Individens skyldigheter gentemot samhället i ljuset av hennes begränsade livslängd

#

0. Meningen med livet

Det här med skyldigheter är en knivig sak. De kommer från flera håll samtidigt. Individen har skyldigheter gentemot samhället och andra individer, och samhället har skyldigheter gentemot individen och andra samhällen. Individen har, dessutom, skyldigheter gentemot sig själv, i varierande grad av valfrihet. Det finns således skyldigheter och skyldigheter, och de kan och bör skiljas från varandra för att inte förvirring ska uppstå om vem som gör vad av vilka anledningar. En någon som gör någonting av egen fri vilja efter att rationellt ha gått igenom alla alternativ har inte begått samma handling som en någon som bara gjort så som det är kutym att göra saker – även om de kanske begått exakt samma handling om det enbart ses ur ett mer behavioristiskt perspektiv.

Det blir än knivigare om det faktum att människan är en ändlig och begränsad varelse tas med i beräkningen. Hon svävar inte i ett tomrum där skyldigheter läggs till på ett mer eller mindre slumpmässigt sätt. Hon har, precis som de flesta goda berättelser, en början, en mitt och ett slut, och detta slut befinner sig ständigt i sikte. Det finns ett visst antal saker en människa hinner med under sitt liv, och att uppfylla diverse skyldigheter tar upp en stor del av detta antal. Men samtidigt så måste det ändå finnas viss tid över för individen att göra sin egen grej, leva sitt eget liv, vara någonting annat än en homo sociogicus. Livet är, trots allt, mer än bara skyldigheter.

Skyldigheter tar sig olika uttryck . De kan dyka upp när en samling människor samlas på en och samma plats, så som när någon står på en scen inför en uppmärksam publik. De kan även dyka upp i form av traditioner, dvs saker som görs för att de har gjorts i det förflutna. De kan, dessutom, dyka upp som ett resultat av den enskilde individens samvetskval, dvs saker som måste göras för att individen inte kan få ro om de inte utförs eller försöks utföras. Det som är gemensamt för alla dessa typer är att de måste utföras, med hot om sanktioner om de mot förmodan inte skulle göra det.

Min tanke här är att elaborera på detta tema i tre delar, för att sedan komma fram till en syntes, slutsats eller slutpunkt. Tre aspekter, var och en representerad av var sin författare. Det första namnet är Emile Durkheim, det andra namnet är Peter Berger och det tredje namnet är Zygmunt Bauman. Den första aspekten är kollektivet, den andra aspekten är samhället, den tredje aspekten är individen.

#

1. Durkheim och arbetsdelningen

Durkheim skriver om arbetsdelning i sina verk . Han gör en åtskillnad mellan traditionella och moderna samhällen. De förra präglas av det han kallar mekanisk solidaritet, de senare av organisk dito.

Mekanisk solidaritet är solidaritet via likhet. Samhället är mer eller mindre helt odifferentierat, alla delar samma uppväxt, samma upplevelser, samma arbetsuppgifter; samma liv, i stort sett. Alla vet vad alla andra tänker och känner, med vissa variationer på tema. Om och när problem uppstår finns det en intuitiv och omedelbar förståelse för dessa. Det är inget som behöver debatteras, inget som kräver en djup och ingående beskrivning i flera pedagogiska led och under retoriskt effektiva former för att budskapet ska kunna göras begripligt. Nej, allt som behöver förstås, förstås omedelbart i och med att den enes liv är så pass likt den andres. Och förståelse föder solidaritet. Denna förståelse föds i och med att arbetsdelningen är i det närmaste obefintlig. Alla gör samma saker i sin vardag, vilket leder till att alla får samma erfarenheter och samma upplevelser, vilket i sin tur leder till att allas sinnesvärld formas mer eller mindre på samma vis.

Organisk solidaritet är solidaritet via ett av olikhet skapat ömsesidigt beroende. Arbetsdelningen är mer differentierad, och olika människor gör olika saker, och olika människor får olika erfarenheter och livsvärldar. Om och när problem uppstår så uppstår inte förståelse intuitivt, utan den måste förklaras och förmedlas. Skapas, närmast. Diskussion uppstår, och det gäller för individen att utifrån sin individuella – och därmed unika – förståelse av världen skapa förståelse för sina problem hos sina medmänniskor. Den intuitiva förståelsen för och mellan människorna infinns inte, och grunderna måste kontinuerligt skapas via diskurs och dialog.

Den solidaritet som ändå skapas, skapas genom att varje enskild individ på något plan är medveten om att de uppgifter som sköts och utförs av andra individer är nödvändiga för dennes egen överlevnad. Även om den intuitiva förståelsen inte infinner sig, så finns det ändå en mer grundläggande och fundamental förståelse för att vad de andra gör på något vis är viktigt och oumbärligt för den egna existensens bekvämlighet och fortlevnad. Det kanske inte finns en förståelse för exakt vad eller hur eller varför det är nödvändigt, men ändå att det är det.

Solidariteten som skapas i den organiska arbetsdelningens farvatten baserar sig därför på att individen uppfyller sin del av helheten. Må vara att både delen och helheten är mer eller mindre obegripliga för individen – de förutsätts finnas, och det är både tillräckligt och nödvändigt för solidaritetens existens och effektivitet.

Durkheim skriver även om sociala ting. Dessa är precis som vanliga ting – de existerar, och de gör detta oberoende av om vi vet eller bryr oss om dem. Vi kan undersöka dem empiriskt, utföra experiment på dem och beskåda dem i handling. De existerar oberoende av individen, men har ändå inverkan på denne. De skiljer sig från vanliga ting i det att de inte går att ta på – de finns enbart och endast där det finns en samling människor som kan underhålla och nära dem. De är abstrakta ting, ting som finns i det fördolda men likväl i det effektiva.

För att exemplifiera ett sådant ting tar han upp det fenomen som uppstår när en människa står på scen och förväntas tala inför den samlade och förhoppningsvis uppmärksamma publiken. Må vara att publiken enbart och endast är en samling individer som samlats på samma ställe, och att varje individ är där enbart i kapacitet av sig själv oh sitt eget tänkande. Själva det faktum att publiken består av ett flertal gör att fenomenet - den känsla av nervositet och/eller upprymdhet som en talare känner när denne står inför publik - uppstår. Denna känsla är ett socialt ting, ett socialt fenomen. Den finns i sig själv, oberoende av vilka specifika individer som finns i publiken.

En skyldighet är ett socialt ting. Den känsla av solidaritet som kollektivet skapar, skapar även en känsla av att vissa saker måste utföras. Må vara att de enskilda individerna inte medvetet syftar till att instifta denna känsla; den infinner sig likväl. I det samhälle av avancerad och organisk arbetsdelning som är vårat, smyger sig skyldigheter in i bilden genom tanken om att var man och kvinna skall göra rätt för sig genom det goda arbetet.

På ett kollektivt plan betyder detta att den som uppfyller sin del av arbetsdelningen – vilken del som helst – uppfyller sin del av skyldighetskakan . Den som däremot inte gör det är en osolidarisk person, och bör betraktas och behandlas som en sådan. Detta går oerhört igen i den arbetspolitiska ideologins insisterande på full sysselsättning, i den kollektiva norm som postulerar att en icke arbetande människa är arbetslös snarare än en fullvärdig medborgare. Solidariteten sträcker sig till den arbetande, och om den sträcker sig till de arbetslösa så är det snarare på nåder än på grund av en genuin känsla av ansvar och solidaritet för samtliga invånare i det lokala samhället. Eller, rättare, så går det att säga att det finns en åtskillnad mellan medborgare och arbetslösa – och den som utan giltigt skäl inte arbetar försöker bara undfly sina skyldigheter! Den som icke arbetar skall icke få ta del av kollektivets osolidariska solidaritet.

#

2. Berger och religionen

Berger skriver om den sociala verklighetens sociala konstruktion. Den verklighet vi lever i är inte en verklighet grundad i strikt och ofrånkomlig ontologisk nödvändighet, som enbart och endast och utan någon som helst möjlighet till överklagan kan vara som den är. Den är snarare skapad via och genom en kontinuerlig mänsklig aktivitet, mental så väl som fysisk, men främst social.

Att verkligheten – så som vi lever i den – är socialt konstruerad innebär inte att den inte är beständig. När den väl är på plats tenderar den att fortsätta vara på plats. Likt alla konstruktioner står sociala sådana fast när de väl fått ett starkt fundament i tid och rum. Mänsklig aktivitet tar sig således vissa fasta former över tid. När dessa former stabiliserats och formerats tar de sig en existens utanför människorna som sådan. De externaliseras, blir externa ting i sig själva.

Now, för att de sociala konstruktionerna ska vara beständiga över tid så måste de människor som är inblandade i deras upprätthållande bytas ut. Människor har en viss livslängd, och denna är till sin natur finit och begränsad. För att de sociala konstruktionerna ska kunna överleva längre än en generations tid så måste det finnas en mekanism för att överföra dem från redan existerande människor till framtida sådana. En nyfödd människa har ingen aning om de sociala konstruktionerna som råkar vara på modet i den externa yttervärld som är det samhälle hon blivit född in i, och måste därför ta till sig dessa konstruktioner via inlärning. Berger använder begreppet internalisering för att beteckna denna de yttre strukturernas övergång till inre sådana.

Internalisering är den process där en enskild individ tar till sig de en gång externaliserade strukturer som skapats av och skapar människan. Till en början kanske de framstår som främmande, men allt eftersom den pedagogiska processen – hur den än är utformad – fortgår, så blir de mer och mer självklara, mer och mer inre natur. I och med att människan spenderar mer tid i och arbetar mer med de verktyg som skapas av dessa strukturer, så blir de mer och mer ontologiskt självklara. De går från att vara någonting som en gång är inlärda, till någonting som rätt och slätt bara är, rakt upp och ner, utan större ansträngning. Tecknet på en lyckad internalisering är att den internaliserande processen kommer i skymundan, faller i glömska, och det internaliserade i stället framstår som ett evigt och fundamentalt ontologiskt grundfaktum. Vatten är vått, gräset är grönt, bordsben bör täckas med bordsduk så att inga orena tankar förleder ungdomen.

Ett av de viktigare elementen för att denna internalisering effektiv är religionen.  Religionen tjänar som en slags evig påminnare om de eviga och oföränderliga sanningarna som är så pass grundläggande att de måste tvingas in i den glömske men läraktige människan, samtidigt som ursprunget till den sociala konstruktionen skjuts ur sikte. Genom att ge goda skäl för att göra så som andra redan gör, göra så som de redan införstådda redan gör, undanröjer den moment av motstånd som skulle kunna uppstå om dessa handlingar skulle behöva motiveras i och för sig själva. När deltagandet i det lokala sociala livets ritualer kan motiveras med att det ligger i gudarnas natur att drabba den som inte deltar med diverse väl valda förbannelser, eller när det är en nödvändig del av det eviga framstegets framskridande, eller när det ligger i fosterlandets sak att delta, så blir det oerhört mycket lättare att övertyga folk om att internalisera de mest kontraintuitiva av strukturer. Religionen ger påtagliga och övertygande skäl till varför verkligheten är på ett visst sätt, och precis likadana skäl till att anpassa sig till den.

Det går inte att komma ifrån att även religionen är ett resultat av människans externaliserande/internaliserande aktivitet. Även religionen är en social konstruktion. Den intar dock en slags metanivå, i och med att den tillskriver varat en mer systematisk mening än de mer banala konstruktionerna. Det går att lära sig alla aspekter och nyanser och detaljer som måste beaktas i en mer ytlig konstruktion, men den som vill förstå dessa på riktigt måste även ta med den religiösa konstruktionens förklaringar och kausalimpliceringar i beräkningen. En aktivitet är måhända ett resultat av en för länge sedan begången externaliserad ritual, men dess utförande i nuet kanske inte utförs av samma internaliserade anledning nu som då. Religionen kan mycket väl ställa sig som ett filter mellan aktivitet och förståelse, som ett extra lager av mening som interpunkterar den förståelse av den aktivitet som pågår.

När det kommer till skyldigheter gäller det särskilt att skilja mellan dessa moment, aktivitet och förståelse. Deltagande i en socialt konstruerad aktivitet är mer eller mindre valfritt, men deltagande i den lokala socialt konstruerade religionen är det inte - hur den än tar sig form. Principen är densamma i en polyteistisk stamreligion som i en sekulariserad övertro till det eviga framstegets eviga framstegande. Det individen gör spelar inte lika stor roll som den anledning hon tillskriver det hon gör. Hennes skyldighet är inte att bevara aktiviteten som sådan, utan att bevara den metaförståelse för aktiviteterna som religionen instiftar. Skyldigheten ligger inte i att göra så som resten av den sociala gruppen gör på ett internaliserat men oreflekterat vis, utan i att genom sitt agerande externalisera ett sådant arv att religionen som sådan kan tolka den på ett begripligt och konstruktivt vis. Målet är, som synes, att göra det lättare för nästa generation att internalisera det redan externaliserade.

Människans korta livslängd ligger förstås som ett underliggande moment till allt detta. Det skulle inte behövas någon religion om människan levde för evigt och nya människor inte dök in i bilden. Alla skulle alltid-redan veta vad de höll på med, och internalisering och all aktivitet som råder kring denna skulle vara en väldigt onödig procedur. Bara i ljuset av att människor föds och dör blir strukturernas internalisering någonting som måste göras om och om och om igen.

#

3. Bauman och den individuella alienationen

Zygmunt Bauman är ett inte helt självklart namn i sammanhanget, även om han har en tendens att dyka upp lite varstans. Han skriver bland annat om tradition, i följande ordalag från På spaning efter politiken:

Begreppet tradition är paradoxalt, eftersom det talar om en sak men förutspår något helt annat och inte kan göra annat; det förnekar i praktiken vad det bedyrar i teorin. Det får oss att tro att det förflutna binder vårt nu; men det förutspår (och utlöser) vår nuvarande och framtida strävan att konstruera ett ”förflutet” som vi behöver eller vill vara bundna vid.

Vilket onekligen sätter tonen för Baumans tänkande. Traditionen, det som i kraft av att ha varit med visst patos föreslår att det ska vara även i dag, är inte helt självklar. Å ena sidan är det förvisso sant att saker och ting har varit som de har varit; å andra sidan är det sant att det krävs en hel del medveten och konsekvent ansträngning för att de ska fortsätta vara som de har varit. Å ena sidan är saker tradition; å andra sidan är det ibland så mycket lättare att bara strunta i traditionen och göra någonting, tja, annat. Ingenting som är behöver vara som det är, men det är ändå, i och med att det har genomgått formaliteten att faktiskt ha tillblivit.

Problemet med traditioner och andra konstruerade förklaringar för återkommande beteenden är att de alltid, med nödvändighet, missar någon aspekt av verkligheten, som därigenom förblir oförklarad. Varje oförklarat fenomen leder till att tankar om att saker och ting inte nödvändigtvis behöver vara som de har varit dyker upp, och eventuellt blir de oförklarade hålen i konstruktionen lite för stora för att den ska kunna upprätthållas.

Samtidigt är sakers nuvarande och dåvarande tillstånd det vi har att utgå från. Vi befinner oss inte i ett abstrakt tomrum, frånskilt och bortskuret från världen i en anda av total nihilistisk frihet. Vi befinner oss i och med världen, och måste verka i och med den. Individen måste i sitt skapande av nya värden på nya stentavlor använda de värden som redan är inskrivna på de befintliga stentavlorna. Traditionen må ha sina brister, men det är den utgångspunkt vi har.

I Postmodern Ethics skriver den gode Bauman om just detta. Individens etiska och moraliska skyldigheter tillskrivs honom eller henne genom traditionens bevarande och uppfordrande kraft, men i och med traditionens frånfälle och den sen- eller postmoderna epokens inträde har ansvaret för att reglera individens måsten förskjutits till honom eller henne själv. Där det tidigare fanns enorma institutioner som med ofrånkomlig och oemotsäglig auktoritet klargjorde för individen att vissa saker utgjorde absoluta måsten vars ouppfyllande skulle leda till ett mycket absoluta straff, så finns det idag en kakofoni av mindre institutioner som alla vill göra anspråk på att ha ärvt den tidigare institutionens legitimitet, om än inte dess vapenarsenal. Det finns många röster som säger att individen bör och måste vissa saker, men i sista hand är det individen själv som på autonoma grunder avgör vad som måste eller inte måste göras.

Detta medför en oerhörd osäkerhet för individens del huruvida ha eller hon gör rätt eller fel. Där det tidigare fanns klara riktlinjer om att den som följer en viss uppsättning regler är garanterad en plats i valfri version av himmelen, är det idag bara individens eget samvete som sätter gränserna, må vara antingen uppåt eller nedåt. Det kan antingen säga att individen, i hennes görande av någon specifik välgörenhetsakt, har uppfyllt sina skyldigheter gentemot samhället; eller säga att hon ännu inte gjort tillräckligt, att det krävs ännu fler insatser och ännu fler ansträngningar. Den tidigare kollektiva säkerheten om vilka skyldigheter som är absoluta är ersatt av en individuell osäkerhet om den egna insatsens värde.

Han skriver vidare att det i denna vår sen- eller postmoderna samtid är omöjligt att veta säkert vilken effekt ens insatser och ansträngningar har på samhället och världen. De traditionella krav och måsten som var gällande tidigare var främst anpassade till en omedelbart medmänsklig skala. Slå inte dina barn, mörda inte din nästas fru, ät inte den förbjudna frukten – det är ganska självklara krav vars implikationer är tillämpbara på livsvärldens fenomenologiska manifestationer. Den sen- eller postmoderna människans handlingar och ageranden har dock effekter som går utöver och bortom den egna livsvärlden. Det individen gör får konsekvenser för människor hon aldrig träffat, aldrig kommer att träffa och förmodligen aldrig ens kommer att ha anledning att ens snudda vid tanken på deras existens. Världen är större än individen kan förstå, men inte större än att hon påverkar den genom sitt varande och görande, på gott och ont.

Det är därmed inte bara svårt att utvärdera huruvida ens skyldigheter gentemot ens medmänniskor uppfylls, i brist på självklara traditioner och konventioner att falla tillbaka på. Det är dessutom omöjligt att utvärdera om ens skyldigheter gentemot samhället och världen som sådan uppfylls, i och med att det är omöjligt att fånga in alla konsekvenser av ens agerande för alla inblandade. Det finns ingen kognitiv ram för ett sådant infångande, och det vore dessutom omöjligt att skapa en sådan – den mänskliga livslängden är allt för kort för att hinna med ett sådant företag.

De försök att skapa en provisorisk och någorlunda vardagligt funktionell sådan drabbas dessutom av samma problem som traditionen – de försök att konstruera en förklaring och motivering för sakers inträffande och görande missar med nödvändighet detaljer och aspekter av verkligheten, och skapar i sista hand mer förvirring än de klargör. När ett hål i förklaringsmodellen fylls igen fylls det inte igen helt, utan skapar i stället två nya hål runt omkring den förklaring som syftar till att täcka igen det. Målsättningen att vara heltäckande är dömd att vara en evigt ouppfylld sådan, och individens etiska förståelse av världen är likaledes dömd att vara ett evigt och konstant pågående arbete under ständig revidering.

#

4. Individens skyldigheter gentemot samhället i ljuset av hennes begränsade livslängd

För att kort sammanfatta det som sagts ovan så har vi arbetets ofrånkomliga skyldighet att utföras, den mer frånkomliga men väl önskvärda skyldigheten att göra sig begriplig för den samtida och framtida intersubjektiva religiösa förståelsen, samt individens subjektiva osäkerhet huruvida hennes insats är tillräcklig eller ej. Dessa samspelar och synergerar till ett aggregat av skyldigheter och friheter som tjänar till att definiera individens förhållande gentemot samhället under hennes korta livs tid. Eller, för att uttrycka det dramatiskt, utgör det straff individen är dömd till på livstid genom att födas in i det samhälle som är det mänskliga – må vara med vissa variationer över tid och rum.

Som synes från Durkheim så är arbetet en nödvändig del i den moderna tidens solidaritetsskapande process. Där den mekaniska solidariteten har försvunnit är det i stället det kollektiva strävandet mot ett gemensamt mål, om än med individuella metoder och arbetsredskap, som är grunden för att samhället hålls ihop. Den arbetande människan som drar sitt strå till stacken är en god människa, och förtjänar att behandlas och betraktas som en sådan.

Denna inställning till arbetet har sedan externaliserats och internaliserats och upphöjts till religionens status i den process som Berger beskriver. Nödvändigheten har upphöjts till dygdens status, och används därefter för att förklara och definiera människans åtaganden i världen. Det är nödvändigt att arbeta för att bli en del av den lokala sociala gemenskapen, alltså är det även en nödvändig del av det goda och ideala livet. Inställningen att arbetet är nyckeln till det goda har internaliserats av det stora flertalet, och den som av någon anledning råkat hamna utanför arbetsmarknaden exkluderas – externaliseras – från samma flertal.

Med Bauman i bakhuvudet vet vi dock att alla former av förklaringar och slutgiltiga svar alltid lämnar någon aspekt oförklarad och obesvarad, och att individens självtvivel är endemiskt. Den fråga som även den arbetande individen kommer att drabbas av eventuellt är huruvida det arbete hon utför är ett gott arbete, i betydelsen att dess effekter är positiva för en själv och/eller för andra. Eller, i förlängningen, huruvida inkludering i den lokala gemenskapen är ett moraliskt självändamål.

Detta ställer individen i en något knivig situation. Å ena sidan är hon, om hon så vill, skyldig sig själv att överleva. Nyckeln till överlevnad i samhället går via att solidariskt arbeta med – någonting, vad som helst. Å andra sidan är hon, om hon så vill, skyldig sig själv att göra gott mot sig själv, sina medmänniskor och sin (om)värld. Nyckeln till denna strävan är dels att överleva, och dels att förstå den värld som ska förbättras. Å tredje sidan är hon, denna gång utan pardon, skyldig att på något sätt göra sig förstådd för sina medmänniskor, att med hjälp av de internaliserade (en gång externaliserade) medel som står till hennes förfogande bringa någon slags klarhet till sin situation och ståndpunkt. Nyckeln till detta är att först överleva, sedan förstå sin omvärld i någon del av all dess externa omfattning och sist att göra bruk av denna överlevande förståelse. Knivigheten uppstår om och/eller när individen inser att överlevnadens krav tvingar honom eller henne att göra saker som kanske står i rak motsats till hans eller hennes samvetes goda sak. Skyldighet står mot skyldighet, men den ena har den fysiska och sociala överlevnaden som argument för sin sak.

Make no mistake. Individen måste inte överleva. Individen måste inte göra gott. Det är inte inskrivet i människans eller individens fundamentala grundval med stora inristade och otvetydiga bokstäver förgyllda med guld och ackompanjerade av tusen änglakörers gudomliga sång att överlevnad och/eller samvete måste inträffa. Individen kan välja att ta livet av sig. Individen kan välja att vara ond. Inget förutom hon själv kan, i sista hand, förhindra henne från detta. Hon kan, däremot, inte välja att vara obegriplig. Surrealisterna och dadaisterna gjorde ett heroiskt försök, och deras misslyckande är nu internaliserat i den efterlevande konstvärlden som en ofrånkomlig del av varje försök att förklara både den moderna konsten och det moderna samhället. Individens överlevnad spelar ingen roll för världens gång och individens samvete är en privatsak, men den ständigt pågående processen där en individs agerande är en del av en annans internaliserande är den axel som den sociala världen snurrar kring.

Men – och detta är ett stort men – om – och detta är ett stort om – individen väljer att överleva och att vara etisk så inställer sig dessa skyldigheter per automatik: Hon måste ansluta sig till den lokala arbetsreligion som råder i just hennes del av vår moderna värld; hon måste sätta sig in i och ta ställning till de olika problematiska och komplicerade situationer som utgör hennes lokala livssituation; och hon måste ansluta sig till den lokala traditionen för förståelse av verkligheten utöver den arbetsrättsliga. Dessa skyldigheter infinner sig enbart och endast om individen aktivt väljer att följa sitt bokstavliga och bildliga hjärta - och de förblir skyldigheter enbart och endast så länge hon fortsätter att göra det.

Individens skyldigheter gentemot samhället är med andra ord en vidareutveckling av de krav hon ställer på sig själv och sitt samvete. De krav samhället ställer på henne antar bara karaktären av skyldigheter om hon erkänner dem som sådana och internaliserar dem som det rätta att göra. Individen har ingen skyldighet att överleva, ingen skyldighet att vara moralisk, men om hon vill vara ett levande och moraliskt subjekt så måste hon göra det på samhällets villkor, i och genom samhället. Det är bara i relationen och interaktionen med andra människor som moral kan uppstå, och om denna relation och interaktion ska finnas så måste individen vara en del av samhället. Då och endast då kan vi tala om skyldigheter mot samhället - inte samhället som gud, inte samhället som ideologi, inte ens samhället som samhälle, utan samhället som samvetets frivilliga krav att vara god mot andra människor.

Den individ som tar på sig det samvete som krävs för att vilja göra gott för ett större flertal människor tar onekligen på sig en enorm uppgift. Den är inte bara enorm, utan enormare än hon själv kan förstå. För att effektivt kunna komma igång med att genomföra den behöver hon därmed hjälp med den. Både hjälp med att förstå den och hjälp med att aktivt arbeta för dess genomförande. Hennes bästa medel för detta är därmed kommunikation och samarbete – externalisering av de egna tankarna till religiöst och intersubjektivt begripliga artefakter och praktiker . Dessa externaliserade sociala ting kan, eventuellt, komma att uppnå religiös och meningsgivande status i det omgivande samhället, men det kräver att de externaliserade tankarna och praktikerna grundligt tänks igenom och utformas innan de externaliseras. Ju mer genomtänkta de är, desto bättre rustade är nuvarande och framtida generationer att möta kraven från det egna samvetet, om och/eller när de dyker upp. Det är omöjligt att veta vilka konsekvenser ens delgivna tankar kommer att få på omgivningen - goda, dåliga eller likgiltiga; i vilket fall så är det till allas fördel att försöka förstå världen och försöka förbättra den utifrån denna förståelse. Och, än mer, att externalisera denna förståelse.

Att lära sig så mycket som möjligt om världen, att ta till sig ständigt nya aspekter och nyanser, att vidga sina vyer, att samtala med människor, att lära sig att tala som en tänker och tänka som en talar, att på många olika sätt och vis internalisera världen och sedan åter externalisera den på ett vis så att ens medmänniskor hajar till och börjar tänka med både hjärta, hjärna, samvete och arbetsvilja – det verkar, från min ståndpunkt, vara den främsta av skyldigheter vi individer har gentemot samhället/samvetet här i vår korta existens i denna värld. Om vi vill. Om vi, på något sätt, lyckas ta oss förbi den rena överlevnadens ständiga kamp och insisterande på att uppta vår uppmärksamhet. -

Du måste inte göra världen till en bättre plats. Men det uppskattas.