Det ligger nära till hands att tala om tid i termer av kalendertid. Tid händer vanligtvis i våra sinnen i termer av timmar, dagar, veckor, månader; vanligtvis med någon slags mål i sikte. Nu är nu, deadlinen är då, och om jag ska hinna med det som ska hinnas med innan då så borde jag sätta igång nu. Deadline läggs till deadline, veckor till månader, och innan vi vet ordet av så har ett helt kalenderår gått utan att vi märkt av det. Vi närmast springer genom kalendern, springer genom tiden; förhoppningsvis springer vi inte genom livet.
Att nöja sig med att säga att tiden är identisk med kalenderns indelningar av den duger dock inte. Kalendern har ju trots allt sett olika ut vid olika tider, och om kalendern kan förändras så är den inte en fast grund att utgå från. Det har förts vissa resonemang angående huruvida vi - i betydelsen "vi som råkar vara på plats när diskussionen sker" - borde sparka igång en egen kalender utifrån ett eget sätt att mäta tiden bara för att det går. Jag vill inte fördjupa mig i olika kalendersystem eller detaljer så som om en borde utgå från solen eller månen eller årstiderna vd utformandet av sådana, utan passerar detta genom att nämna det och uppmana ert intresse att finna egna vägar.
Vad jag däremot vill fokusera lite närmare på är detta att tid och kalender inte är samma sak. Kalendrarna förändras ju över tid, men tiden själv förblir rimligtvis vad den alltid har varit medan den gör det den alltid har gjort. Dvs pågå. Det går alltså att tala om en slags objektiv tid - tiden i sig själv, som råvara som kan användas för att göra olika saker med. Eller i, om ni så vill. Tiden går och går, och bryr sig inte riktigt om vad vi gör; våra liv, våra drömmar, våra tankar, våra vänskaper, våra kärlekar - allt försvinner med tidens gång, en tidens blinkning i taget.
Vi vet ju alla förstås att tiden inte alltid inträffar i samma hastighet. Beroende på humör, situation och omständigheter så kan den antingen flyga eller flyta fram. Vi har alla varit i sammanhang där tiden tycks ha tagit semester eller till och med börjat gå baklänges, där sirap blir en sinnesbild av någonting snabbt framåtskridande. Vi har alla, dessutom, varit med om det motsatta, där en dag flugit förbi på ett ögonblick medan vi hade en allt för kort stund av lycka. Det finns med andra ord även en subjektiv tid, som rör sig i någon slags relation till sin objektiva motsvarighet.
Denna relation uttrycker vi ofta i klocktid. Om fyra timmar svept förbi likt ett tåg på räls så har saker gått fort, och om fem minuter lyckats med konststycket att klämma in hela romarrikets uppgångs och fall i sina sekundslag så har de gått en aning långsammare. Klocktid blir det närmaste vi har till en representation av objektiv tid - klockans likgiltighet inför vad vi gör med tiden blir en passande liknelse för tidens likgiltighet för oss som tänkande varelser. Klockan slår sekund efter sekund, oavsett om du lever eller dör; tiden går, ögonblick för ögonblick, och bryr sig inte nämnvärt om någonting alls.
Klocktid är dock inte alltid en pålitlig utgångspunkt för att planera sin vardag. I stället är det bättre att utgå från biologisk tid - dvs den tid som gått sedan en senast sov, åt, gick på toa, tränade, vilade osv. Som fysiska och biologiska varelser så finns det ett visst antal saker som vi måste göra, och som måste göras med viss regelbundenhet. Inte nödvändigtvis med klockans regelbundenhet, men likväl tillräckligt ofta för att vi inte ska kunna ignorera det.
När vi konfronteras med världens storhet och verkliga ålder så fungerar vare sig klocktid eller biologisk tid. Då är det bättre att tänka i termer av geologisk tid, där en livstid är ett ögonblick och där landskapets långsamma framväxt pågår i faser på flera miljoner år. Det paradoxala med den här tiden är att det samtidigt händer väldigt mycket och väldigt lite. Månens utseende växte exempelvis fram under den geologiska tidens gång, men samtidigt går det inte direkt att säga att månens historia är överdrivet actionfylld. Det vi ser idag formades av att asteroider kontinuerligt slog ned och med våld förändrade landskapet; samtidigt är denna kontinuitet som så att det slår ner ett par större stenar med vissa mellanrum, med massor av tid då det inte händer någonting särskilt mellan dessa händelser. Det går inte att leva geologisk tid på ett intressant sätt, men det går att sammanfatta det på ett sådant.
När det gäller att sammanfatta saker så är medial tid en alldeles speciell tidsform. Vissa nyheter har en livslängd och en tidsram som sträcker sig långt längre än vad någon någonsin skulle kunnat tro, medan andra nyheter blossar upp som en explosion och försvinner lika fort. Att försöka definiera någon slags enhet i vilken den mediala tiden kan mätas är svårt, även om vissa försök att använda en geografisk liknelse genom ord som "spaltkilometer" har gjorts. Medial tid finns på ett sublimt vis, ungefär som den där känslan precis innan solen kryper sig över horisonten i en sommargryning. Det är svårt att sätta ord på känslan, men den finns där. Det finns en viss tid då alla känner till något, och det går att referera till detta utan att behöva förklara det, men vid någon punkt övergår det från att vara samtid till att bli otid.
Många har också en arbetstid, som kan beskrivas med olika ord som heltid, deltid, flextid och övertid. (Halvtid är dock någonting annat.) Arbetstid är den tid då arbete traditionellt sett ska uträttas, och finns bara i kombination med fritid, då frihet ska uträttas. Det ena finns inte utan det andra, närmast per definition. Om du inte har någon arbetstid, utan bara fritid, så är du tydligen inte fri utan arbetslös. Om du däremot inte har någon fritid, och ditt liv helt och hållet består av arbetstid, så är du antingen försatt i slaveri eller en person som på något sätt lever sitt arbete; arbetet blir synonymt med hela livssituationen som sådan.
Företagen - i alla fall de över en viss storlek - har även de en egen tidsuppfattning. De har, mer eller mindre godtyckligt, valt att se världen som en ständig progression av tremånadersperioder, där det viktigaste är att i slutet av varje sådan inneha bättre siffror än i slutet av den föregående. Ju högre siffror desto bättre, men oavsett hur högt det blir så ska det bli högre nästa gång. Kvartalsrapportstiden är ett något rastlöst tidsperspektiv, onekligen.
Den politiska tiden liknar den mediala tiden, men har mer formella ramar att förhålla sig till i form av lagar, förordningar och författningar. Beroende på statsskick så är denna tid antingen kortare eller längre. Absolut monarki, exempelvis, räknas i termer av generationer, medan mer representativ demokrati räknas i årtal. Den politiska tiden avgör inte bara hur länge en viss makthavare sitter vid makten, utan även hur länge vissa frågor sitter i fokus. Vissa frågor är under debatt väldigt länge, medan andra självdör rätt fort; vissa makthavare sitter vid makten väldigt länge, medan andra dör under mystiska omständigheter. Likt den mediala tiden är det svårt att avgöra detta på förhand.
Inom retoriken finns det ett begrepp för den passande tiden - kairos. Kairos är det där perfekta ögonblicket då en kan ge det där perfekta svaret, då punschlinen gör sig som bäst. Vanligtvis brukar vi inte komma på vad som kunde sägas just där och då förrän långt efteråt, och då utbrister vi oftast - ack, om jag ändå hade sagt det! Vi vet att det hade varit det bästa av alla bästa svar, men ögonblicket är förbi. Men, hav förtröstan. Det kommer att komma fler perfekta ögonblick, och den som är uppmärksam kan se dem komma om de bara tittar tillräckligt noga.
På tal om passande tider så är det här nog en oerhört passande tid att avsluta. Huruvida jag lyckats med min stående ambition att hålla texten intressant, underhållande och lärorik är en öppen fråga, och jag tänker, som den gode poeten sade, låta tiden utvisa detta. -
No comments:
Post a Comment