F - fragment 6

"Är vi framme snart?"
"Nej."
"Är vi framme snart?"
"Om en timme."
"Är vi framme snart?"
"Outlook good."
"Är vi framme snart?"
"När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt."
 "Är vi framme snart?"
"Snart."
"Är vi framme snart?"
"Du har ställt samma fråga två gånger nu. Är allt som det ska?"
"Bra, du är igång. Vi är vilse. Hur långt är det till målet?"
"Vi står på det. Det verkar som att vi behöver gå ner några våningar. Minst någon av de här ruinerna borde ha en källaringång."
Patri började leta, inte helt övertygad om att rösten visste vad den pratade om även när den visste att den pratade.

Världen må ha gått över, men den är inte förstörd. Beroende på var utforskandet sker så kan det antingen vara i ett övergivet men relativt välbehållet område, eller ett återbefolkat och desto mindre välbevarat dito. Många byggnader är precis som de var när deras förra ägare insåg att de inte kunde göra en vinst vare sig genom att använda eller sälja dem - övergivna med sitt innehåll intakt, tills nyfikenheten eller naturen gjorde anspråk på dem. Vanligtvis bäggedera, i någon ordning.

Att saker finns kvar innebär inte att de fungerar, dock. Användas kan de alltid, men vanligtvis som råmateriel snarare än vad eventuella manualer har att säga om saken. Brist på el, brist på kontext och brist på kompetens gör även de mest överdesignade av saker till någonting som antingen står i vägen eller flyttas ur vägen.

Just den här byggnaden innehöll en hel del dokument som alla pekade framåt mot ett visst datum, tillsammans med ordet "deadline". Tydligen hann pengarna ta slut innan projektet gjorde det, och inte ens löftet om retroaktiv löneförhöjning kunde förlänga arbetet. Vilket säger en del om ironin i att investera mer i fysisk säkerhet än i själva verksamheten. Som, enligt det halvfärdiga PR-materialet, handlar om morgondagens bibliotek.

Om det hade varit första gången skulle Patri förundras över att ingen annan varit där inne på hundra år. Åratal av att hinna före arkeologernas allt annat än ömma hantering hade utan vidare pardon redan hunnit ta charmen ur det hela.

Ett försiktigt studium av de kvarvarande artefakterna hade förmodligen bringat ljus över vissa aspekter av världens övergång. Patri var mer intresserad av att hitta en väg nedåt - framåt i stället för bakåt.

Där är den. Den är låst. Har varit det i över hundra år.

Inte längre.

"Okay, vad letar vi efter?"
"Det är inte här."
"Säkert?"
"Ja. Men det vi behöver veta för att hitta det vi letar efter finns här inne."
"Var är vi?"
"Gårdagens bibliotek. En liten filial av det. Det hade gått fortare i en mer central nod, men dina arkeologvänner har hunnit före till dem. Vi får taga vad vi en gång hade."
"Din uppfattning om 'vi' verkar ibland vara större än du och jag."
"Jag byggdes för ett syfte större än mina bärare."
"Great. Vad letar vi efter?"
"Tom Bombadils berättelser."
"Vad letar vi efter?"
"Baudrillard sade en gång att verkligheten dog i och med att hyperverkligheten tog över dess funktion."
"Vad letar vi efter?"
"Döden är en man."

Patri såg sig omkring. Det såg väldigt mycket ut som ett bibliotek. De hade lagt ner väldigt mycket energi på att bevara librariets estetik, och den som var gammalmodig nog att öppna dekorationsböckerna i vägghyllorna kunde förmodligen hitta några som faktiskt hade text i sig. En sällsynthet, särskilt efter tanken om den allmänna bildningens försvinnande, men sentimentaliteten har hållit märkligare idéer vid liv.

Böcker hade över tid fasats ut till förmån för saker med ett väldigt mycket enklare gränssnitt. Vilket paradoxalt nog tog sig uttryck i blanka, cylinderformade små tingestar utan synligt interface alls. Det enda en "läsare" behövde göra för att använda dem var att förvänta sig att de skulle fungera och upprätthålla kroppskontakt.

Det finns en viss ironi i att arkeologerna aldrig lyckats förstå hur de fungerar. En kortlivad sådan - deras namn till trots så smälter de ner allt de inte förstår till råmaterial för svärd och kofötter.

Utan vidare vägledning från rösten, och utan överdrivet bråttom att hitta någonting särskilt, valde Patri en av de grå cylindrarna på måfå och tog för givet att någonting skulle hända. Det hände.

Att leva sina politiska ögonblick

Ni vet hur psykoanalys framställs i läroböcker? Det är alltid en så förenklad bild av saker och ting. Jaget är den del av dig som ser och tänker och upplever; detet är den djuriska och behovsdrivna delen av en som behöver undertryckas; och överjaget är den del av en som påminner om vikten av att göra läxorna. Lite överförenklat kan sägas att jaget framställs som neutralt, detet som ont och överjaget som gott.

Jag vill kalla det bullshit.

Ni ser, överjaget är inte en moralisk kraft som får en att göra goda saker fast en egentligen bara vill ligga och slöa hela dagen. Det är en sadistisk översittare som älskar att införa godtyckliga regler och bestraffa varje upplevd avvikelse med absurt oproportionerliga straff, Och det hjälper inte att göra som det säger, eftersom det vid varje eftergift känner sig självrättfärdigat att utöka sina domäner till ytterliga aspekter av ens liv, och ve dig om du vågar bete dig på ett sätt som ens antyder ett potentiellt regelbrott!

Att kalla överjaget för en god moralisk kraft känns väldigt fel, på något vis. Särskilt som det är denna grymma regim som på så väldigt många olika håll är roten till så väldigt mycket ondska i världen.

Psykoanalysens stora projekt är att ta allt som är omedvetet och processa det till det blir medvetet. Inte på ett naivt filosofiskt vis, där allt mänskligheten inte vet om världen ska fångas i världens samlade bibliotek, utan på ett mer närliggande plan. Allt det där som skvalpar omkring och har diverse märkliga effekter utan att en egentligen tänker på det, ska tänkas på och föras i ljuset. Genom att känna sig själv, känner en också sin frihet. Eller, månne, så känner en sig bara fri.

Det blir väldigt politiskt väldigt fort, som ni ser. Inte minst om vi blandar in diverse tänkare från vänster, som talar om falska medvetanden och om vikten av att frigöra sig från det hegemoniska förtrycket och what have you.

Det finns en anledning till att så många gjort ett försök att förena Marx och Freud.

Men det är inte anledningen till att du ser det här. Anledningen till att du ser det här ligger i att någon av mina överambitiösa läsare fick för sig att jämföra den inte helt välartade rösten i Patris huvud med överjaget. Vilket i och för sig är en skarp iakttagelse, i och med att det ju handlar om en röst i stackarns huvud som talar om vad som ska göras härnäst, men det är inte riktigt samma slags röst. Det är inte ett Det, heller, i och med att den talar. Vilket Detet inte gör, även om Lacan har ett och annat att säga på temat.

Den naturliga följdfrågan är förstås - men ett Jag, då?

Med Freud i bakhuvudet vet vi att ett Jag inte kan finnas utan de andra två. Sedan beror detta på en hel uppsjö av anledningar, men kontentan av det hela är att det antingen är alla tre eller ingetdera.

Vilket, onekligen, bådar illa för stackars Patri.

Minst någon kommer förmodligen tänka att både jag och min överambitiösa läsare - tack för att ni finns, btw - läser in lite för mycket i det hela. Är det inte lättare att bara ha en karaktär som går omkring och gör saker, rent generellt, utan att blanda in alla dessa ord ord ord? Varför göra livet svårt för sig genom att envisas med saker som inget hellre vill än att samla damm mellan ospänstiga pärmar? Vad är den stora grejen?

Livet.

Det kanske verkar märkligt, men tänk på saken - livet blir också väldigt mycket lättare av att bara gå omkring och göra saker, rent generellt, och då än mer om en låter bli att blanda in dessa ord ord ord. De tenderar snarare att göra livet svårare för en, och envisas med att göra saker som låter dammet samlas på ens huvud medan en studerar innehållet mellan ospänstiga pärmar. Livet kan göras så väldigt mycket enklare, men på något vis känns det som att det inte riktigt är enkelheten som är livets stora höjdpunkt.

För att inte tala om litteraturens. Som ju ändå delar livsmål med psykoanalysen, på något plan - att göra det omedvetna lite mindre omedvetet och det medvetna lite mer solidifierat.

Om vi vill göra konkret politik av detta behöver vi bara titta på teve. Eller, rättare, stänga av den och titta på vad den gör med oss. Den gör livet lättare, i och med att den inte kräver mer av oss än vår förmåga att sitta still och sluta leva för en stund. Vi behöver inte ens skratta när den försöker vara rolig - den gör det åt oss, vare sig vi är med på det eller inte, som ett omedvetet som knackar på och påminner oss om vad vi egentligen känner. Oavsett vad vi råkar gå omkring och tro om oss själva.

Livet - politiken - livet sker i de där stunderna då vi gör det besvärligt för oss själva. Då saker och ting inte längre flyter på som om ingenting, då vardagen fastnar i ett impasse och vi helt plötsligt måste agera för att kunna komma vidare. Där fjärrkontroll blir en väldigt bokstavligt avlägsen handling, och direkt aktion tvingar in dig i någon slags subsektion av nuet.

Livet sker när vare sig detet eller överjaget kan säga gör gör gör.

Den stora ironin ligger i att Patri - som det hela ändå handlar om - inte lever. Hen är ett direkt resultat av att personer gör det politiska beslutet att göra livet svårt för sig själva, och därmed också för henom. Det är inte direkt de enklaste av fragment att läsa, och författaren har något av en tendens att glömma om det är samtiden, framtiden eller semitiden det handlar om.

Om det nu handlar om någonting över huvud taget.

Varför göra det så enkelt för sig?

Moderna ruiner

Vi lever i en värld av ruiner. Varje dag går vi omkring och lever i en hel uppsättning av dem - allting i vår omgivning är i någon grad av förfall, och varje dag kan vi se hur idéer som en gång var moderna nu visar sina flagnande fasader i våra medmänniskors sinnen. Alla vet att idén om en perfekt värld är en ruin som en gång vördades som ett slott, men ändå tycks det som att invånarna inte vill flytta ut; alla vet att vårt nuvarande sätt att leva inte kan vara för evigt, men ändå utgår vi från att göra just det; alla vet att status quo är en kvarglömd rest från en tid med större ambitioner, men tanken på att bli påmind skrämmer oss mer än insikten om att vi glömt.

Det räcker med att titta på vår samtida politik för att se fler ruiner än en kanske önskar. Det talas förvisso om tillväxt och nybyggnation, men när det väl kommer till kritan så ligger samma gamla samma gamla under ytan. Tanken på det eviga framsteget, på kategorisk renhet, på sanningen som gömmer sig strax bakom nästa megaprojekt. Tanken på att problem kan planeras bort, på centralstyre, på femårsplaner.

Ständigt samma fråga, som varje politiker och ideolog gör allt för att slippa konfronteras med när världen tittar på - och varje gång till synes helt spontant plötsligt inser att de förväntat sig ett svar på: är vi framme snart?

Den största ruinen av dem alla, och den vars invånare är mest obenägna att flytta ut, är förstås tanken att det finns någonting att komma fram till. Att nuet är ett undantagstillstånd och ett vänteläge tills saker och ting börjar på riktigt. Byt bara ut revolutionen mot apokalypsen mot den fulla sysselsättningen mot det etniskt rena moderlandet mot [telos], så har du en god karta över det ruinlandskapet. Allting blir bra efter [telos]; världen som vi känner den ska bara gå under först.

Det är en av de moderna ruinernas största ironier.

Det är inte bara politiskt som vi omges av ruiner. Rent fysiskt finns det gott om sådana. Små bruksorter där fabriksportarna slagit igen och växts över av mossa och glömska; varv där det inte byggs någonting annat än nostalgi; stadskärnor som faller sönder eftersom ingen underhåller dem. I Detroit är hela stadsdelar obebodda, och det finns gott om andra platser där det förgångna fortfarande insisterar på att närvara utan samtidens medverkan.

Ett av de mest konsekventa och obändliga budskap barn av idag bombas med är att vi håller på att träda in i nya tider. Vissa handviftar till kalla krigets slut, andra till terrorkrigets början, andra till internets framtåg, andra till finanskrisens göranden och låtanden. Det finns gott om nya tider att börja, och gott om gamla tider att ta slut.

Saker och ting försvinner inte bara för att de slutar vara aktuella. Vanligtvis hamnar de i olika förråd av olika slag, utom synhåll för de flesta. I andra fall används de till någonting annat än de till en början avsetts till. I åter andra fall, så som med möbler, så lever de kvar i människors hem utan att för den skull göra särskilt mycket väsen av sig.

Nuet - det som är nu när vi gör det vi gör - är en ansamling av tusen och åter tusen enskildheter som råkat bli som de blev, och som nu envisas med att vara kvar. På sätt och vis är nuet en enda stor ruin, som sakta men långsamt rör sig mot entropins triumf.

Det som skiljer moderna ruiner från generella sådana är att vi i mångt och mycket redan vet att det är ruiner det handar om. Vi talar om det för våra barn - industrisamhället är på väg ut, informationssamhället på väg in. Även om ingen säger det så är det många som ser våra äldre medmänniskor som levande ruiner från en annan tid, vars enda kvarstående tjänst för moderniseringen är att göra plats för det nya genom att dö.

Att växa upp bland ruiner är en sak. Att vilja ta till vara på dem är en annan.

Detta att våra barn vet om att de lever i väntans ruiner inför en framtid som kommer att vara något helt annat än idag är ett fenomen som på sätt och vis hör ihop med tanken på [telos]. Det är bara tidschemat som är lite snarare än det brukar, och för en gångs skull är målet om en helt ny värld uppnåelig. Den är ju trots allt redan här, och vi som tagit till oss den före resten av mänskligheten kommer att bli desto lyckligare när vi får sällskap.

Nya tider. Men samtidigt är väldigt mycket av det gamla kvar, allt nytt till trots.

Märkliga tider.

Det kommer att uppstå många brytningar mellan de politiska ruinernas gamla form och deras nya sådana. När revolutionens frälsning bytts ut mot den globala kommunikationens dito kommer revolutionärerna och nätfolket att ha intressanta saker att säga till varandra. Eller vilket [telos] du än önskar - tanken om att vara framme snart behöver inte vara revolutionär, trots allt.

Vissa talar om "digitala infödingar" för att skilja de som fötts in i den nya tiden från oss som har någonting med den gamla att göra. Sådana som aldrig levt utan konstant global kommunikation från oss som en gång haft glädjen att upptäcka detsamma. Det är en intuitiv metafor - en förstår snabbt att det är tänkbart att det kan finnas en skillnad mellan sådana som växt upp med någonting och de som inte gjort det. Samtidigt är hela grejen med historisk materialism inte särskilt ny, och många kan nog peka på en mycket specifik modern ruin baserad på det hela.

Det är inte så enkelt att saker bara händer, med historisk nödvändighet. Att inpränta och överförtydliga för dessa våra digitalt nyfödda att de lever i nya tider hjälper dock att förse dem med den känsla av historisk nödvändighet som behövs för att inte riktigt vilja ha någonting att göra med den tid som flytt.

Moderniteten har aldrig varit vänligt sinnad mot den tid som flytt. Och varför skulle den börja nu? Den är ju trots allt framme snart.

Politiska ruiner. Fysiska ruiner. En samtid i ekonomiska ruiner. En mångfald av sociala ruiner av olika slag.

Det är inte utan att samtiden ibland känns väldigt gammal, dessa nya, märkliga tider till trots.

Ibland tror jag att det är just denna känsla av historiens tyngd som saknas. Inte den historiska överbelastning som Nietzsche talar om, utan en mer allmän bekräftelse av att det som händer är ett resultat av tidigare handlingar. Det som är är inte av en slump; bakom många av även de till synes minst anspråksfulla föremål finns tusen drömmar och ambitioner. Att saker och ting råkade bli som det blev må vara mer eller mindre slumpmässigt, men den mängd tankemöda och energi som lagts ner på att försöka påverka slumpen att göra vissa saker mer sannolika än andra är svår att vifta bort som en historisk tillfällighet.

Väldigt många har drömt om att göra världen till en bättre plats. Väldigt många har försökt konkretisera dessa drömmar. Väldigt många har lyckats, väldigt många har misslyckats. Medan deras försök har pågått har väldigt många saker skapats, använts, glömts bort och förvandlats till de ruiner vi känner idag.

Nuet är summan av miljontals drömmar som aldrig gick i uppfyllelse. Och ungefär lika många som gjorde det. Miljontals [telos] som aldrig blev uppnådda, och vars förhoppningar nu ärvts av oss som kommer härnäst.

Nuet är ett monument över det förflutna, och dess främsta beståndsdelar är de ruiner vi lever i.

Morgondagens moderna ruiner kommer att vara summan av vad vi gör av de ruiner vi råkar leva i. Vare sig revolutionen, apokalypsen, den fulla sysselsättningen eller någonting annat kommer att skilja oss från våra efterkommande, och de kommer precis som vi att leva i en tid där det går att göra morgondagen till en bättre plats.

Världen kommer inte att gå under. Det är bra i sagor som det finns en början, en mitt och ett solkart slut; det är bara i sagor som prinsen får prinsessan, och än mer är det bara i sagor som [telos] otvetydigt löser alla de problem som drabbar oss idag.

Det är bara politiker, ideologer och drömmare som drömmer om världens undergång. Vi realister, historiker och litteraturvetare får leva med att befinna oss in media res till dess att vi tar slut.

Månne är det värt att resa en ruin över. Ett monument till ändligheten, signerat Ozymandias. -

Den inspirerande fuskaren

Jag har ett litterärt projekt på gång. Det har varit igång sedan gymnasietiden, och är inte mycket att visa upp för världen. Ett par fragment lite varstans, en uppsättning karaktärer som knappt är mer utbyggda än att de har olika namn och, ehm, mer ambition än realisation. Vilket också är den stora grejen med det hela - det är som en oöppnat present, och kan bli vad som helst när det väl blir av.

Men som vi alla vet så försvinner spänningen när presenten väl är öppnad. Det spelar egentligen ingen roll vad som gömmer sig inuti - det är hela momentet med att det kan vara vad som helst däri som är det spännande. Möjligheterna är oändliga, och enbart rimlighetsbedömningar utifrån paketets storlek och vikt sätter gränser för fantasin.

Trycket på att få ner någonting konkret på papper är inte så stort, med andra ord.

Väldigt många saker i livet är så här. Det handlar egentligen inte om att faktiskt gå ut i världen och få saker gjorda, utan att tillåta sig själv att dagdrömma om vad som skulle kunna hända. Det ligger i sakens natur att det som skulle kunna hända är mer varierande och mångfaldigt än det som faktiskt råkar hända; sannolikheten för ett utfall är alltid exakt ett, men de olika alternativen är alltid fler än ett.

Så länge det en drömmer om inte genomgår formaliteten att faktiskt hända så kan en fortsätta drömma om detta för evigt; när det väl råkar bli av så kan en inte tänka på det i termer av vad som skulle kunna. När en väl börjat med någonting så går det inte att backa tillbaka till sin trygga tanke om hur det skulle kunna vara att göra någonting.

Människor är märkliga på det viset.

Samtidigt vet jag ju att jag inte direkt har några direkta planer på att få någonting gjort med det hela inom kort, och kan därför spekulera systematiskt i vad det skulle kunna bli. Vilket är användbart, i och med att jag inte behöver ordna med metanarrativer och livsvärldar och stuffs för att få till en berättelse - tänk dig fan fiction, fast utan ett original.

Användbarheten ligger inte bara i att det blir svårt att ha tråkigt när saker och ting går långsammare än vanligt, utan även i att det blir så mycket lättare att fokusera på form snarare än innehåll.

Eller, med andra ord - när jag behöver skriva någonting annat så kan jag slänga in karaktärerna i ett sammanhang och sedan redigera bort dem. Det är alltid lättare att redigera än att skapa nytt, och alla ursäkter för att hamna i redigeringsläge snarare än i nyskaparläge är bra ursäkter. Och goda anledningar, inte minst.

Det kanske kan tyckas märkligt att ha ett mindre galleri personligheter som förekommer i bakgrunden  men som alltid springer undan innan läsaren hinner fram. Som ett onödigt mellansteg, närmast. Vore det inte snabbare och effektivare att bara skriva det som ska skrivas på en gång, utan fiktiva mellanhänder?

Månne.

Det stora problemet med att skriva nytt är att en måste vara kreativ. Läsaren märker inte om en text skrivits med femtioelva sorters ångestladdade mödor eller med slapp hand som råkade ha tur med ordvändningarna; ord tenderar att se likadana ut när författaren lämnat ifrån sig dem. Vilket skulle kunna sägas vara orättvist mot ångestskribenten, men det är samtidigt den största av rättvisa för oss som inte alltid är på de mest inspirerade av humör. Ni ser, i och med att läsaren inte märker skillnaden mellan det ena och det andra så ger det en det perfekta trumfkortet: det är okej att fuska sig förbi både inspiration och ångest.

Och det finns inte heller någon anledning att inte göra det.

Sweet dreams are made of these.

Det finns förstås ett par stående moment som inte går att förhandla bort. Det hela är väldigt dystopiskt cyberpunk - världens höjdpunkt ligger bakåt i tiden, och saker och ting har börjat gå sönder eftersom ingen längre minns hur de fungerar. Huvudkaraktären är på jakt efter någonting, och förmodligen också jagad av någon. Minst en gång under jagandets lopp så kommer saker utspela sig i en spökstad där saker och ting fortsätter på autopilot - tunnelbanetåg som stannar utan att någon går vare sig på eller av, digitala affischtavlor som uppdaterar sig själva att annonsera för saker enligt algoritmer som inte längre analyserar någon reellt existerande ekonomi, vänligt sinnade övergångsställen som talar ut trafikinformation till tomma intet.

Minst en scen - mise en scène - är en väldigt långsam hiss som sakta sänker sig ner för en flera kilometer hög byggnad. Med utsikt. Och insikt.

Att tala om moderna ruiner vore att vara direkt nostalgisk.

De stående momenten till trots så finns det en oerhörd frihet i att blicka framåt i tiden. Eftersom det finns massor av framtida historia som inte har "hänt" än (dvs inte introducerats för läsaren) så finns det också tusen möjligheter att improvisera fram någonting. Problem vi har i dagsläget kan lösas i en handvändning, och nya problem kan introduceras lika enkelt. Framtiden är ett enormt lager av ursäkter och anledningar för att inte behöva bry sig om saker och ting. Aids slutade vara ett problem när det botades, men smittsamma mjukvarubuggar blev ett desto större problem när hela kroppsdelar digitaliserades; beroende på hur mycket kreativitet, fantasi och framtid som står till ens förfogande så kan en handvifta bort mer eller mindre valfria delar av världen.

Framtiden är sådan - den är spännande medan den är okänd och kan bli lite vad som helst, men den blir snabbt historia när den väl blivit känd och uträttad.

Att skriva är att kunna förutsäga framtiden.

Människor lägger stor vikt vid att kunna förutsäga saker och ting. Det är inget märkligt med det - det blir märkligt om det inte är så. Anomiskt. Om saker och ting inte förblir sig själva medan vi går omkring och kanske eller kanske inte är oss själva så blir världen en väldigt underlig plats, och det blir omöjligt att lära sig saker. Det går bara att lära sig saker om saker som är beständiga; när allting är kaos går det inte att försöka förstå, bara att försöka gömma sig.

Nu är världen en oroväckande stor plats, och det är lätt hänt att den verkar mer kaosartad än den egentligen är. Den följer vissa mönster, men dessa är inte alltid helt självklara eller enkla att ta till sig. Desto enklare är att skriva sig ett par förväntningar om hur världen kommer att vara - och vad en måste göra för att den ska bli eller förbli. När kaos verkar vara den enda ordningen, blir det egenhändigt skrivna substitutet ens bästa vän - och ens bästa chans att kunna förutsäga vad som komma skall.

Det mirakulösa är att det fungerar lika ofta som det inte gör det.

Det finns inspirerade människor som anar världens mönster och kan förutsäga dem någorlunda; det finns gravt ångestladdade människor som på samma sätt anar världens mönster och kan förutsäga dessa. De flesta av oss är dock vare sig hyperinspirerade eller inkarnerade avatarer av ångestens bristvaro, utan någon slags mellanting som ibland örfilas av endera. I brist på inspirationens och/eller ångestens vissheter så får vi försöka improvisera fram någonting som fungerar tillräckligt bra för att räcka till nästa gång.

Ett av livets stora trumfkort är insikten att en inte direkt behöver vara kreativ. En får fuska - en får skriva halvdana regler om vad en bör och inte bör göra för att kunna göra det en gör. En behöver inte ha rätt, utan bara tillräckligt mycket energi för att ta sig vidare. En behöver inte vara perfekt - en behöver bara vara närvarande när framtiden anländer.

Det är okej att fuska sig förbi både inspiration och ångest.

Det är sådant som får en att bli lite mer positivt inställd till framtiden, inte sant?

Subjektiva men självlösa samtal

Ibland samtalar jag med universum. Eller, rättare, tilltalar det. Vilket då tar sig uttryck i att jag ibland till synes helt ut ur det blå säger någonting obegripligt och sedan fortsätter som om ingenting. Inte direkt för att universum behöver höra det jag har att säga, utan för att tanken på att det går att tilltala det även innebär att det går att ta avstånd från det.

Det är en liten men symbolisk akt av revolt.

Nu är "universum" ett lite felvalt ord i sammanhanget. Det är inte universum i betydelsen "allt som finns, har funnits och kommer att finnas" i en rent materiell betydelse. Snarare rör det sig om någonting i stil med "allt som har tänkts, tänks och skulle kunna tänkas", eller månne mutatis mutandis sägas. Anledningen till att jag ändå envisas med att använda ordet ligger i att det på ett väldigt epistemologiskt plan inte går att skilja mellan det som är och det som kan tänkas/sägas - det som inte kan tänkas finns inte, och det som inte tänks på finns heller inte.

En av epistemologins klassiker, Berkeley, drabbade samman med den omedelbara följdfrågan om varför sådant som ingen direkt tänker på ändå envisas med att finnas. Universum är ju trots allt rätt stort, och det ligger nära till hands att påpeka att det finns lite för mycket att tänka på för att hinna tänka på allt. Den gode biskopen invände här att universum klarar sig finfint eftersom Gud tänker på allt, vilket många anser vara en av filosofihistoriens största cop-outs någonsin.

(Foto: Fred Erlenbusch)

Samtidigt pekar detta "tänks inte, finns inte" på en väldigt fundamental del av vår världsbild. Dvs att vi tänker den, och att genom att vi tänker den så blir världen så som vi tänker den. Nu kanske vi har en mer eller mindre fungerande bild av hur saker och ting "egentligen" är, men det går inte att komma ifrån att universum, när allt är sagt och gjort, enbart och endast kan bestå av det vi kan tänka att det är. Vi kan förvisso tänka oss att det är rätt mycket - det tänks rätt friskt och kreativt när det gäller både atomer och avlägsna solar - men som mänskliga subjekt är vi ändå fångade i en individs subjektiva tänkande sätt att se på världen.
Detta innebär då att den gamla klyschan om att se sanningen i vitögat och acceptera verkligheten så som den är inte riktigt är rättvisande. Det går att ha en synnerligen världsfrånvänd syn på världen och ändå röna påtaglig social framgång - verklighetsanknytning är inte en nödvändig del av ett fungerande sätt att se på världen.

Den enda gång vi egentligen ser verkligheten "så som den egentligen är" är i de korta traumatiska ögonblick då vi drabbas av någonting som gör oss totalt ordlösa, som ställer sig så totalt utanför våra ordklasser och kategorier att vi inte vet varken ut eller in vad det rör sig om. Lovecraft hade vissa intressanta observationer på det här temat, och det slutar vanligtvis med att karaktärerna drabbas av en synnerligen icke-fungerande världsbild efteråt.

Vi skulle kunna dra in sex i sammanhanget, men det vore ett annat inlägg. Dessutom så har jag och universum slutat tala om sådant, vilket gör mig till fel person att skriva om det.

Som synes så är "verkligheten" så som den "egentligen är" någonting som ligger bortom oss. Närhelst vi tänker på världen så gör vi det genom ett språkligt filter, en världsbild, en utgångspunkt baserad i språket som alltings alfa och omega. Språket "är" universum, och det faktum att språket följer vissa observerbara regler innebär även att universum tenderar att haka på av bara farten.

Att i det läget tala till universum genom språket är en smula att förneka att bäggedera egentligen är samma sak. För ett kort ögonblick finns det reala som någonting annat än frånvaron av språk - det är det en talar till, och det lyssnar med all den uppmärksamhet som bara ens ego kan säga en att det gör.

Om språket är universum så följer att livet är en berättelse, och vad för slags berättelse vore det om en inte placerade sig själv och sina närmaste någonstans nära handlingens centrum?

En liten akt av revolt mot en värld som ständigt försöker påpeka att en egentligen är rätt betydelselös trots allt.

(Foto: Ashley Rose)

En av de saker som många inte riktigt lyckas tänka sig är att språket har en objektiv existens gentemot oss som använder det. Visserligen är ett språk som ingen levande människa kommer ihåg och vars samtliga texter suddats ut av tidens suddgummi inte direkt någonting som existerar, men så länge vi är sociala subjekt med språket som umgängesmetod så befinner det sig i all väsentlighet i ett objektivt förhållande till oss. Det primära skälet till (för att inte tala om argumentet för) detta ligger förstås i att vi inte föds med ett språk, utan lär oss det - med grammatik och allt.

Derrida gjorde en stor sak av att dekonstruera hur ett språks grammatiska struktur med nödvändighet implicerar ett sätt att se på världen. Frågan om huruvida saker bara händer eller om de bara finns besvaras i det språk vi använder om världen. Om vi bortser från Locke så brukar vi säga om saker och ting att de är röda, snarare än att de rödar. Att vi talar om saker i termer av adjektiv snarare än beskrivande verb säger en hel del om vårt sätt att se på världen - vare sig vi är medvetet medvetna om detta eller inte.

Språket som objektivt fenomen problematiserar en hel del fenomen i vår vardag. Problematiserar och förenklar, ifall en tillhör den skrivande sortens människor. Problematiserar, i och med att det placerar ett avstånd mellan subjekt och språk (av samma typ som det mellan språk och verklighet), vilket gör även den enklaste av uttalanden till någonting som kan analyseras i timmar. Förenklar, i och med att text inte nödvändigtvis behöver ha någonting med dess författare att göra. Språket är sig självt vem som än använder det, och även om den sociala innebörden kanske förändras av användarens diskursiva position så finns det ändå en objektiv uppsättning regler som språket följer.

Anledningen till att detta är en förenkling är att hela skrivprocessen helt plötsligt förvandlas från att vara ett uttryck för en metafysisk Sanning och/eller ens Sanna Känslor till att bli ett placerande av ord i någon slags ordning. Det blir så att säga lite mindre emotionellt bagage och lite mer skrivarverkstad.

Anledningen till att detta är en försvåring är då förstås att värden blir spektakulärt konstig när en väl börjat tänka så här, Att världen gör sin egen grej hör liksom till, men att språket också går och gör det - utan att nödvändigtvis bry sig om vad en själv tycker om det hela - det är nästan lite för mycket.

Det skulle ju innebära att en inte tänker sina egna tankar, utan att de först översätts till språk för att sedan hamna i ens medvetande. Vilket är en tanke som inte riktigt släpper taget när en väl inser vad detta innebär.

Det talar. Språket talar. Och jag som tänkare lyssnar mer än jag tänker.

Vilket inte direkt är en tanke du vill tänka när någon kommer och frågar: vad tänker du på?

(Foto: Robert Bruce Murray III)

Ibland samtalar jag med universum. Eller, rättare, jag språkar mot det. I och med att jag bara har språklig kontakt med verkligheten - om än accentuerade av fysiska känslor - så känns det bara rätt att mina göranden också ackompanjeras av en språklig manifestation.

Vi har alla denna känsla lite då och då. Som när vi slår i stortån i en tröskel och diverse ord bara råkar flyga ur oss. Eller när datorn för n:te gången kraschlandar precis innan någonting viktigt blir färdigt.

Wittgenstein definierade förståelse som "det en behöver veta för att kunna gå vidare". Om vi applicerar detta på det vi just lagt fram om språket så innebär det att vi inte direkt behöver veta vad det är vi säger. Vi behöver bara veta vad vi behöver säga, och när, och hur. Det är fullt möjligt att tänka sig stackare som inte har någon aning om vad de säger, men som säger dem ändå eftersom de vet att det är det de behöver säga för att komma vidare. Språket är någonting objektivt, och det sagda fungerar vare sig den sägande vet om det eller ej.

Det är också något av en förklaring till varför väldigt många skrivande personer inte nödvändigtvis vet varför det de skriver är läsvärt.

Det är även, som en avslutande vardagsanknytning, en förklaring till varför det fungerar att ljuga.

Ibland samtalar jag med universum. Eller, rättare, jag språkar mot det. Vissa kallar det att blogga, andra kallar det att slösa bort sin tid.

Jag hoppas jag inte slösat bort din.

Skrivande som självgenererande kompetens

Läsande och skrivande är oerhört centrala förmågor i vårt samhälle. Skolväsendet spenderar en närmast oroväckande stor andel av sina resurser och av elevernas tid åt att lära dem dessa, och när metamorfosen från elev till student tar plats så är den vanliga upptäckten att det krävs massvis av både skrivande och läsande för att klara sig i universitetslivet. För att inte tala om arbetslivet och dess mer eller mindre logiska krav. Om det är att vara en trasig människa att inte ha en mobiltelefon, så är det nära nog likvärdigt med att knappt leva upp till kriterierna för medlemskap i det mänskliga släktet att inte kunna läsa och skriva.

Att lära sig hantera textmediet - både som konsument och som producent - är därmed av central vikt. Det kanske inte är nödvändigt att bli en Marcel Proust och lyckas skriva 600 intressanta sidor skönlitterär text där protagonisten inte gör någonting annat än att ligga i sängen och undra om det inte är dags att göra någonting snart, men någon slags hantverksskicklighet är nödvändig vad en än försöker sig på att göra under livets gång i ett samhälle som vårt. Det tar förvisso inte allt för många år att nå upp till denna miniminivå, och vissa skulle säga att den ligger någonstans i stil med en tioårings nivå, men att det över huvud taget finns en miniminivå säger mer än dess exakta placering.

Läsande och skrivande är sammanlänkade, men de är inte identiska. Det går att vara en fenomenal läsare men inte kunna formulera sig för fem öre, och det är teoretiskt möjligt att knappt kunna läsa sig igenom baksidan av ett mjölkpaket men ändå formulera den mest rörande av poesi. (Ja, det är postmodernismens fel. Mestadels.) Rent generellt gäller dock att ju mer en läser, desto bättre blir en på att både läsa och skriva, och mutatis mutandis för ökat skrivande. Övning är färdighet även här.

En sak som skiljer läsandet och skrivandet från andra förmågor, så som förmågan att laga mat eller att cykla eller att påta i trädgården, är att det inte direkt finns någon övre gräns för den. Matlagning må vara en svår konst, men eventuellt så uppnås det perfekta sättet att koka en nudel. Det perfekta sättet att få till en text ligger dock ständigt utom räckhåll. James Joyce var någonting på spåren i sina märkligare verk, men även om det finns ungefär lika många tolkningar av Finnegans Wake som det finns läsare, så finns det inga större tvivel om att den kunde göras bättre. Inte bättre som i mer begriplig - Joyces texter ligger liksom inte inom ramen för vad som ska förstås - men väl som i mer intressant. Att det går att utläsa löjligt mycket ur skiftningarna och samspelen mellan olika ömsesidigt uteslutande men samtidigt närvarande tolkningar är en sak, men det innebär inte riktigt att det som utläses är helt intresseväckande.

För de av er som på goda grunder inte läst Joyce och på lika goda grunder inte tänkt göra det så kan det sägas att den gode James konsekvent använde sig av felstavningar, ordlekar, konvulerade syftningar, oklara subjekt, irriterande grepp och ibland rena jobbigheter (så som att, säg, skippa det här med punkter och kommatecken och dylikt i femtio sidor eller så) för att åstadkomma en litterär effekt. Regler för gott språkbruk och sunda vanor vid formulerandet av begripliga och sammanhängande texter antar mer karaktären av att vara valfria tips från coachen att lyssna eller inte lyssna till. Det är inte det att hen inte visste vad hen gjorde - hen visste precis vad hen höll på med, och gjorde det ändå. (Ja, postmodernismen är Joyces fel. Delvis.)

Som tur är så behöver vi inte alltid veta vad vi gör när vi skriver saker. För det mesta behöver vi bara ha ett vagt hum om att det vi ska göra brukar göras på ett visst sätt, och sedan låta detta görande bli en vana. Många goda författare säger att de inte riktigt vet hur de gör för att få till sina texter, men lyckas ändå spotta fram text efter text efter text med samma goda poänger. De som skriver kortare texter, så som en ansökan om bygglov till kommunen, behöver inte ens veta att de skriver en text - de skriver en ansökan, och det är någonting helt annat än en text med tillhörande pretentioner.

På samma sätt behöver vi inte veta vad vi gör när vi läser. Många gånger behöver vi inte ens komma ihåg vad karaktärerna i en viss skildring heter för att få ut någonting av den - även när vi inte läser Joyce. Det är inte helt nödvändigt att medvetet tänka på just den här att texten gör vissa märkliga saker som andra texter inte gör, utan det går vanligtvis att sätta på sig standardläsglasögonen som fungerar till alla andra texter. Det är ord på en sida, och kan läsas som sådana - varför göra läsandet svårt för sig med alla dessa detaljer?

Om jag bara har lyckats pränta in en enda sak så här långt, så hoppas jag att det är någonting i stil med att texter - och läsandet och skrivandet av dem - är långt mer komplicerade än vad de kanske till en början ser ut. För att inte tala om förhållandet mellan läsande och skrivande. Det går förstås att nöja sig med att lära sig the basics och vara klar med det, precis som det går att lära sig aritmetik och vara klar med matematiken, men det ska inte förnekas att det finns en hel del spännande en kan göra med de mer utvecklade formerna av algebra. Så fort ens förhållande till texten når en viss punkt så framstår allt som så väldigt mycket annorlunda - och då menar jag bokstavligen allt.

Grunderna i varje förhållande till textproduktion är att det är någonting som ska sägas, och att detta ska sägas på ett effektivt sätt. Det finns - bevisligen - vissa sätt att skriva en text på som på ett effektivare sätt än andra förmedlar det som ska sägas. Ju duktigare en blir på att förhålla sig till texten, desto intuitivare och lättare blir det att komma fram till hur texten ska läggas upp så att det som ska sägas kommer fram ordentligt.

Detta någonting som ska sägas blir ibland även det som måste sägas. När vi lämnat grunderna bakom oss så har vi börjat inse att det som måste sägas inte alltid är allt som skulle kunna sägas, och att det finns en hel del saker som i praktiken inte är kan sägas eftersom det tvång att säga vissa saker som råder i sig självt utesluter vissa andra saker från att sägas. För att ta ett konkret exempel så går det inte att säga "Heil Hitler!" följt av "nu inleds den demokratiska revolutionen, kamrater!". Det ena utesluter det andra, och det som måste sägas får företräde för det som kan sägas; när väl det första har sagts så har även en hel arsenal av andra saker antytts och anspelats på, och dessa osagda saker mellan orden är mer talande än om de skulle uttalas.

Denna kritiska hållning (att kunna se att saker och ting inte måste vara som de råkar vara är per automatik en kritisk hållning) leder eventuellt till tanken att detta uteslutande av vissa möjliga utsagor i praktiken är ett uteslutande av vissa subjekt, av vissa sätt att tänka eller vara. När det som ska och måste sägas inkluderar vissa grundläggande antaganden om världen, så blir det oerhört svårt att vara en sådan som inte delar dessa värderingar. Och här någonstans börjar det här inläggets rubrik att bli begriplig; skrivande som självgenererande kompetens.

Text handlar nämligen inte enbart om det som sägs, eller hur det sägs, eller om det får sägas, utan om vem det är som säger det som sägs. Texten konstruerar subjektet, med ord, och att kunna skriva blir därför en (i brutalt bokstavlig mening) självgenererande process. Att kunna skriva blir inte bara att kunna bygga en text som fungerar i det specifika sammanhang en råkar befinna sig i, utan än mer om att kunna bygga ett subjekt som fungerar över huvud taget. I första hand då ens eget, men även andras - läsarnas.

Ni förstår förstås vart jag vill komma. -

Bring Back Boats

Bring Back Boats är en märklig titel att ge ett litterärt/textuellt projekt, men det är långt från det märkligaste. En av Stockholms populäraste klubbar i början av nittiotalet hette Tritnaha; mitt politiska sidospår Magnihasa är också smått obegripligt; Godspeed You! Black Emperor tar nog någon slags pris med sina låttitlar. De har ofta någon slags poäng bakom dem, även om "She Dreamt She Was a Bulldozer, She Dreamt She Was Alone in an Empty Field" nog är en av de mer mångtydiga.

Så. Bring Back Boats. Vad betyder det?

Det finns två sätt att bli en sådan som vet vad det betyder. Det ena sättet är att ha varit där när det var aktuellt, och att ha upplevt det i sitt sammanhang, sin kontext och sin tidsanda, och därför också ha sett alla de aspekter, faktorer och nyanser som spelade in vid dess tillkomst. Direkt erfarenhet är en oerhört bra lärare, och är i många fall det absolut enda sättet att lära sig saker och ting på.

Vissa saker går dock inte att lära sig ens efter de mest heroiska av ansträngningar om en inte var där. Större delen av historien är av den här typen. Hur kändes det att vara en invånare i Khartago under det tredje puniska kriget när nyheten om romarnas antåg spred sig? Vad var den egentliga grejen med statyerna på Påskön? Vad hände egentligen mellan Marcus Antonius och Kleopatra? Vem kom egentligen på idén att bygga sig ett par tre enorma stenpyramider mitt ute i den stenheta öknen? Tusen frågor, få svar med många variationer.

Just våra båtar är av det andra slaget - någon, någonstans, vet detta, och kan berätta det för dig. Du behöver inte likt Herkules utföra sju stordåd för att få veta, utan det räcker med att vara lite uppmärksam och lyssna på när någon talar. Eller läsa det någon har skrivit. Eller titta på en film. Mediet är valfritt, men den gemensamma nämnaren är att det går att lära sig genom kommunikativ interaktion.

Nu finns förstås inte allt bevarat i medial form, men tillräckligt mycket av det är det för att vi ska kunna dra vissa slutsatser från det. Full kunskap om allt som någonsin gjort sig besväret att finnas kommer aldrig att tynga någons sinne, men väl vissa generaliseringar och kategoriseringar som kan hjälpa till att sortera bland alla små bitar av information som tillsammans utgör vad vi tror oss veta.  Vissa saker är förlorade för evigt; större delen av dem utan att vi behöver sörja allt för mycket.

Likväl. Bring Back Boats. Vad är grejen?

#

I internets ungdomstid, kring millennieskiftet, fanns det ett onlinespel som hette Utopia. Det finns förvisso fortfarande, men dess glansdagar är utan vidare tvekan vad vi idag kallar över. Spelet går i all korthet på att upp till tjugofem spelare, var och en med sin egen provins, tillsammans ska kommunicera och samarbeta fram ett stort och framgångsrikt kungadöme som kan både försvara sig mot angripare och angripa svagare grannar (jfr Hobbes). Samarbete och kommunikation är nyckelord i spelet - ett kungarike där kommunikationen är klar, målen väldefinierade, de omedelbara uppgifterna delegerade och samarbetet sker konsekvent är långt starkare än ett kungarike där alla gör sin egen grej.

För att kunna angripa sina motståndare så måste en provins ha antingen endera eller bägge av två saker: rå styrka i form av militära trupper, eller mer subtil styrka i form av sabotörer. Den senare formen är vanligtvis en stödtrupp till den förra; dess huvuduppgift är att mjuka upp fiendens motståndskraft genom att demoralisera soldaterna, stjäla deras mat, bränna ner viktiga byggnader eller andra mer ljusskygga aktiviteter. För att kunna åstadkomma någonting substantiellt så måste dock den råa styrkan sättas i fält och drabba samman med fienden - sabotage i all ära, men om den andra sidan anfaller mer än vad din gör så kommer den eventuellt att vinna över dig av ren utnötning.

Samarbete är som sagt ett nyckelord, och detta gäller som allra mest i krigstider. Den som kan anfalla mest vinner, så det finns två saker att försöka sträva efter. Det ena är att vara den som anfaller mest, av naturliga skäl. Det andra är att eliminera motståndarens förmåga att anfalla dig (jfr Clausewitz). Det första målet kan uppnås av en uppsättning individer som agerar på egen hand i rent egenintresse; det andra målet, däremot, kräver att de enskilda provinserna ser bortom sina nuvarande situationer och vilket mål som för tillfället ger mest byte, och i stället agerar kollektivt genom att systematiskt anfalla en provins så pass mycket att den inte längre utgör ett hot - för att sedan röra sig vidare till nästa, och nästa, och nästa, tills motståndarsidan ger sig och segern är vunnen.

En av de stora charmerna med spelet - förutom att det är strategiskt intressant, förstås - är att det med jämna mellanrum börjar om från start igen. Alla spelare börjar med lika stora provinser, lika mycket pengar, lika mycket av allt utom erfarenhet. Den enda skillnaden mellan en runda och en annan är att det för varje omstart ändras lite i reglerna - vissa saker blir starkare, andra svagare, nya saker läggs till, gamla tas bort. Detta för att spelet inte ska stagnera, och för att erfarna spelare inte ska kunna använda samma optimala strategi i omgång efter omgång efter omgång. Variation är en dygd.

I någon av de tidigare omgångarna så införde de båtar som nytt moment. Dessa behövdes för att förflytta trupper mellan kungariken, enligt formeln att x antal trupper fick plats på en båt. Det krävdes med andra ord ett stort antal båtar för att anfalla stora fiender, och ett lite mindre stort antal för att anfalla små sådana. Det var, som du förstås förstår, av akut vikt att ha tillräckligt många båtar för att kunna använda sina trupper - den som inte hade båtar kunde inte heller attackera.

Med införandet av dessa båtar infördes också en ny form av sabotage för ens sabotageexperter. Båtar flyter som bekant på vatten, och ett smidigt sätt att sabotera en båt är att se till så att den inte längre flyter. Det krävde en hel del jobb, men med envishet så gick det att sänka ett stort antal båtar om dagen.

Now, de kungariken som var mer effektiva på samarbetsfronten insåg direkt att det fanns vissa fördelar med den här ordningen: det blev, exempelvis, brutalt mycket lättare att uppnå det andra av de två målen som ställdes upp ovan. Om alla omfördelade en del av deras försvar till sabotagetrupper, så kunde en större del av fiendens båtar sänkas snabbare. Och ju fler båtar som sänktes desto färre trupper kunde fienden sätta i fält, vilket i praktiken innebär att det krävs mindre försvar, och att ännu fler sabotagetrupper kan användas för att sänka ännu fler båtar utan risk för att ha för lite militärt försvar - osv. Vissa kungariken gick till och med så långt att de inte hade något försvar alls, utan lämnade sina provinser helt oförsvarade i trygg förvissning om att båtarna stannade på botten.

Det här upptäcktes rätt fort av spelarna, och båtarna blev inte särskilt långlivade som fenomen. Men - och nu kan jag äntligen svara på frågan om vad som är grejen med dem - med oroväckande jämna mellanrum så dök det alltid upp ett troll på det gemensamma Utopiaforumet som (med varierande grad av retorisk begåvning) argumenterade för återinförandet av båtar. Över tid så blev detta ett stående skämt, och en stereotyp för alla former av irrationella "det var bättre förr"-argumentationer. Alla som var där vet att det var en fruktansvärt dysfunktionell ordning; likväl dyker ropen på att återinföra den upp med oroväckande jämna mellanrum.

#

Poängen med den här utläggningen är att illustrera hur mycket som behöver förstås för att innebörden av tre enkla ord, som var och en är helt begripliga i sig själva, ska klarna och bli något så när förstådd. Och, än mer, för att illustrera att en väldigt stor del av vår gemensamma kulturarv - inklusive det vi kallar kunskap - kräver dylika förklaringar för att på ett liknande sätt bli begripliga och förstådda. Det är inte alltid så enkelt att det bara är att säga att x är y och därför a för att en förståelse för en situation eller ett skeende eller ett fenomen ska uppstå, och ibland krävs det en paus från göradet för att verkligen sätta sig in i vad det hela handlar om.

Som sagts ovan så går det dock inte alltid att undersöka världen direkt för att ta reda på detta. Vissa saker kräver att de som var där och verkligen förstod vad som var på gång just där och då aktivt sätter sig ner och förklarar för dig ur det var. Väldigt mycket av dagens tillstånd beror på vissa historiska tillfälligheter som var oerhört kontingenta när de hände, men som över tid stelnat till fasta strukturer som ses som självklara. Det går inte att logiskt sluta sig till att saker är som de är av en nödvändig anledning; ibland beror saker på att ett visst skämt drogs av en viss person en viss tid en viss dag efter en viss händelse, och ingenting någonsin kan rekonstruera detta förutom de som var där.

Vanligtvis brukar dessa saker formaliseras i läroböcker och dylikt, och sedan traderas vidare över generationerna tills de blir lika permanenta inslag i den mentala arkitekturen som en byggnad är i den fysiska. Till skillnad från fysiska byggnader så är mentala sådana osynliga för de som inte fått dem förklarade för sig, och för dem ser många saker som de införstådda tar för givna ut att hänga i tomma intet, till synes utan någon som helst anledning alls.

Detta leder, sorgligt nog, till att många känner ett enormt utanförskap när de konfronteras med vissa former av kunskap. För att tala med Simmel så framstår den inte som en samling delar som samverkar med varandra för att producera en nyanserad bild av världen, utan som en stor obegriplig blobb utan vare sig rim, reson eller struktur. Den tycks inte ens lyda fysikens lagar, utan flyter ovanför allting annat utan någon som helst koppling till någonting alls. Vilket, som ni kanske förstår, leder till en känsla av att dessa former bara är systematiskt ordbajs som varken kan eller bör förstås av den som vill behålla sin mentala (eller än värre ideologiska) hälsa.

Ambitionen med Bring Back Boats är att sparka lite på denna alienation. I likhet med Magnihasa så är målet i förlängningen någon slags förändring, om än inte nödvändigtvis i min regi. Till skillnad från Magnihasa så är omfånget häromkring längre, ämnesvalen obskyrare och den diskursiva nivån ibland högre. Tanken är att eventuella läsare ska börja läsa i ena änden och sedan komma ut som en klokare människa i den andra. Inte ideologiskt klokare, inte IQ-smartare, inte meditationsvisare, utan klokare rent generellt, på så vis att konturerna av saker och ting ser lite skarpare ut, färgerna lite klarare, nyanserna lite detaljrikare och detaljerna mer nyanserade.

#

Det finns dessutom en underambition, och det är att öva upp mina och eventuella medskribenters förmåga att skriva längre, sammanhängande och på något plan intressanta texter. Tanken är att över tid skapa ett sammanhang där jag känner mig tvungen att skriva ett inlägg här per x antal dagar, och sedan sätter mig ner och faktiskt gör det. Om jag sedan går och gör detta tillräckligt länge så kommer jag, efter ett tag, att bli en så rutinerad författare/skriftställare att det blir en vana, och när det händer så har jag, som Strindberg sade, ordet i min makt. Och, som den klassiska retoriken säger, att ha det på ett sådant sätt att eventuella läsare blir både intresserade, lärda och roade av att läsa.

Nu kommer jag förstås inte att lyckas övertyga vare sig någon annan eller mig själv om att jag kan få fram ett BBB-inlägg om dagen, och tänker mig därför någonting mer i stil med var tredje eller var fjärde dag, så det kommer att finnas gott om plats över i schemat för eventuella medförfattare att hoppa in och ta ton. Till skillnad från mitt andra samarbetsprojekt, Tankefel och dylikt, där minimilängden för ett inlägg är ett (1) ord, är den stående cirkalängden på ett inlägg här kring två tusen sådana,(plus tusen/minus femhundra). Det kanske låter långt, men ambitionen är som sagt att komma förbi skräcken för text och ta kommando över det skrivna ordet.

En annan underambition är att ge dig som läsare en möjlighet att drabba samman med längre texter läsledes. Det finns inte bara en skräck inför att skriva längre texter, utan även en viss panik inför tanken att läsa dem. Den förra är fullt förståelig, eftersom textskrivande är jobbigt, svårt och ibland eländigt när det når upp på en viss nivå - inledningen talar om någonting annat än slutsatsen, mitten byter ämne helt, den stämning som ges i stycke tre totaldödas av stycke fyra, fotnoterna stämmer inte alls, rubrikerna är felstavade, det finns tusen syftningsfel och märkliga ordföljder pga alla omskrivningar och dessutom så tycks allt vara skrivet i fel typsnitt. Det går att drömma mardrömmar för mindre. Med detta i bakhuvudet blir det dock lite småmärkligt att folk är rädda för att läsa dem - tänk på alla möjligheter att peka ut fel, brister och lolfails!

BBB är dessutom något av ett konstprojekt, i och med att text är konst, och om någonting kan förklaras genom att lägga upp texten på ett kreativt vis så kommer detta att göras. Huvudmålet är förstås fortfarande att ge eventuella läsare insikt kring diverse semiobskyra ämnesområden, men det pedagogiska ligger före det formella. Om form och innehåll kan fås att överensstämma så kommer de märkligaste av textsaker att se nätets elektroniska ljus här; om inte, så har jag eller min medförfattare en hel del omskrivande framför sig.

#

Jag misslyckades med taggarna på mina tidigare bloggar. På den ena fanns de över huvud taget inte före det 250:e inlägget, och på den andra var de ett förvirrande virrvarr innan de ens kom i system. Här tänker jag dock göra det lätt för mig, och helt enkelt använda etiketter som "litteraturvetenskap", "sociologi" eller "retorik", och om ämnet är så där knepigt tvärvetenskapligt sådant så sätter jag helt enkelt bägge taggar på det. Det borde inte kunna misslyckas.

Med avslutandet av det här stycket så är inlägget två och ett halvt tusen ord långt. Det tar upp någonting i stil med fem sidor i en vanlig bok, vilket inte är särskilt mycket i det stora hela. För att skriva en mindre bok på två hundra sidor så krävs det femtio gånger mer jobb än för det här inlägget för att få klart det - fyrtio gånger i ren volym, och sen tio gånger till pga omskrivningar, källkontroll, revideringar, förändringar, sistaminutenidéer, goda förslag, nya karaktärer, panikskrivande innan deadline, mitt i natten-inspirationsögonblick osv etc. Om jag någonsin lyckas bli en sådan som kan frammana den självdisciplin och den förmåga som krävs för att skapa någonting på en sådan skala återstår fortfarande att se, men ni vet vad de säger - övning är färdighet. Övning kommer jag att få ut av det här, om något; förhoppningsvis får även du, käre läsare, ut någon slags klokskap från det hela. -