra, och detta samtidigt som det tar en himla lång tid att åka mellan dem. Så när en börjar åka så ligger de där de ligger, men under den tid som färden tar så har Växjö placerat sig där Norrköping ligger, så att sikta på Växjö tar en bokstavligen ingenstans.

Under tiden det har tagit att ta sig fram och tillbaka har dock moder jord förflyttat sig hela vägen till Ånge, med de logistiska problem detta innebär.

Det finns ett par sätt att hantera detta. Det ena är att jaga ikapp punkt a och punkt b i deras rörelser, med all energikostnad detta innebär. Det andra är att bygga en infrastruktur som ligger i närheten av var punkt a, dvs Jorden, kommer att ligga inom någon slags framtid, ta lasten från b, dumpa den där och därefter vänta på att måldestinationen ska komma inom räckhåll. Det första sättet är snabbare och har lägre investeringskostnader initialt, men kostar mer i längden; det andra sättet är långsammare och har en något högre initialkostnad, men torde vara brutalt mycket billigare än det andra alternativet.

Märk väl att jag inte direkt talar om bemannade expeditioner här, i alla fall inte bortom månen; en automatiserad gruvmaskin som på autonom väg kan ta sig dit och få mineralerna hem on time och inom budget är både billigare och effektivare än att skicka ut folk. Dels för att det finns tusen saker som kan gå fel på en bemannad expedition - mekaniskt som psykologiskt - men mest för att det helt enkelt är mindre barlast som måste bäras med när andningsbesvär inte är ett problem. Luft, vatten, mat och värmegenererande processer väger multum, vilket översätts till energi som måste spenderas på att baxa detta från a till b. Vilket är både dyrt och tar upp plats som skulle kunna användas till ren transport.

När vi nu har externaliserat infrastrukturen från terra firma så återstår en sista punkt, och det är att få hem godheterna. Enligt devisen om att "ner kommer en alltid" så är det enklaste sättet att helt enkelt dumpa lasten någonstans och låta den dunsa i så hårt den vill. Problemet är förstås att det vore lite fail om Skövde eller Växjö råkade försvinna från kartan på grund av en felberäkning (även om det är en öppen fråga om Ånge skulle saknas allt för hårt). För att inte tala om att väldigt mycket av lasten skulle förstöras vid hemkomsten - vilket inte riktigt är ett plus.

En lite mindre brutal version är att försöka dämpa fallet på olika sätt. Fallskärmar, värmesköldar, kreativa användningar av laser - anything goes. Lite dyrare än att bara dumpa saker, men säkrare och förmodligen långt effektivare.

Det effektivaste sättet är förstås att knyta ihop externaliserad infrastruktur med lite mer jordbunden sådan. De av er som läst Kim Stanley Robinsons Mars-triologi (rekommenderas skarpt, för övrigt) känner säkert igen termen "space elevator", eller, på svenska, en hiss vars slutstation bokstavligen är himmelen. Vilket är en synnerligen praktisk sak att ha, då det gör kostnaden för att flytta saker in och ut ur gravitationens fängelse desto mindre - även om det fortfarande utgör någonting av en flaskhals.

Anledningen till att detta dyker upp nu i stället för i inledningen om hur jobbigt det är att ta sig härifrån är dels för att vi förmodligen inte kommer att få se en sån här inom vår livstid, och dels för att vi förmodligen kommer att behöva det vi kan få ut av fjärrgruvdrift för att bygga den. Vi är alltså bundna av de stegrande energikostnaderna ett tag till.

Anledningarna till att du ser ett inlägg om just detta är tre:

1. Rymden, baby!
2. För att påvisa att det alltid är mer logistik inblandat i allt än en till en början tror.
3. För att stilla den något alarmerande alarmismen som råder angående jordens tillstånd.

Nu är förstås 1 och 2 en smula tyngre än 3, men det finns ändå något av en hopplöshetens ande som spökar över tidsandan. Ni vet, denna: Världen är på väg att gå under, det är vårt fel och vi kan inte göra någonting åt det! -

Jag gillar en episk tragedi lika mycket som vem som helst, men att göra det till livsnarrativ känns en smula felriktat. Vad hände med "Yes we can"? Vad hände med tanken att hjärnor som är långt skarpare än mitt i detta nu sitter och sliter med det förarbete som behövs för att få den process jag skisserar ovan att inträffa? Vad hände med om inte det eviga så ändå det möjliga framsteget?

Jag tror nog att bristen på optimism riskerar att bli vår civilisations största flaskhals; med en sådan skulle ingenting räcka till även om vi så hade fem jordklot. Optimism är, i all korthet, vår viktigaste resurs. -

Slösa inte bort den.