Friday, February 26, 2010

Skrivande som självgenererande kompetens

Läsande och skrivande är oerhört centrala förmågor i vårt samhälle. Skolväsendet spenderar en närmast oroväckande stor andel av sina resurser och av elevernas tid åt att lära dem dessa, och när metamorfosen från elev till student tar plats så är den vanliga upptäckten att det krävs massvis av både skrivande och läsande för att klara sig i universitetslivet. För att inte tala om arbetslivet och dess mer eller mindre logiska krav. Om det är att vara en trasig människa att inte ha en mobiltelefon, så är det nära nog likvärdigt med att knappt leva upp till kriterierna för medlemskap i det mänskliga släktet att inte kunna läsa och skriva.

Att lära sig hantera textmediet - både som konsument och som producent - är därmed av central vikt. Det kanske inte är nödvändigt att bli en Marcel Proust och lyckas skriva 600 intressanta sidor skönlitterär text där protagonisten inte gör någonting annat än att ligga i sängen och undra om det inte är dags att göra någonting snart, men någon slags hantverksskicklighet är nödvändig vad en än försöker sig på att göra under livets gång i ett samhälle som vårt. Det tar förvisso inte allt för många år att nå upp till denna miniminivå, och vissa skulle säga att den ligger någonstans i stil med en tioårings nivå, men att det över huvud taget finns en miniminivå säger mer än dess exakta placering.

Läsande och skrivande är sammanlänkade, men de är inte identiska. Det går att vara en fenomenal läsare men inte kunna formulera sig för fem öre, och det är teoretiskt möjligt att knappt kunna läsa sig igenom baksidan av ett mjölkpaket men ändå formulera den mest rörande av poesi. (Ja, det är postmodernismens fel. Mestadels.) Rent generellt gäller dock att ju mer en läser, desto bättre blir en på att både läsa och skriva, och mutatis mutandis för ökat skrivande. Övning är färdighet även här.

En sak som skiljer läsandet och skrivandet från andra förmågor, så som förmågan att laga mat eller att cykla eller att påta i trädgården, är att det inte direkt finns någon övre gräns för den. Matlagning må vara en svår konst, men eventuellt så uppnås det perfekta sättet att koka en nudel. Det perfekta sättet att få till en text ligger dock ständigt utom räckhåll. James Joyce var någonting på spåren i sina märkligare verk, men även om det finns ungefär lika många tolkningar av Finnegans Wake som det finns läsare, så finns det inga större tvivel om att den kunde göras bättre. Inte bättre som i mer begriplig - Joyces texter ligger liksom inte inom ramen för vad som ska förstås - men väl som i mer intressant. Att det går att utläsa löjligt mycket ur skiftningarna och samspelen mellan olika ömsesidigt uteslutande men samtidigt närvarande tolkningar är en sak, men det innebär inte riktigt att det som utläses är helt intresseväckande.

För de av er som på goda grunder inte läst Joyce och på lika goda grunder inte tänkt göra det så kan det sägas att den gode James konsekvent använde sig av felstavningar, ordlekar, konvulerade syftningar, oklara subjekt, irriterande grepp och ibland rena jobbigheter (så som att, säg, skippa det här med punkter och kommatecken och dylikt i femtio sidor eller så) för att åstadkomma en litterär effekt. Regler för gott språkbruk och sunda vanor vid formulerandet av begripliga och sammanhängande texter antar mer karaktären av att vara valfria tips från coachen att lyssna eller inte lyssna till. Det är inte det att hen inte visste vad hen gjorde - hen visste precis vad hen höll på med, och gjorde det ändå. (Ja, postmodernismen är Joyces fel. Delvis.)

Som tur är så behöver vi inte alltid veta vad vi gör när vi skriver saker. För det mesta behöver vi bara ha ett vagt hum om att det vi ska göra brukar göras på ett visst sätt, och sedan låta detta görande bli en vana. Många goda författare säger att de inte riktigt vet hur de gör för att få till sina texter, men lyckas ändå spotta fram text efter text efter text med samma goda poänger. De som skriver kortare texter, så som en ansökan om bygglov till kommunen, behöver inte ens veta att de skriver en text - de skriver en ansökan, och det är någonting helt annat än en text med tillhörande pretentioner.

På samma sätt behöver vi inte veta vad vi gör när vi läser. Många gånger behöver vi inte ens komma ihåg vad karaktärerna i en viss skildring heter för att få ut någonting av den - även när vi inte läser Joyce. Det är inte helt nödvändigt att medvetet tänka på just den här att texten gör vissa märkliga saker som andra texter inte gör, utan det går vanligtvis att sätta på sig standardläsglasögonen som fungerar till alla andra texter. Det är ord på en sida, och kan läsas som sådana - varför göra läsandet svårt för sig med alla dessa detaljer?

Om jag bara har lyckats pränta in en enda sak så här långt, så hoppas jag att det är någonting i stil med att texter - och läsandet och skrivandet av dem - är långt mer komplicerade än vad de kanske till en början ser ut. För att inte tala om förhållandet mellan läsande och skrivande. Det går förstås att nöja sig med att lära sig the basics och vara klar med det, precis som det går att lära sig aritmetik och vara klar med matematiken, men det ska inte förnekas att det finns en hel del spännande en kan göra med de mer utvecklade formerna av algebra. Så fort ens förhållande till texten når en viss punkt så framstår allt som så väldigt mycket annorlunda - och då menar jag bokstavligen allt.

Grunderna i varje förhållande till textproduktion är att det är någonting som ska sägas, och att detta ska sägas på ett effektivt sätt. Det finns - bevisligen - vissa sätt att skriva en text på som på ett effektivare sätt än andra förmedlar det som ska sägas. Ju duktigare en blir på att förhålla sig till texten, desto intuitivare och lättare blir det att komma fram till hur texten ska läggas upp så att det som ska sägas kommer fram ordentligt.

Detta någonting som ska sägas blir ibland även det som måste sägas. När vi lämnat grunderna bakom oss så har vi börjat inse att det som måste sägas inte alltid är allt som skulle kunna sägas, och att det finns en hel del saker som i praktiken inte är kan sägas eftersom det tvång att säga vissa saker som råder i sig självt utesluter vissa andra saker från att sägas. För att ta ett konkret exempel så går det inte att säga "Heil Hitler!" följt av "nu inleds den demokratiska revolutionen, kamrater!". Det ena utesluter det andra, och det som måste sägas får företräde för det som kan sägas; när väl det första har sagts så har även en hel arsenal av andra saker antytts och anspelats på, och dessa osagda saker mellan orden är mer talande än om de skulle uttalas.

Denna kritiska hållning (att kunna se att saker och ting inte måste vara som de råkar vara är per automatik en kritisk hållning) leder eventuellt till tanken att detta uteslutande av vissa möjliga utsagor i praktiken är ett uteslutande av vissa subjekt, av vissa sätt att tänka eller vara. När det som ska och måste sägas inkluderar vissa grundläggande antaganden om världen, så blir det oerhört svårt att vara en sådan som inte delar dessa värderingar. Och här någonstans börjar det här inläggets rubrik att bli begriplig; skrivande som självgenererande kompetens.

Text handlar nämligen inte enbart om det som sägs, eller hur det sägs, eller om det får sägas, utan om vem det är som säger det som sägs. Texten konstruerar subjektet, med ord, och att kunna skriva blir därför en (i brutalt bokstavlig mening) självgenererande process. Att kunna skriva blir inte bara att kunna bygga en text som fungerar i det specifika sammanhang en råkar befinna sig i, utan än mer om att kunna bygga ett subjekt som fungerar över huvud taget. I första hand då ens eget, men även andras - läsarnas.

Ni förstår förstås vart jag vill komma. -

Flattr this

No comments:

Post a Comment