Varför läsa Aristoteles?

För ett tag sedan mötte jag en ung person, och för att lära känna denne bättre så frågade jag lite diskret om hen läste några bloggar. Ni vet hur det är nuförtiden - bloggar är det nya kopparsticket, och om någon läser något över huvud taget så torde detta något vara bloggar. Svaret jag fick på min diskreta förfrågan var dock väldigt överraskande. Jag hade kunnat ta ett nej och manövrera samtalet till ett annat ämne - alla kan ju inte vara bloggnördar som vi. Men vad jag i stället fick gjorde mig så stum att jag var tvungen att skjuta upp det till nästa stycke för att kunna förbereda mig mentalt och emotionellt på det. Så här lät det:

"Make me."

Denna defensivitet! Detta omedelbara tillbakadragande från det sociala till det hobbesianska maktkampandet! Denna synnerligen märkliga reaktion på en stilla och diskret förfrågan!

Jag behöver nog inte säga att konversationen dog rätt fort efter det. Jag var konfys och den andre var fastlåst i sitt meningslösa bestyrkande av sin personliga autonomi - en kombination som inte riktigt lämpar sig för de mest animerade av samtal. Men kombinationen fick mig ändå, så här efteråt, att fundera på vad som hade krävts för att övertyga denne någon om att det är en bra sak att läsa bloggar. Utmaningen låg liksom i luften. Men, eftersom jag nu är jag, så tänkte jag göra det lite svårare för mig och höja insatsen en smula genom att byta ut bloggar - som ju kan vara lite vad som helst - mot Aristoteles, som ju med viss nödvändighet alltid är Aristoteles.

Nu kanske det ska tilläggas att det enligt den retoriska teorin i princip är möjligt att övertyga vem som helst om vad som helst. Grejen är bara att det är samma "i princip" som säger att det är i princip möjligt att bygga en stjärna på fritiden - det är bara att samla tillräckligt mycket grejor på en och samma plats. Det finns dock alltid någon slags angreppspunkt att ge sig på, och även om det inte lyckas i praktiken så är det nyttigt att öva sig i teorin.

Att hänvisa till att Arre - det är i princip möjligt att kalla henom Aristoteles konsekvent genom hela livet, men orka - är en av västerlandets viktigaste tänkare och lade grunden till en oproportionerligt stor del av vårt nuvarande tänkande är inte ett fungerande argument. Det är förvisso sant, men sanningen är inte övertygande i sig själv eller av egen kraft, och det måste mer därtill för att övertyga vår skeptiker. När läsning som sådan är något påtvingat är Arre inte en hörnsten, utan en kvarnsten.

Att hänvisa till att det ger en djupare, nyansrikare och över lag mer reflekterad syn på ens vara i världen, och på så vis även hjälper en att tackla vardagen även i de mest konkreta av situationer, hjälper inte riktigt heller. Djuphet, nyansrikedom och ökad reflektion argumenterar inte heller för sig själva - i alla fall inte förrän en redan drabbats av dem, och då är det liksom lite för sent - och precis som sanningen är de inte intresseväckande i sig själva. Djupseende reflektion är onekligen belönande, men det krävs en hel del bergsklättrande för att kunna se de stora djupen från ett lagom nyansrikt perspektiv.

Att vara dumdristig nog att försöka hänvisa till att det ger vissa skrytpoäng att ha läst Arre fungerar inte riktigt det heller. Den sociala status som kännedom om den Nikomachiska etiken eller den Aristoteliska synen på statsskickens natur gör sig bara gällande inom vissa sociala miljöer, och dessa förutsätter närmast a priori att den deltagande både läser, skriver och är aktivt intresserad av bäggedera. Utanför dessa är det inte lika hippt, och kan nästan vara en nackdel i vissa lägen.

Det känns en smula som om standardargumenten för att läsa Arre genomgående är mer eller mindre irrelevanta. Varken kulturhistorien, den psykologiska/filosofiska mognaden eller den mer direkta sociala statusboosten fungerar. Vi måste alltså vara mer kreativa i vår approach, och hänvisa till andra topos som kanske är mer relevanta för just den här retoriska situationen. Publikanpassning är ju trots allt hälften av vad det hela handlar om.

Vi måste alltså förstå vår ömme åhörare. Det är en sak att undvika elitistiska och/eller idealistiska föreställningar om det ädla och naturliga mänskliga strävandet efter ökad visdom om världen - eller, för den delen, om den missförstådde ädle vilde som ser världen som den är snarare än som den chimär av irrealitet som den tunna hinnan av civilisation stänger in oss i - och en helt annan att faktiskt förstå den tilltalade i fråga. Fördomar är ståupparens vän, men vi är inte bara ute efter att roa utan även att övertyga.

Av det omedeblart defensiva svaret vi fick ovan så borde en rimlig tolkning vara att vårt stackars analysobjekt fostrats och härdats hårt av skolans konstanta efterfrågningar av den mer eller mindre slumpmässigt ut/inlärda information som står att finna där. Det finns sålunda ett visst anti mot att framställa det som någonting som underlättar med konformerandet till skolans normer, men samtidigt också en ingång - att jämföra. Antingen genom att framställa den gode Arre som en rebellisk handling som skulle reta livet ur de stackars pedagogerna, eller genom att framställa det som någonting förbjudet som måste göras i hemlighet.

Det senare är lite svårt att få till, då den gode Paulus bara hade delvis rätt om att ett förbud per automatik leder till intresse. Det förra, däremot, ledde mitt unga och något missriktade sinne till den personlighet vi känner idag, vilket antyddes i ett annat sammanhang. På något sätt gäller det att göra Arre till en akt av eller en hjälp i oppositionen mot den auktoritära vuxenvärlden, ett sätt att befästa det ego som så omedelbart försvaras. Arre blir ett verktyg för det fria och självständiga tänkandet - vilket hen också är, även utanför denna vår hypotetiska argumentation.

Märk här hur vi går från topikerna bildning, reflektion och skrytfaktor till topikerna revolt, självständighet och opposition. Metoden är densamma, men argumenten annorlunda.

Metod? Vilken metod? - Well, den neoaristotelianska, onekligen. Arre lade nämligen grunden för väldigt mycket av det som är retorik, även om Cicero, Quintilianus och gänget förfinade det hela allt eftersom. Det började med Arre.

Vad jag velat göra här är att ge dig någon slags insikt i hur en retoriker tänker. Inte en uttömmande och i alla aspekter fulltalig redogörelse, förvisso, men ändå tillräckligt för att föra dina tankegångar åt rätt håll. Ty retorik är, enligt vår gode Arre, definierad som konsten att i varje läge finna de medel som är övertygande, må dessa vara ethos, pathos eller logos. Som ni ser så utgör logos inte alltid det mest övertygande av medel - ibland talar känslor och personlighet mest av allt.

Vilket inte utesluter att den här texten ändå utgör ett logos-argument för att läsa den gode Aristoteles texter - inte bara för att de utgjort en hörnsten i det västerländska tänkandets historia, inte bara för att ett reflekterat liv är ett väl levt liv, inte bara för att det är viss skrytfaktor att ha läst hens skrifter - inte bara för att det är ett medel för att vinna självständighet i tanken, inte bara för att det blir lättare att avväpna eventuella motståndare med dem i bagaget, och inte heller bara för att det är en akt av uppror mot den rådande obildning som härjar. Inte bara av dessa många anledningar, utan även för att alla läroböcker i ämnet retorik som skrivits sedan Arres bok i ämnet återfanns mer eller mindre har varit något så när direkta översättningar eller förenklingar av denna.

Aristoteles wrote the book. Och den finns oftare än inte att få tag på gratis på ditt närmaste bibliotek. -