tag:blogger.com,1999:blog-42098794860657973652024-03-20T00:05:02.687+01:00Bring Back BoatsSargothhttp://www.blogger.com/profile/14889992594644216887noreply@blogger.comBlogger20125tag:blogger.com,1999:blog-4209879486065797365.post-5843935123451434422011-11-07T04:00:00.000+01:002011-11-07T04:02:06.711+01:00F - Fragment 7<i>Patri tittade på cylinderns infotagg.</i><br />
<br />
<i>Kapitalet, volym 4: En världsekonomi i försvinnande? Kapitel 8: Nationell ekonomisk tillväxt på en stagnerad marknad.</i><br />
<br />
<i>Värt ett försök.</i><br />
<br />
=====Kapitel 8=====<br />
<br />
"Mannar! Lystring!"<br />
<br />
Lystring inträffade. Majoren fortsatte:<br />
<br />
"Vi är här för att säkra kontrollen över produktionsmedlen. Och säkra kontrollen är vad vi kommer att göra - vare sig lokalbefolkningen vill det eller inte. Det är vad vi gör.<br />
<br />
Jag vet att vissa av er tänker - men negrerna, muslimerna, vitingarna eller wiccanerna då? Borde vi inte säkra området från dem, försöka etablera en buffert mellan oss och dem?<br />
<br />
Ni glömmer att vi är kapitalister. Vi sysslar inte med att skilja konsumenter från konsumenter. Så länge det finns en marknad kvar att dominera, kommer vi att försöka dominera den. Och för det behöver vi inte etnisk homogenitet, religiös övertygelse eller ideologisk renhet.<br />
<br />
Ni är härmed befriade från sådana vidskepelser.<br />
<br />
Däremot behöver vi produktionsmedel, och i det här fallet rör det sig om tre saker. En övergiven fabrik, ett lite mindre övergivet stycke åkermark, och en väldigt befäst anläggning för solenergi. De två första borde gå att appropriera genom att antingen vara de enda där, eller genom ett erbjudande de före detta ägarna har svårt att säga nej till.<br />
<br />
Röd grupp - er uppgift är att återetablera verksamhet i fabriken. Blå grupp - förhandla med bönderna, och gör dem till franchiseentreprenörer om ni så måste.<br />
<br />
Grupp grön och lila - er uppgift är solverket. Försök få in en fot i dörren, men var inte rädda att spränga den om det skulle behövas. Vi har order från högsta ort om att säkra eltillgången, och det med alla till buds stående medel. Köp ut dem om ni kan, men var inte rädda att köra ut dem med tårgas och bulldozer om motstånd uppstår.<br />
<br />
Svart grupp - ni har redan infiltrerat området och bearbetat lokalbefolkningen inför vår expansiva tillväxtfas. Er uppgift är att upprätthålla beredskap i händelse av det oväntade.<br />
<br />
Allesammans - kom ihåg att produktionsmedlen är det viktiga. Om vi kan ta oss igenom det här med minimala förluster för marknadsavdelningen och lokalbefolkningen så väntar en bonus när vi kommer hem, så gör ert bästa.<br />
<br />
Verkställ!"<br />
<br />
Verkställande hände, och majoren kommunicerade uppåt i hierarkin att allt påbörjats som planerat. Majoren var inte helt säker på varför direktörgeneralen ansåg det nödvändigt att annektera detta bakvatten, men fann viss tröst i att Riksbankens vägar alltid har varit outgrundliga.<br />
<br />
<i> </i>=====END OF LINE=====<br />
<br />
<i>Patri kände att detta inte riktigt var det fragment rösten sade sig leta efter. Det var någonting märkligt med mannarna, dock. När blev det omöjligt att se skillnad på en uniform och en kontorsutstyrsel? Och varför bar de både portfölj och aningen överdimensionerade automatvapen?</i><br />
<br />
<i>Månne gick inte världen över lika odramatiskt överallt.</i><br />
<br />
<a href="http://flattr.com/thing/431489/F-fragment-7" target="_blank">
<img alt="Flattr this" border="0" src="http://api.flattr.com/button/flattr-badge-large.png" title="Flattr this" /></a>Sargothhttp://www.blogger.com/profile/14889992594644216887noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4209879486065797365.post-52825010343347119452011-10-20T04:33:00.000+02:002011-10-20T04:37:18.904+02:00F - fragment 6"Är vi framme snart?"<br />
"Nej."<br />
"Är vi framme snart?"<br />
"Om en timme."<br />
"Är vi framme snart?"<br />
"Outlook good."<br />
"Är vi framme snart?"<br />
"När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt."<br />
"Är vi framme snart?"<br />
"Snart."<br />
"Är vi framme snart?"<br />
"Du har ställt samma fråga två gånger nu. Är allt som det ska?"<br />
"Bra, du är igång. Vi är vilse. Hur långt är det till målet?"<br />
"Vi står på det. Det verkar som att vi behöver gå ner några våningar. Minst någon av de här ruinerna borde ha en källaringång."<br />
Patri började leta, inte helt övertygad om att rösten visste vad den pratade om även när den visste att den pratade.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://www.flickr.com/photos/the-jedi/5210196928/in/photostream/" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEg9l7dLd_j4qo77I5CZO3B0MR3-6-vOGTpIlTnOAGXvGr4ok-ijBepf4GwElC5-29T_3xxdiB5hKUmVZyLK9laLGMLbWtOvYUivfybMrWyFfqsuidT59PxRX5H82OyYLzFdAHNFt5-29zzf/s1600/frammesnart.jpg" /></a></div>
<br />
Världen må ha gått över, men den är inte förstörd. Beroende på var utforskandet sker så kan det antingen vara i ett övergivet men relativt välbehållet område, eller ett återbefolkat och desto mindre välbevarat dito. Många byggnader är precis som de var när deras förra ägare insåg att de inte kunde göra en vinst vare sig genom att använda eller sälja dem - övergivna med sitt innehåll intakt, tills nyfikenheten eller naturen gjorde anspråk på dem. Vanligtvis bäggedera, i någon ordning.<br />
<br />
Att saker finns kvar innebär inte att de fungerar, dock. Användas kan de alltid, men vanligtvis som råmateriel snarare än vad eventuella manualer har att säga om saken. Brist på el, brist på kontext och brist på kompetens gör även de mest överdesignade av saker till någonting som antingen står i vägen eller flyttas ur vägen.<br />
<br />
Just den här byggnaden innehöll en hel del dokument som alla pekade framåt mot ett visst datum, tillsammans med ordet "deadline". Tydligen hann pengarna ta slut innan projektet gjorde det, och inte ens löftet om retroaktiv löneförhöjning kunde förlänga arbetet. Vilket säger en del om ironin i att investera mer i fysisk säkerhet än i själva verksamheten. Som, enligt det halvfärdiga PR-materialet, handlar om morgondagens bibliotek.<br />
<br />
Om det hade varit första gången skulle Patri förundras över att ingen annan varit där inne på hundra år. Åratal av att hinna före arkeologernas allt annat än ömma hantering hade utan vidare pardon redan hunnit ta charmen ur det hela.<br />
<br />
Ett försiktigt studium av de kvarvarande artefakterna hade förmodligen bringat ljus över vissa aspekter av världens övergång. Patri var mer intresserad av att hitta en väg nedåt - framåt i stället för bakåt.<br />
<br />
Där är den. Den är låst. Har varit det i över hundra år.<br />
<br />
Inte längre.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://www.flickr.com/photos/the-jedi/5130382241/in/photostream/" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjWDrfOuHIRdIw7xyYBIbrvIHf0hq6GJJlsl-i9h-4psbGlJXVekm2py1oyxMK2eMWo-3aITu4ud8uuc75e39nRksjx6DY02uLYQJ8Ilyy2qdDKv7kpzN5i3Iu8DZ0F0OSjUAC8YuLK93hz/s1600/frammesnart2.jpg" /></a></div>
<br />
"Okay, vad letar vi efter?"<br />
"Det är inte här."<br />
"Säkert?"<br />
"Ja. Men det vi behöver veta för att hitta det vi letar efter finns här inne."<br />
"Var är vi?"<br />
"Gårdagens bibliotek. En liten filial av det. Det hade gått fortare i en mer central nod, men dina arkeologvänner har hunnit före till dem. Vi får taga vad vi en gång hade."<br />
"Din uppfattning om 'vi' verkar ibland vara större än du och jag."<br />
"Jag byggdes för ett syfte större än mina bärare."<br />
"Great. Vad letar vi efter?"<br />
"Tom Bombadils berättelser."<br />
"Vad letar vi efter?"<br />
"Baudrillard sade en gång att verkligheten dog i och med att hyperverkligheten tog över dess funktion."<br />
"Vad letar vi efter?"<br />
"Döden är en man."<br />
<br />
Patri såg sig omkring. Det såg väldigt mycket ut som ett bibliotek. De hade lagt ner väldigt mycket energi på att bevara librariets estetik, och den som var gammalmodig nog att öppna dekorationsböckerna i vägghyllorna kunde förmodligen hitta några som faktiskt hade text i sig. En sällsynthet, särskilt efter tanken om den allmänna bildningens försvinnande, men sentimentaliteten har hållit märkligare idéer vid liv.<br />
<br />
Böcker hade över tid fasats ut till förmån för saker med ett väldigt mycket enklare gränssnitt. Vilket paradoxalt nog tog sig uttryck i blanka, cylinderformade små tingestar utan synligt interface alls. Det enda en "läsare" behövde göra för att använda dem var att förvänta sig att de skulle fungera och upprätthålla kroppskontakt.<br />
<br />
Det finns en viss ironi i att arkeologerna aldrig lyckats förstå hur de fungerar. En kortlivad sådan - deras namn till trots så smälter de ner allt de inte förstår till råmaterial för svärd och kofötter.<br />
<br />
Utan vidare vägledning från rösten, och utan överdrivet bråttom att hitta någonting särskilt, valde Patri en av de grå cylindrarna på måfå och tog för givet att någonting skulle hända. Det hände.<br />
<br />
<a href="http://flattr.com/thing/418614/F-fragment-6" target="_blank">
<img alt="Flattr this" border="0" src="http://api.flattr.com/button/flattr-badge-large.png" title="Flattr this" /></a>Sargothhttp://www.blogger.com/profile/14889992594644216887noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4209879486065797365.post-50731421928994738612011-09-14T20:08:00.000+02:002011-09-14T20:09:41.211+02:00F - fragment 5"Är det bara jag, eller tycks det finnas fler ruiner nu än förr i tiden? Jag menar - böckerna säger ju att fynd är sällsynta och måste behandlas med yttersta respekt för att inte värdefull historisk kunskap ska gå förlorad. Och det först efter många och långa utvikningar om hur dessa sällsynta fynd kan hittas till att börja med. Det känns aningen malplacerat - särskilt häromkring, där det är omöjligt att ta fem steg utan att gå rakt in i en ruin."<br />
"Den gamla tidens arkeologer hade onekligen en viss tendens till överförsiktighet. Men du måste komma ihåg att saker var annorlunda på den tiden - historia ansågs inte vara överdrivet viktigt, annat än när den kunde användas i nationalstatens syfte. Dess utövare var därför tvungna att idka yttersta försiktighet för att inte bli koopterade till samtidens behov av en dåtid. Därav behovet av extrem försiktighet - minsta lilla oklarhet blev ett politiskt slagträ för minst någon."<br />
"Jo, jo, men jag tänker mer på själva kvantiteten. Förr tycks det ha varit nödvändigt att resa både långt och mycket för att ens hitta någon ruin alls; nu är de överallt."<br />
"De har alltid varit överallt. Varför läser du gamla metodikböcker, förresten? De fyller bara ens huvud med märkliga idéer, och får en att tänka i underliga cirkelresonemang. Skolastik, närmast. Men men. Nog om det nu - vi ska in genom den här dörren. Ska du eller jag kofota?"<br />
"Jag tror inte vi kommer kunna ta oss in på det viset. Se hur dörren är förstärkt, där och där. Vi kommer antingen behöva stå väldigt länge, eller använda en alternativ metod.<br />
"Sådana metoder borde vi läsa mer om. Efter dig."<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://www.flickr.com/photos/eflon/3947531849/" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiTAyp6xGBPXo2u3DwOR2da1tHCngNfqdHBWyasZpmjxsPtp6maKcSxMOAoQTfKdtYkAkAcd7IWBuNWUxacOslpFQsejsJ-Xsz1kHYy3kcfPeGYyf34KwF3rmc7KrCDexr_WKAoPmUP-ewr/s1600/d%25C3%25B6rr2.jpg" /></a></div>
<br />
Det är en speciell känsla att vandra genom tomma städer. Särskilt sådana som fått stå ett tag, utan vare sig invånare eller vagabonder. Där byggnaderna behåller den ytterst specifika patina av selektiv förslitning som de hade redan innan världen gick över.<br />
<br />
Med lite inlevelse känns det nästan som att gå omkring i dem på den gamla tiden. Särskilt tidiga mornar och sena nätter, då de var onaturligt tomma redan då. Redan innan de faktiskt avfolkades.<br />
<br />
En föraning om den tid som komma skall.<br />
<br />
Det finns förstås tecken som avslöjar om en plats är bebodd eller inte. De omisskännliga ombyggnationerna och tilläggen till arkitekturen är ett omedelbart signalement - många av den gamla tidens byggnader var inte planerade att hålla längre än ett par årtionden ens med invånare, och än mindre utan. Det är enklare att bygga om än att bygga nytt, och den nya tidens bosättare har blivit väldigt kunniga i konsten att förvandla ett fuskbygge till ett hem. Lokalskördat tidningspapper i väggarna, nya skorstenar där taket rasat in, mer eller mindre tillfälliga fortifikationer i dörröppningarna.<br />
<br />
Huruvida det fortfarande växer gräs överallt eller inte.<br />
<br />
Gräset är en oförutsedd konsekvens av högteknologins möte med den vanliga människans villkor. Det började som ett industriellt manipulerande av grödor för att underlätta uppodlandet av gravt onaturliga men desto naturvänligare nötkreatur, och slutade med ett gräs som var både näringsrikt och ätbart av människor. Det senare kom som en nyhet med de första rapporterna om att favelor på de mest oväntade av platser odlade det som föda för de fattigaste. Därifrån spred gräset sig med de sociala nätverkens hastighet över världen, tills det blev allmän kunskap bland de hemlösa och utstötta att det aldrig var långt till nästa måltid.<br />
<br />
Givetvis hade storföretagen någonting att säga om saken, men vad skulle de göra? Utrota gräs?<br />
<br />
Om någonting överlevde världens övergång, så var det denna mycket alternativa näringskälla. Den växer överallt, försöker alltid hitta en egen nisch i de lokala ekosystemen, och doftar alltid svagt av vaniljchoklad. Det senare är någonting av ett mysterium, eftersom det snarare smakar kyckling, Men om någonting kunde användas för att mäta hur länge en plats lämnats ensam, så är det den doften - ju starkare, desto längre.<br />
<br />
Patri kände denna doft under sin vandring genom staden. Och den där speciella känslan av tomhet som bara en inbillad närvaro av andra människor kan ge - känslan av att det, egentligen, finns personer i de omgivande byggnaderna som kan pratas med om de bara letas upp.<br />
<br />
Precis som på den gamla tiden. Fast med väldigt mycket mer vemod.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://www.flickr.com/photos/akras/2037492526/" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgxSPszsllA-bCmOuCFyeCmqPdTT6U7tG484tbv6CAvDKnOGB_9V44dXP6yneSXBiXV62GWHW6hKy-L7rhwL82k0mObwfhZz3yfqQtRhfwiVEncr6eYvqqrrjUqUdo4JeeZJh6dfrRXefQZ/s1600/natt.jpg" /></a></div>
<br />
Att ta sig fram i bebyggelsen (i dess olika grader av förfall) är förstås lättare sagt än gjort. Vissa delar är helt ruinerade, och måste klättras över snarare än gås förbi. Andra är relativt hela, och kan rullas förbi. Ibland har kollektivtrafiken fortsatt på autopilot, trots att det inte längre finns några resenärer.<br />
<br />
Ibland är till och med de spärrar som en gång i tiden förhindrade plankning aktiva. Spärrgrindar för att förhindra olovliga resenär att färdas mellan ruinerna - utan vare sig nostalgi eller syfte förväntar de sig giltigt färdbevis hundra år efter att den senaste betalande resenären gjort sin sista resa. Och hundra år efter att någon sålt dem.<br />
<br />
Det finns en viss ironi i att spärrarna är lika ineffektiva nu som då.<br />
<br />
Den del av världen som inte är förfallen eller tunnelbaserad måste fortfarande korsas till fots. Eller, för den som har turen att ha hittat ett par självgående och självreparerande hjul, per cykel. Patri hade under ett av sina mer äventyrliga möten lyckats komma över en hopfällbar, nanoteknologiskt driven sådan, och enligt rösten håller den för evigt så länge den har tillgång till kroppsvärme.<br />
<br />
Den utgjorde förmodligen det snabbaste sättet att färdas på land som fortfarande fanns kvar. I kombination med en ytterst portabel bräda med hjul på var Patri höjden av mobilt urbant leverne.<br />
<br />
Det hade förmodligen betytt mer om det funnits någon att berätta det för.<br />
<br />
Livet bland de moderna ruinerna var inte helt ensamt, dock. Lite då och då kunde små nybebyggelser upptäckas, och om de inte låg allt för nära arkeologernas utposter var det fullt möjligt att besöka dem. Alltid med de obligatoriska introduktionsfaserna - fientlighet, skeptiskhet, inte fientlighet, och slutligen motvillig hövlighet - och alltid med en viss ambivalent nyfikenhet över Patris svårplacerade etnicitet.<br />
<br />
De flesta lokala personer har lärt sig den hårda vägen att det är bättre att låta det första intrycket vara att visa sig hård och oresonlig, så att nykomlingar inte får några idéer. Ytterst sällan är det andra intrycket också hård oresonlighet; människor är sociala varelser, trots allt, och när det väl visat sig att nykomlingen inte är ute efter att stjäla ens barn så kanske de kan berätta om fjärran platser.<br />
<br />
Såvida de inte är den sortens lokala människor som stjäl barn.<br />
<br />
Att träffa nya människor är alltid ett vågspel. Och doften av vaniljchoklad är något svagare här än i staden i övrigt.<br />
<br />
Det är värt ett försök.<br />
<br />
<a href="http://flattr.com/thing/396044/F-fragment-5" target="_blank">
<img alt="Flattr this" border="0" src="http://api.flattr.com/button/flattr-badge-large.png" title="Flattr this" /></a>Sargothhttp://www.blogger.com/profile/14889992594644216887noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4209879486065797365.post-22624353642146992462011-09-04T13:37:00.000+02:002011-09-04T11:27:05.550+02:00Att leva sina politiska ögonblickNi vet hur psykoanalys framställs i läroböcker? Det är alltid en så förenklad bild av saker och ting. Jaget är den del av dig som ser och tänker och upplever; detet är den djuriska och behovsdrivna delen av en som behöver undertryckas; och överjaget är den del av en som påminner om vikten av att göra läxorna. Lite överförenklat kan sägas att jaget framställs som neutralt, detet som ont och överjaget som gott.<br />
<br />
Jag vill kalla det bullshit.<br />
<br />
Ni ser, överjaget är inte en moralisk kraft som får en att göra goda saker fast en egentligen bara vill ligga och slöa hela dagen. Det är en sadistisk översittare som älskar att införa godtyckliga regler och bestraffa varje upplevd avvikelse med absurt oproportionerliga straff, Och det hjälper inte att göra som det säger, eftersom det vid varje eftergift känner sig självrättfärdigat att utöka sina domäner till ytterliga aspekter av ens liv, och ve dig om du vågar bete dig på ett sätt som ens antyder ett potentiellt regelbrott!<br />
<br />
Att kalla överjaget för en god moralisk kraft känns väldigt fel, på något vis. Särskilt som det är denna grymma regim som på så väldigt många olika håll är roten till så väldigt mycket ondska i världen.<br />
<br />
Psykoanalysens stora projekt är att ta allt som är omedvetet och processa det till det blir medvetet. Inte på ett naivt filosofiskt vis, där allt mänskligheten inte vet om världen ska fångas i världens samlade bibliotek, utan på ett mer närliggande plan. Allt det där som skvalpar omkring och har diverse märkliga effekter utan att en egentligen tänker på det, ska tänkas på och föras i ljuset. Genom att känna sig själv, känner en också sin frihet. Eller, månne, så känner en sig bara fri.<br />
<br />
Det blir väldigt politiskt väldigt fort, som ni ser. Inte minst om vi blandar in diverse tänkare från vänster, som talar om falska medvetanden och om vikten av att frigöra sig från det hegemoniska förtrycket och what have you.<br />
<br />
Det finns en anledning till att så många gjort ett försök att förena Marx och Freud.<br />
<br />
Men det är inte anledningen till att du ser det här. Anledningen till att du ser det här ligger i att någon av mina överambitiösa läsare fick för sig att jämföra den inte helt välartade rösten i Patris huvud med överjaget. Vilket i och för sig är en skarp iakttagelse, i och med att det ju handlar om en röst i stackarns huvud som talar om vad som ska göras härnäst, men det är inte riktigt samma slags röst. Det är inte ett Det, heller, i och med att den talar. Vilket Detet inte gör, även om <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Jacques_Lacan">Lacan</a> har ett och annat att säga på temat.<br />
<br />
Den naturliga följdfrågan är förstås - men ett Jag, då?<br />
<br />
Med Freud i bakhuvudet vet vi att ett Jag inte kan finnas utan de andra två. Sedan beror detta på en hel uppsjö av anledningar, men kontentan av det hela är att det antingen är alla tre eller ingetdera.<br />
<br />
Vilket, onekligen, bådar illa för stackars Patri.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://www.flickr.com/photos/travislawton/5941140585/" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhtT1DeNfWp80zwIignRqfHxoNAV0ocmQ0GZJ58XPZqJcyQjZawi9-QSHbcQzfL7pxgdYl3c1r45I6IZLxrKPz4Hld_0Dj6GY2S6PH-sgvkb5svwFkYNwEWpaxUmz51JtHURoDgGWOUSvWI/s1600/b%25C3%25A5da.jpg" /></a></div>
<br />
Minst någon kommer förmodligen tänka att både jag och min överambitiösa läsare - tack för att ni finns, btw - läser in lite för mycket i det hela. Är det inte lättare att bara ha en karaktär som går omkring och gör saker, rent generellt, utan att blanda in alla dessa ord ord ord? Varför göra livet svårt för sig genom att envisas med saker som inget hellre vill än att samla damm mellan ospänstiga pärmar? Vad är den stora grejen?<br />
<br />
Livet.<br />
<br />
Det kanske verkar märkligt, men tänk på saken - livet blir också väldigt mycket lättare av att bara gå omkring och göra saker, rent generellt, och då än mer om en låter bli att blanda in dessa ord ord ord. De tenderar snarare att göra livet svårare för en, och envisas med att göra saker som låter dammet samlas på ens huvud medan en studerar innehållet mellan ospänstiga pärmar. Livet kan göras så väldigt mycket enklare, men på något vis känns det som att det inte riktigt är enkelheten som är livets stora höjdpunkt.<br />
<br />
För att inte tala om litteraturens. Som ju ändå delar livsmål med psykoanalysen, på något plan - att göra det omedvetna lite mindre omedvetet och det medvetna lite mer solidifierat.<br />
<br />
Om vi vill göra konkret politik av detta behöver vi bara titta på teve. Eller, rättare, stänga av den och titta på vad den gör med oss. Den gör livet lättare, i och med att den inte kräver mer av oss än vår förmåga att sitta still och sluta leva för en stund. Vi behöver inte ens skratta när den försöker vara rolig - den gör det åt oss, vare sig vi är med på det eller inte, som ett omedvetet som knackar på och <a href="http://svpol.se/2011/08/18/etiska-sporsmal/">påminner</a> oss om vad vi egentligen känner. Oavsett vad vi råkar gå omkring och tro om oss själva.<br />
<br />
Livet - politiken - livet sker i de där stunderna då vi gör det besvärligt för oss själva. Då saker och ting inte längre flyter på som om ingenting, då vardagen fastnar i ett impasse och vi helt plötsligt måste agera för att kunna komma vidare. Där fjärrkontroll blir en väldigt bokstavligt avlägsen handling, och direkt aktion tvingar in dig i någon slags subsektion av nuet.<br />
<br />
Livet sker när vare sig detet eller överjaget kan säga gör gör gör.<br />
<br />
Den stora ironin ligger i att Patri - som det hela ändå handlar om - inte lever. Hen är ett direkt resultat av att personer gör det politiska beslutet att göra livet svårt för sig själva, och därmed också för henom. Det är inte direkt de enklaste av fragment att läsa, och författaren har något av en tendens att glömma om det är samtiden, framtiden eller <a href="http://magnihasa.blogspot.com/2011/09/en-rastplats-pa-informationsmotorvagen.html">semitiden</a> det handlar om.<br />
<br />
Om det nu handlar om någonting över huvud taget.<br />
<br />
Varför göra det så enkelt för sig?<br />
<br />
<a href="http://flattr.com/thing/389426/Att-leva-sina-politiska-gonblick" target="_blank">
<img alt="Flattr this" border="0" src="http://api.flattr.com/button/flattr-badge-large.png" title="Flattr this" /></a>Sargothhttp://www.blogger.com/profile/14889992594644216887noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4209879486065797365.post-19660129420706402562011-07-15T13:37:00.002+02:002011-07-15T13:37:00.145+02:00F - fragment 4"Now DET är ett ljud jag inte hört på länge!" tänkte rösten medan Patri försökte identifiera det ljud som tydligen kunde höras med någon slags tydlighet. Att rösten och den egna inre monologen sedan en tid tillbaka börjat låta likadant var mindre oroande nu än det kanske borde vara. Kanske var det bara en vanesak, eller någon slags subliminal trygghet i att gränsen mellan galenskap och överdrivet skickligt ingenjörskap nu äntligen fått ett poetiskt uttryck.<br />
<br />
Ljudet i fråga kom från några barn som lekte med en - en - och så den där korta afasin som inträffade när mindre viktiga detaljer överfördes från silikon till neuron. Någon slags verktyg från före världens övergång som blivit spontankonverterad till en leksak av eftervärldens barn. De farliga (och därmed användbara) delarna var sedan länge kannibaliserade till andra föremål, men de delar som inte kunde flyttas eller fulhackas till någonting som instruktionsboken förmodligen skulle beskriva med stora röda bokstäver - fanns kvar. Och barn lekte med den.<br />
<br />
Det passade tidsandan. Och om området var tillräckligt återciviliserat för att innehålla barn så fanns det förmodligen inte heller några arkeologer i närheten. Kombinationen barn och försiktigt studium av känsliga historiska föremål tenderar att leda till att minst en av de inblandade parterna gråter. Vanligtvis arkeologerna.<br />
<br />
Rösten lät hälsa att detta var ännu sannare förr, när det fanns långt färre ostuderade historiska föremål att vara försiktig med.<br />
<br />
Barnens närvaro antydde dock också att det fanns vuxna i närheten. Deras lek skrek ut det, med viss hjälp av deras lungor. Vilda barn leker inte, och speciellt inte under högljudda former. De tenderar att vara för upptagna med att smyga till sig mat från varhelst de kan få tag på den för att hinna främja sin utveckling med kreativ lek. Lekande barn var att föredra, men de antydde också den sortens problematik som inte löses av konstant vaksamhet.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="http://www.flickr.com/photos/bettertomorrow/3719613635/" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEisBqogdBKDe_M2C6FJC1qoGy0WVWzAOMy_Hl_BeOZNNkRJlvg-J6xems3k439PcnpJ_XL2a1gp-R8t8IAKH1dqXTVQfN3d1_0l5a-YrIaPsThraGR0acUbQgdR5WR3bf0-mZya8BAIzf2X/s1600/lekande+barn.jpg" /></a></div>
<br />
Lekande barn antydde återcivilisation, och det antydde arkeologer. Eller, rättare, att de varit där och gjort det de gör. Vilket i enligt deras metodböcker innebar att spärra av området med en överraskande militär närvaro, vända upp och ner på allt som vändas kan, och sedan lämna området först när allting blivit dokumenterat, arkiverat och någon grad av förstört. De två första av dessa var inget större problem - det går att gå runt både militära utposter och arkiv - men förstöra-delen skulle innebära avsevärda besvärligheter.<br />
<br />
Duktiga reparatörer var svåra att få tag på redan innan världen gick över.<br />
<br />
Men rösten sade att den fanns någonstans här i området, och om det var sant så var det värt att undersöka. Lekande barn bara antydde, och skulle lika gärna kunna innebära att de helt enkelt inte kommit hit än. Det finns ju trots allt väldigt många fler ruiner nu än förr, och den stora nackdelen med att vara metodisk är att det tar tid att vara det.<br />
<br />
"Den" i det här fallet var någon slags interface som gjorde det möjligt att stänga av rösten en gång för alla. Ironin i att det var rösten som berättade var dessa befann sig gick inte helt förlorad hos Patri, och inte heller den att gränsen mellan galenskap och ingenjörskap återigen suddades ut. Om det bara var vana eller ett tecken på någonting annat var en fråga som med väldigt utstuderad försiktighet undveks, men allt rösten sagt dittills hade varit tillräckligt sant för att det skulle vara värt ett försök.<br />
<br />
"En skräddare."<br />
<br />
Och plötsligt kom det. Ordet. Minnet. Barnen lekte med det som var kvar av en väldigt mutilerad, väldigt automatisk maskin vars enda uppgift var att sy textilkläder åt de som fortfarande använde dem. Av märket att döma var det inte en särskilt dyr sådan, men definitivt en välanvänd sådan. Av den typ som kunde ta vilket råmaterial som helst och förvandla det till ett par strumpor med lite tid och en energikälla. Eller en överdimensionerad balklänning, med mycket råmaterial och ännu mer energi.<br />
<br />
Om "den" fanns någonstans i området var det definitivt värt ett försök att hitta den. Om det var galenskap att använda röstens hjälp för att hitta någonstans att stänga av den, så var det en ännu större galenskap att inte försöka.<br />
<br />
Särskilt nu, när den ännu en gång fått för sig att återberätta en passage ur Tom Bombadils sagor igen. Den känsla Patri kände fick rösten att parallelltänka namnet Dante, vilket inte sade Patri någonting men ändå på något vis gjorde letandet desto angelägnare.Sargothhttp://www.blogger.com/profile/14889992594644216887noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4209879486065797365.post-10345403728204484202011-06-11T13:37:00.002+02:002011-06-11T21:53:52.112+02:00F - fragment 3"Men du misstolkar! Att verkligheten är socialt konstruerad har ingenting med fysiska tings ontologiska varande att göra. Atomer är atomer är atomer, och bryr sig inte om vad som görs med dem. De har inget telos. De är. Men att de råkar befinna sig i vissa former just här och nu är däremot högst socialt konstruerat. Bokstavligen, om vi ska ta de här ruinerna som exempel."<br />
"Så om verkligheten är socialt konstruerad, men samtidigt likgiltig - hur går det ihop?"<br />
"Du misstolkar fortfarande. Blandar ihop materia och verklighet, ting och tanke. Materia är, men den är inte 'verklig' på samma sätt du tänker. Saker blir inte verkliga förrän de blir tänkta på, och genom att bli tänkta på blir de till som meningsfulla ting. De kanske går omkring och finns, rent fysiskt, men tills någon tänker på dem så finns de utanför verkligheten."<br />
"Så att verkligheten är socialt konstruerad innebär alltså att vi tänker världen in i existensen?"<br />
"Ja och nej. Det kommer inte att spontant dyka upp ett glas vatten bara för att jag tänker på det. Men det kommer inte heller att finnas glas om ingen kommer på tanken att göra sådana. För att inte tala om mer komplicerade saker, som bara finns på grund av symboliska institutioner - så som bröllopsklänningar eller prispokaler."<br />
"Så verkligheten behöver oss för att finnas?"<br />
"Tvärtom! Vi behöver föreställningen om verkligheten för att finnas. Inte minst vi två, som sysslar med att dokumentera den."<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="http://www.flickr.com/photos/marjorie/174958878/" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEimKef92jr4KRzZpCdyjhA7mycIKOgi30_koU63tq9LIR9cwu4_SgDd3MdzycFZBuWhIl71JBAApduJdhnnLw6E-9REg89HQ7crDphwTtnN8G7FCUbIxjwKZ5zyJGpXq0l097KUQRGVeNXK/s1600/fragment3.jpg" /></a></div><br />
"När gick världen under, egentligen?" frågade sig Patri på ett närliggande hustak.<br />
<br />
Det var inte en plötslig händelse, som katastrofberättelserna gillar att beskriva det. Undergången drog ut på tiden, och det är inte helt säkert att de som var där märkte det. Som när en målad vägg blir gråare år efter år - när den ses varje dag är skillnaden mellan idag och igår inte så stor, men när den jämförs med en bild av hur den såg ut för tio år sedan blir det uppenbart.<br />
<br />
Vardagen fortsatte. Det är den viktigaste beståndsdelen. Den förändrades, men den fortsatte. Det blev svårare att göra saker, och denna svårighet blev vardag. Själva försvåringen blev normaliserad, och när anpassning blev vardagsmat började det över tid uppfattas som naturligt. Har det inte alltid varit så?<br />
<br />
Någonstans i ett bortglömt bibliotek finns en bok om hur bronsåldern tog slut. Egypten var världens centrum, och fick därför korrespondens från världens alla hörn. Men efter hand blev livstecknen från dessa hörn mer och mer sporadiska, tills de upphörde helt. En plats i taget bara försvann från kartan, och hördes aldrig av igen.<br />
<br />
På samma sätt försvann delar av världen i ett digitalt mörker. Inte plötsligt, men efter hand blev det självklart att det inte längre gick att lita på tillgången till platser långt bort. Ju längre bort, desto svårare att komma fram, och med tiden blev geografiskt avstånd detsamma som nätverksmässigt än en gång. Platser blinkade till och blinkade ut ur existensen, och sakta men säkert blev världen mindre och mindre.<br />
<br />
Och vardagen fortsatte. Det finns ju fortfarande saker att göra trots att Bangalore inte längre svarar.<br />
<br />
Efter ett tag började människor förvånas över vissa saker som helt enkelt inte gjordes längre. Inte på ett "men vi då!"-sätt, utan på ett mer "varför då?"-liknande vis. Varför ville någon kunna skicka en musikfil till Ulan Baator? Vad är meningen med det? Och varför lades det ned så oerhört mycket energi på att se till att det gick att göra det dygnet runt, vare sig det behövdes eller inte?<br />
<br />
Idéer har en tendens att bli märkliga med tiden. Och Patri skulle inte ens veta hur en förklaring skulle kunna påbörjas om någon skulle be om en sådan i denna nya, märkliga samtid.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="http://www.flickr.com/photos/silversprite/4407358922/" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiOtQvgqP9XmllFKtOnANjdDRTZt20EuPVJXmmczFzOUkOkfYKPuNceI_1t0fq7cnSaUy_rN2Vpkwh-S4YQ5cfSxfLRJHvFE_YLBxNqd1qE4-gLuZehMZmNLGzBVZ_T7W39fIPzrLiq1ik1/s1600/fragment4.jpg" /></a></div><br />
En oväntad konsekvens av världens undergång var att upptäcksresandet återuppstod. Platser långt bort blev väldigt exotiska när nyheterna slutade flöda in, och tanken på att resa runt och upptäcka de nya, osedda delarna av världen omarbetades från trött reseförsäljarretorik till någonting som mer liknar sextonhundratalets försök att locka unga människor till sjöss.<br />
<br />
Precis som den digitala kommunikationen blev den fysiska desto svårare att hålla vid liv över längre avstånd. Den gamla tidens olja visade sig vara precis så ändlig som den förutsades, och dess ersättare var långt dyrare än den förväntades vara. Transporter blev en lokal fråga förutom för de dyraste av varor, och den rena jakten på lönsamhet tvingade marknader att lokalisera sig eller dö.<br />
<br />
När lönsamheten försvinner, försvinner även desto större delen av motivet att finna nya marknader. I alla fall för det stora flertal som inte trivs med karavanlivet, som återuppstod samtidigt med upptäcksresandet.<br />
<br />
Patri log alltid inombords åt motsättningen i att det lokalas återkomst samtidigt innebar de olokalas nödvändighet. Världen tror bevisligen inte på enkla orsakssamband.<br />
<br />
Även här lade sig vardagen som en filt över all eventuell förvåning från vanliga människors sida. Saker och ting blev alltid dyrare, och när det blir för dyrt med en viss affärsmodell så är det naturligt att anpassa sig till sådana som är lönsamma. Vad annars?<br />
<br />
Patris inre leende dog när insikten kom. Insikten om att, nej, världen gick inte under.<br />
<br />
Den gick över.<br />
<a href="http://flattr.com/thing/307564/F-fragment-3" target="_blank"><br />
<img alt="Flattr this" border="0" src="http://api.flattr.com/button/flattr-badge-large.png" title="Flattr this" /></a>Sargothhttp://www.blogger.com/profile/14889992594644216887noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4209879486065797365.post-10232439850531197222011-05-24T13:37:00.003+02:002011-05-24T16:15:43.935+02:00F - fragment 2"Varför har den gamla tidens superhjältar alltid så fåniga kostymer?"<br />
"Det har, ironiskt nog, med den tidens syn på konformitet och normalitet att göra. Eftersom superhjältar rutinmässigt går omkring och gör det omöjliga så blir det nödvändigt att placera dem i en egen mental kategori, utanför vardagen. Så att det blir lättare att tänkta två tankar samtidigt: dels den om en vanlig vardag med alla dess bekymmer och ofrånkomliga problem, OCH tanken om det ovanliga undantaget som struntar fullständigt i detta. Samtidigt. Utan att huvudet exploderar."<br />
"Undantaget som bekräftar regeln?"<br />
"Precis. Men det har också med den tidens teknologiska utveckling att göra. Det var ovanligare med modifierade individer då, och om vi bortser från glasögon så var de flesta mer eller mindre dömda att vara som de föddes. Eller, rättare, det fanns en viss begränsad sak människor som regel kunde gå omkring och göra, och allt annat var 'super'. Vi kan se att superhjältekostymerna blev både diskretare och smakfullare i takt med att människors naturliga förmågor. Till sist smälte superhjältegenren ihop med de rådande modetrenderna, om än med visst motstånd."<br />
"Förstås! När tekniken når ikapp med fantasin blir det fantastiska vardag, och behöver inte längre sättas på undantag. Och därför blir behovet av konformitet och fåniga kostymer mindre. När alla kan göra allt, eller åtminstone väldigt mycket mer, blir hela grejen med superkrafter svårtänkbar. De har ingen plats - det är ju bara vanliga människor som går omkring och gör saker."<br />
"En intressant vändning inträffade efter den vardagliga perioden. I takt med att fantasin åter började springa förbi teknologin, blev dräkterna mindre moderiktiga och mer fåniga. Vardagen lämnade genren, och behovet att kunna sätta den på undantag gjorde sig gällande igen."<br />
"Fantasin är en märklig kraft. Nu som då. Och när det gäller superhjältar gör kläderna verkligen mannen. Och kvinnan."<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="http://www.flickr.com/photos/lampeduza/294832604/" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgHqbxTsWW1uzxHeX8oe__ysNGK4i2xKVsDc8Fn8KZ2DOEA3MsjGXOXKZXKrArurYNKnWaSjKBFJ-EmL_bL102nOVATWgDo316pRyORhbgHAPtBH2Myr6IXNWqLs24fpUsrJsfPxQCmuc8V/s1600/superhj%25C3%25A4lte3.jpg" /></a></div><br />
"Arkeologer", tänkte en tjuvlyssnande Patri. Hur kan de förstå så mycket utan att egentligen förstå någonting alls? De har helt rätt om kostymerna, men de utgår från att fantasin ökade snarare än att möjligheterna att realisera den minskade. Under superhjältemodegenrens höjdpunkt var kläderna superhjälteredskap i sig själva, mer teknologi än textil, och att bära ens ett vanligt modeplagg var att bokstavligen omge sig med tusentals superkrafter. Att de var både nätanslutna och hologramprojicerande gjorde ombyten onödiga, och mer en fråga om humöranpassning, tankekontroll och programmering än om konsumtion.<br />
<br />
Ludditerna kom aldrig riktigt över att de allra flesta modeller aldrig behövde tvättas. Eller egentligen kunde tvättas, då de aldrig blev smutsiga. Även puritanerna hade vissa bekymmer med självsanerande klädesplagg - det förtar lite hela poängen med dygder och självdisciplin.<br />
<br />
Om de bara visste vilka andra slags dygder och självdiscipliner som bärandet av sådana underverk skapade. De måste ju tas av ibland, hur smärtsam tanken än kan tyckas vara. De såg inte bara olika ut beroende på vem som bar dem; de var beroendeframkallande på tusentals olika sätt.<br />
<br />
På sätt och vis är det fel att kalla det "kläder". Det är mer design, elektronik, ingenjörskap, processorkraft och öppna kommunikationsportar inblandade i deras väsen än i vissa enskilda civilisationers uppgång och fall, och om Isfahan var halva världen på sin tid så var dessa virtuella exoskelett mer än så på sin.<br />
<br />
Den som vill skriva en intressantare historia vill förmodligen börja med den första generationen som växte upp i dessa. De slutade helt oväntat ha sex, och slutade sedan vilja ha det. Med allt som två människor kunde göra med varandra med kläderna på - bygga egna världar, förlora sig i varandras fantasier, utforska de tusen och åter tusen tankar som i varje ögonblick skapas och förenas, se oändligheten i en vattendroppe och stoppa tidens gång med en öm impuls - så framstår alternativet att låta bli till förmån för en smula simpel kroppskontakt som någonting barn en gång sysslade med. Innan de förstod bättre vad världen gick ut på.<br />
<br />
Beroende på om historieskrivaren var mer intresserad av effekt eller etik så brukar det ta olika lång tid att komma in på sådana saker som att teknologi återfinns i olika mängder i samhällsskikt, och att större delen av samhället bara läste om detta i supermodetidningar. Att de råkade handla om verkliga människor oftare än inte gjorde inte äventyren mindre äventyrliga.<br />
<br />
Men fantasin -<br />
<br />
Fantasin slutade spela någon roll i samma stund som verkligheten gjorde det.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="http://www.flickr.com/photos/alpha_auer/2608663854/" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjFx0U_2GLg_7lz1shX2mzCgp7Ns-7mIfDXWKTeKPRj65OaN-AF8bC8VUd7YHsJUSBtQKoYb2GTz52Nq-e8US5BQvuTABJCoohH2xsiPzKkfLqy8Lf-E4oTt8vJYvyLKNKI5FwdhhF46ejw/s1600/superhj%25C3%25A4lte2.jpg" /></a></div><br />
Patri undvek arkeologerna Inte för att de inte hade saker att säga varandra, utan tvärtom för att Patri har för mycket att säga och de för lite att höra. För att vara historiskt intresserade har de väldigt lite historisk fantasi, och skulle förmodligen inte känna igen en samtida anakronism om den så råkade stämma med deras metodbok. Eller, i det här fallet, berättade för dem om att det rör sig om en samtida anakronism.<br />
<br />
Det, och att de satt ett pris på det som gömmer sig i Patris huvud.<br />
<br />
Så här i efterhand var det nog något av ett misstag att berätta om just den detaljen. Men i en värld som gått under har det också gått inflation i efterklokhet.<br />
<br />
Deras spekulationer om den tid som flytt envisas dock med att vara intressanta. De för in tankarna på de mest märkliga av minnesspår, och ger på sätt och vis någon slags sammanhang åt saker och ting.<br />
<br />
Vad skulle, exempelvis, hända om någon av dessa välklädda personer råkade dyka upp? Skulle någon samtida person känna igen det de såg - att det var en människa därunder, trots att kläder, hår och ibland även ansiktsdrag förändrades synbart under tittandets gång? Eller skulle de omedelbart falla in i superhjältetänket?<br />
<br />
Teknologi, närhelst tillräckligt avancerad, har en tendens att bli identisk med magi. Trots allt.<br />
<br />
Tidsresenären i fråga skulle dock göra allt annat än att känna igen sig. Det geografiska landskapet skulle förmodligen innehålla vissa igenkänningsfaktorer, men det sociala landskapet skulle vara totalt öde. Bland alla människor som gick omkring och förundrades så skulle det inte finnas en enda medmänniska - ingen som svarar på de tusentals kanaler av potentiell kommunikation som togs för givna på den gamla goda tiden.<br />
<br />
Även om mottagandet skulle vara ett simulacra av Jesu återkomst så skulle det vara den ensammaste människan i världen. Eftersom världen, i ett svep, hade mörknat. När världen är en väv av ständigt resonerande latenta kommunikationsvågor som svallar mot medvetandets händelsehorisont, är lite ensamhet bokstavligen hela världen.<br />
<br />
Så många världar gick under i det långsamma förfallet.<br />
<br />
Med lite fantasi kan den sägas gått under även redan innan den gjorde det rent formellt. Inte bara på ytan.<br />
<a href="http://flattr.com/thing/286899/F-fragment-2" target="_blank"><br />
<img alt="Flattr this" border="0" src="http://api.flattr.com/button/flattr-badge-large.png" title="Flattr this" /></a>Sargothhttp://www.blogger.com/profile/14889992594644216887noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4209879486065797365.post-29118795513177358852011-04-28T13:37:00.006+02:002011-04-28T14:51:20.976+02:00F - fragment 1"Så du menar alltså att ingen egentligen vet vad det här egentligen är för någonting?"<br />
"Värre. Vi vet inte ens om det var för någonting. Såvitt vi vet så skulle det kunna vara socialt vitt brus. Sådant som uppstår närhelst många människor befinner sig på samma plats. Som politik eller kultur. Ingen <i>planerar</i> sådant, och de som gör det misslyckas alltid på minst femton oväntade sätt."<br />
"Ingen aning, med andra ord?"<br />
"Ingen aning. De som gillar att tänka för mycket kallar det ett budskap från gudarna, och vill vinkla det så att de säger vad de vill att de ska säga. De som gillar att slippa tänka kallar det ett resultat av en socialt konstruerande process, vilket är deras sätt att säga någonting annat medan de säger att de inte heller vet någonting."<br />
"Vem hade trott att postmodernismen skulle bli lathetens främsta lathund?"<br />
"Well, för en gångs skull lyckas postmodernisterna ge oss en vinkel att banka på de religiösa från. Det ÄR ett resultat av en social process - bara det att det är en högst komplicerad sådan, med avancerad arbetsdelning och med tillgång till ett otal verktyg vi inte har. Om de inte vore så lata skulle de nog uppskatta ironin i det hela."<br />
"Det är alltid en tröst att bägge är i ömsesidigt uteslutande minoritet. Hursomhelst. Vårt ting-i-sig väntar, och det dekonstruerar inte sig självt bara för att vi gör det."<br />
"Mönstren här är annorlunda än på de ställen vi varit på tidigare. Mer. Och fler lager, mer energiska. Och uttrycksfulla."<br />
"Det verkar som att vi funnit en plats av viss betydelse. Som sagt, tinget-i-sig väntar."<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="http://www.flickr.com/photos/lrargerich/3080422790/" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgDglIqq4aMZ6xk58_CBIwgF25WuB-mY25rpx-D5HW_3xBuiMD1Kp2IE9s5k4ntfKiWazKtxc31mvwXPARfeDywItYeFXhybLVMrBma5iuiadE5vSk7sQpD7Wx8TH9TsrYd2bjj-tBN7wTV/s1600/fragment.jpg" /></a></div><br />
"Arkeologer", tänkte Patri tjuvlyssnandes. Det är inte så mycket det att de sysslar med sådant de inte förstår som gör dem så farliga; det är den systematik och den kontrollerat disciplinerade iver de gör det med. Och att de vet vad de gör även när de inte vet vad de sysslar <i>med</i> - en subtil men viktig skillnad. Det ger ett sken av att det finns ett sätt att se på världen som gör den begriplig i sin obegriplighet. Inte riktigt ett religiöst sken, men någonting liknande.<br />
<br />
Ett hopp om en ny morgondag. En farlig sak, så här på andra sidan världens undergång. Eller bara en otidsenlig sak, en oartighet - när det som fortfarande finns kvar i levande minne blir föremål för arkeologers utgrävningar är det svårt att inte känna sig gammal. Frågan är vilket som är störst - världen eller självbilden. Och vilket som är skörast och i störst behov av skydd. Även nu. Särskilt nu.<br />
<br />
Att säga att världen gick under är förstås en förenkling. Den gick aldrig riktigt under, men den gick på tomgång tills den inte gjorde det längre. Det blev omöjligare och omöjligare att få tag på reservdelar, ingen visste längre hur saker fungerade eller kunde repareras när de väl gick sönder, och tusen andra små saker i samverkan förvandlade en till synes stabil globalitet till någonting förgängligt.<br />
<br />
En av de stora - men i sammanhanget skrattretande små - sakerna var att en av världens viktigaste banker i ett svep försvann från nätet. Inte på grund av terrorism, som många hoppades på, utan på grund av att en nyckelkomponent i en av de specialdesignade datacentraler som höll nätvaron vid liv gick sönder. En liten detalj i sammanhanget - inte större än en fingertopp - men ändå tillräcklig för att slå ut helheten. Med virtuellt och ekonomiskt mörker som resultat.<br />
<br />
Den tekniska bevisningen antydde att orsaken var att någon gömt papperspengar i kylningsapparaturen. Det nådde aldrig riktigt ut till medierna. <br />
<br />
Ironin ligger i att just den detaljen i sammanhanget var byggd för att hålla i tid och evighet. En komponent som aldrig går sönder. Det är en bra idé i labbet, men den tidens marknad behövde ständigt nya former av kreativa förstörelser för att dess aktörer skulle kunna överleva. Det duger inte att sälja en komponent en gång och sedan aldrig behöva vare sig uppgradera eller serva någonsin igen - det finns ingen profitmarginal i gott ingenjörskap. Och det företag som tillverkade detaljen i sammanhanget drevs av exceptionellt duktiga ingenjörer.<br />
<br />
De gick i konkurs efter bara något år, och tillverkningsprocessen glömdes bort i ett moln av komplicerade patentförhållanden. Och även om terrorister för det mesta är just terrorister, så är de över lag lättare att förhandla med än företagsjurister.<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="http://www.flickr.com/photos/garydenness/5085297866/" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj0U1WaYucFAkKIOPV0rS36KNnVRjB7errC8wgA8miLDWzd20Ug0kXamkMld9MU9MpdtbKvwqmmp25Lj5UW6oZC0JXUOtu_hxMtFXtKu5FKzuYBDqoa4oHUpHVtLtjpwdsLOggOGgGw1tNg/s1600/fragment2.jpg" /></a></div><br />
På samma sätt gick tusen andra små detaljer i det stora sammanhanget sönder, oberoende av varandra. En kombination av entropi och Murphy skötte samordningen. Och en liten lokal kris i taget förvandlades världen från ett sammanhang till lokalare och lokalare sådana. Ingen planerade det hela; det bara hände, och gradvis överraskades människor av att världen blev både mindre och större samtidigt.<br />
<br />
Det som gör just den här komponenten till en så viktig detalj i sammanhanget är att en liknande sitter i Patris huvud och berättar om precis såna här detaljer från den tid som flytt lite då och då. Vilket vore fenomenalt, om det inte hade varit för att en liten bugg placerat rösten någonstans mellan slumpmässig och medveten. Den svarar på tilltal, men inte nödvändigtvis med de mest användbara av fragment.<br />
<br />
Arkeologerna försöker finna sammanhang till de ting som finns kvar från förr. Deras teorier är vanligtvis felaktiga, men irriterande nog är de också mer logiska och sammanhängande än hur saker och ting faktiskt förhöll sig. De vet inte hur fel de har, men deras metodbok innehåller detaljerade beskrivningar av hur de kan ha fel på rätt sätt. En hel livsvärld av otillräckliga referensramar.<br />
<br />
Just de två arkeologer som Patri tjuvlyssnar på har i alla fall en sak rätt - ingen planerade den här platsen. Den blev till av nödvändighet, som ett resultat av att andra platser angränsade den, som en ickeplats - en plats vars enda syfte är att förhindra att andra platser smälter ihop. Resultatet blev en spektakulärt ful knutpunkt för den lokala busstrafiken, och blev - enligt lagen om att allt socialt missnöje tar sig sociala uttryck någonstans - genast överöst med klotter av olika slag. Debatten om huruvida detta var en förbättring eller ett uttryck för osedvanligt gränslös vandalism pågår fortfarande i Patris huvud, medan arkeologerna fortsätter försöka förstå den plats de befinner sig på.<br />
<br />
Patri har inte hjärta nog att berätta att de sedan länge bortglömda människor som en gång firade vardag här inte heller förstod sig på den. Eller att de inte behövde förstå den, eftersom den egentligen inte fanns.<br />
<br />
Om det inte vore för vemodet skulle det nästan finnas en viss ironi i det hela.<br />
<br />
Världen gick under, och återuppstod i en morgondag som aldrig kom. En plats i taget.<br />
<a href="http://flattr.com/thing/176898/F-fragment-1" target="_blank"><br />
<img alt="Flattr this" border="0" src="http://api.flattr.com/button/flattr-badge-large.png" title="Flattr this" /></a>Sargothhttp://www.blogger.com/profile/14889992594644216887noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4209879486065797365.post-7268941562508009442011-02-14T13:37:00.005+01:002011-02-14T17:47:25.709+01:00Moderna ruinerVi lever i en värld av ruiner. Varje dag går vi omkring och lever i en hel uppsättning av dem - allting i vår omgivning är i någon grad av förfall, och varje dag kan vi se hur idéer som en gång var moderna nu visar sina flagnande fasader i våra medmänniskors sinnen. Alla vet att idén om en perfekt värld är en ruin som en gång vördades som ett slott, men ändå tycks det som att invånarna inte vill flytta ut; alla vet att vårt nuvarande sätt att leva inte kan vara för evigt, men ändå utgår vi från att göra just det; alla vet att status quo är en kvarglömd rest från en tid med större ambitioner, men tanken på att bli påmind skrämmer oss mer än insikten om att vi glömt.<br />
<br />
Det räcker med att titta på vår <a href="http://magnihasa.blogspot.com/2011/02/historiens-samtida-dimension.html">samtida politik</a> för att se fler ruiner än en kanske önskar. Det talas förvisso om tillväxt och nybyggnation, men när det väl kommer till kritan så ligger samma gamla samma gamla under ytan. Tanken på det eviga framsteget, på kategorisk renhet, på sanningen som gömmer sig strax bakom nästa megaprojekt. Tanken på att problem kan planeras bort, på centralstyre, på femårsplaner.<br />
<br />
Ständigt samma fråga, som varje politiker och ideolog gör allt för att slippa konfronteras med när världen tittar på - och varje gång till synes helt spontant plötsligt inser att de förväntat sig ett svar på: är vi framme snart?<br />
<br />
Den största ruinen av dem alla, och den vars invånare är mest obenägna att flytta ut, är förstås tanken att det finns någonting att komma fram till. Att nuet är ett undantagstillstånd och ett vänteläge tills saker och ting börjar på riktigt. Byt bara ut revolutionen mot apokalypsen mot den fulla sysselsättningen mot det etniskt rena moderlandet mot [telos], så har du en god karta över det ruinlandskapet. Allting blir bra efter [telos]; världen som vi känner den ska bara gå under först.<br />
<br />
Det är en av de moderna ruinernas största ironier.<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="http://www.flickr.com/photos/klbw/2139804038/" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi7iBL1XAJqPU3MtfLTeWOYIDDws8LipNDLwhftmHxYF-qZuYs4hz4QNUXJlGyVRtZR5uyUuOtmLJsgb_yxxx9LXJ02VXM57JZGcm7EmSMFg2v9iZ0FyFpQkITRrwQT6BJn94TwXnUdSjZ7/s1600/ruin1.jpg" /></a></div>Det är inte bara politiskt som vi omges av ruiner. Rent fysiskt finns det gott om sådana. Små bruksorter där fabriksportarna slagit igen och växts över av mossa och glömska; varv där det inte byggs någonting annat än nostalgi; stadskärnor som faller sönder eftersom ingen underhåller dem. I Detroit är hela stadsdelar obebodda, och det finns gott om andra platser där det förgångna fortfarande insisterar på att närvara utan samtidens medverkan.<br />
<br />
Ett av de mest konsekventa och obändliga budskap barn av idag bombas med är att vi håller på att träda in i nya tider. Vissa handviftar till kalla krigets slut, andra till terrorkrigets början, andra till internets framtåg, andra till finanskrisens göranden och låtanden. Det finns gott om nya tider att börja, och gott om gamla tider att ta slut.<br />
<br />
Saker och ting försvinner inte bara för att de slutar vara aktuella. Vanligtvis hamnar de i olika förråd av olika slag, utom synhåll för de flesta. I andra fall används de till någonting annat än de till en början avsetts till. I åter andra fall, så som med möbler, så lever de kvar i människors hem utan att för den skull göra särskilt mycket väsen av sig.<br />
<br />
Nuet - det som är nu när vi gör det vi gör - är en ansamling av tusen och åter tusen enskildheter som råkat bli som de blev, och som nu envisas med att vara kvar. På sätt och vis är nuet en enda stor ruin, som sakta men långsamt rör sig mot entropins triumf.<br />
<br />
Det som skiljer moderna ruiner från generella sådana är att vi i mångt och mycket redan vet att det är ruiner det handar om. Vi talar om det för våra barn - industrisamhället är på väg ut, informationssamhället på väg in. Även om ingen säger det så är det många som ser våra äldre medmänniskor som levande ruiner från en annan tid, vars enda kvarstående tjänst för moderniseringen är att göra plats för det nya genom att dö.<br />
<br />
Att växa upp bland ruiner är en sak. Att vilja ta till vara på dem är en annan.<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="http://www.flickr.com/photos/zyphichore/664249062/" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEg6gbmP5W5vH1fke4IbtqMahcW__zwrLDNV33TaVAB-Dl60BvRJSKlXtkhfsYNUGY-69L2fzmKxQnsA0lbo09tVQTILYQmiKtKdhklN-4OxQBGYF9P7fTpYkjPVy-2XfoceRlrujyIuofaE/s1600/ruin2.jpg" /></a></div><br />
Detta att våra barn vet om att de lever i väntans ruiner inför en framtid som kommer att vara något helt annat än idag är ett fenomen som på sätt och vis hör ihop med tanken på [telos]. Det är bara tidschemat som är lite snarare än det brukar, och för en gångs skull är målet om en helt ny värld uppnåelig. Den är ju trots allt redan här, och vi som tagit till oss den före resten av mänskligheten kommer att bli desto lyckligare när vi får sällskap.<br />
<br />
Nya tider. Men samtidigt är väldigt mycket av det gamla kvar, allt nytt till trots.<br />
<br />
Märkliga tider.<br />
<br />
Det kommer att uppstå många brytningar mellan de politiska ruinernas gamla form och deras nya sådana. När revolutionens frälsning bytts ut mot den globala kommunikationens dito kommer revolutionärerna och nätfolket att ha intressanta saker att säga till varandra. Eller vilket [telos] du än önskar - tanken om att vara framme snart behöver inte vara revolutionär, trots allt.<br />
<br />
Vissa talar om "<a href="http://jardenberg.se/b/kan-vi-lagga-ner-det-dar-med-digitala-infodingar-och-digitala-invandrare/">digitala infödingar</a>" för att skilja de som fötts in i den nya tiden från oss som har någonting med den gamla att göra. Sådana som aldrig levt utan konstant global kommunikation från oss som en gång haft glädjen att upptäcka detsamma. Det är en intuitiv metafor - en förstår snabbt att det är tänkbart att det kan finnas en <a href="http://www.newsmill.se/artikel/2010/02/24/talet-om-digitala-inf-dingar-r-betydligt-verdrivet">skillnad</a> mellan sådana som växt upp med någonting och de som inte gjort det. Samtidigt är hela grejen med <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Historical_materialism">historisk materialism</a> inte särskilt ny, och många kan nog peka på en mycket specifik modern ruin baserad på det hela.<br />
<br />
Det är inte så enkelt att saker bara händer, med historisk nödvändighet. Att inpränta och överförtydliga för dessa våra digitalt nyfödda att de lever i nya tider hjälper dock att förse dem med den känsla av historisk nödvändighet som behövs för att inte riktigt vilja ha någonting att göra med den tid som flytt.<br />
<br />
Moderniteten har aldrig varit vänligt sinnad mot den tid som flytt. Och varför skulle den börja nu? Den är ju trots allt framme snart.<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="http://www.flickr.com/photos/beggs/2162953896/" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgUyBiTDNXFnCUjqdYGxtXG0IL_mDZ456Xgi4lN_aB_a4Dr68UPXdOVz_gaM0Gl_4W4FvC-sw0ujBAH_HEXNNZKy_qDrRbX_Vxqrz3N45Pi3UfqWGKbBupEAqQ9NEh11g9W7GC8hKgXSTv-/s1600/ruin3.jpg" /></a></div><br />
Politiska ruiner. Fysiska ruiner. En samtid i ekonomiska ruiner. En mångfald av sociala ruiner av olika slag.<br />
<br />
Det är inte utan att samtiden ibland känns väldigt <i>gammal</i>, dessa nya, märkliga tider till trots.<br />
<br />
Ibland tror jag att det är just denna känsla av historiens tyngd som saknas. Inte den historiska överbelastning som Nietzsche talar om, utan en mer allmän bekräftelse av att det som händer är ett resultat av tidigare handlingar. Det som är är inte av en slump; bakom många av även de till synes minst anspråksfulla föremål finns tusen drömmar och ambitioner. Att saker och ting råkade bli som det blev må vara mer eller mindre slumpmässigt, men den mängd tankemöda och energi som lagts ner på att försöka påverka slumpen att göra vissa saker mer sannolika än andra är svår att vifta bort som en historisk tillfällighet.<br />
<br />
Väldigt många har drömt om att göra världen till en bättre plats. Väldigt många har försökt <a href="http://tankefel.blogspot.com/2011/02/applicerad-nostalgi.html">konkretisera</a> dessa drömmar. Väldigt många har lyckats, väldigt många har misslyckats. Medan deras försök har pågått har väldigt många saker skapats, använts, glömts bort och förvandlats till de ruiner vi känner idag.<br />
<br />
Nuet är summan av miljontals drömmar som aldrig gick i uppfyllelse. Och ungefär lika många som gjorde det. Miljontals [telos] som aldrig blev uppnådda, och vars förhoppningar nu ärvts av oss som kommer härnäst.<br />
<br />
Nuet är ett monument över det förflutna, och dess främsta beståndsdelar är de ruiner vi lever i.<br />
<br />
Morgondagens moderna ruiner kommer att vara summan av vad vi gör av de ruiner vi råkar leva i. Vare sig revolutionen, apokalypsen, den fulla sysselsättningen eller någonting annat kommer att skilja oss från våra efterkommande, och de kommer precis som vi att leva i en tid där det går att <a href="http://nyoptimism.blogspot.com/2011/02/nya-tider-goda-tider.html">göra morgondagen till en bättre plats</a>.<br />
<br />
Världen kommer inte att gå under. Det är bra i sagor som det finns en början, en mitt och ett solkart slut; det är bara i sagor som prinsen får prinsessan, och än mer är det bara i sagor som [telos] otvetydigt löser alla de problem som drabbar oss idag.<br />
<br />
Det är bara politiker, ideologer och drömmare som drömmer om världens undergång. Vi realister, historiker och <a href="http://bringbackboats.blogspot.com/2010/11/subjektiva-men-sjalvlosa-samtal.html">litteraturvetare</a> får leva med att befinna oss <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/In_media_res"><i>in media res</i></a> till dess att vi tar slut.<br />
<br />
Månne är det värt att resa en ruin över. Ett monument till <a href="http://bringbackboats.blogspot.com/2010/03/individens-skyldigheter-gentemot.html">ändligheten</a>, signerat Ozymandias. -<br />
<a href="http://flattr.com/thing/133125/Moderna-ruiner" target="_blank"><br />
<img alt="Flattr this" border="0" src="http://api.flattr.com/button/flattr-badge-large.png" title="Flattr this" /></a>Sargothhttp://www.blogger.com/profile/14889992594644216887noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4209879486065797365.post-71780009657945243682011-02-06T07:32:00.001+01:002011-02-06T07:34:26.053+01:00Den inspirerande fuskarenJag har ett litterärt projekt på gång. Det har varit igång sedan gymnasietiden, och är inte mycket att visa upp för <a href="http://bringbackboats.blogspot.com/2010/11/subjektiva-men-sjalvlosa-samtal.html">världen</a>. Ett par fragment lite varstans, en uppsättning karaktärer som knappt är mer utbyggda än att de har olika namn och, ehm, mer ambition än realisation. Vilket också är den stora grejen med det hela - det är som en oöppnat present, och kan bli vad som helst när det väl blir av.<br />
<br />
Men som vi alla vet så försvinner spänningen när presenten väl är öppnad. Det spelar egentligen ingen roll vad som gömmer sig inuti - det är hela momentet med att det kan vara vad som helst däri som är det spännande. Möjligheterna är oändliga, och enbart rimlighetsbedömningar utifrån paketets storlek och vikt sätter gränser för fantasin.<br />
<br />
Trycket på att få ner någonting konkret på papper är inte så stort, med andra ord.<br />
<br />
Väldigt många saker i livet är så här. Det handlar egentligen inte om att faktiskt gå ut i världen och få saker gjorda, utan att tillåta sig själv att dagdrömma om vad som skulle kunna hända. Det ligger i sakens natur att det som skulle kunna hända är mer varierande och mångfaldigt än det som faktiskt råkar hända; sannolikheten för ett utfall är alltid exakt ett, men de olika alternativen är alltid fler än ett.<br />
<br />
Så länge det en drömmer om inte genomgår formaliteten att faktiskt hända så kan en fortsätta drömma om detta för evigt; när det väl råkar bli av så kan en inte tänka på det i termer av vad som skulle kunna. När en väl börjat med någonting så går det inte att backa tillbaka till sin trygga tanke om hur det skulle kunna vara att göra någonting.<br />
<br />
Människor är märkliga på det viset.<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="http://www.flickr.com/photos/shallowend24401/3371967795/" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgKXYc3OIMmIS0XNp5s2drQdMwvJp_X2NGnEkafdjnBHX2zjGkUzMBZdqxQ9z9A2v_86I_-YxJtRB3iY8KH4uKV4dch-iFphQgHwzEEB8LpmZ2dHRC5GxGqG7-sX06NAk-R35-ee0MixZ8O/s1600/vatten1.jpg" /></a></div><br />
Samtidigt vet jag ju att jag inte direkt har några direkta planer på att få någonting gjort med det hela inom kort, och kan därför spekulera systematiskt i vad det skulle kunna bli. Vilket är användbart, i och med att jag inte behöver ordna med metanarrativer och livsvärldar och stuffs för att få till en berättelse - tänk dig fan fiction, fast utan ett original.<br />
<br />
Användbarheten ligger inte bara i att det blir svårt att ha tråkigt när saker och ting går långsammare än vanligt, utan även i att det blir så mycket lättare att fokusera på form snarare än innehåll.<br />
<br />
Eller, med andra ord - när jag behöver skriva någonting annat så kan jag slänga in karaktärerna i ett sammanhang och sedan redigera bort dem. Det är alltid lättare att redigera än att skapa nytt, och alla ursäkter för att hamna i redigeringsläge snarare än i nyskaparläge är bra ursäkter. Och goda anledningar, inte minst.<br />
<br />
Det kanske kan tyckas märkligt att ha ett mindre galleri personligheter som förekommer i bakgrunden men som alltid springer undan innan läsaren hinner fram. Som ett onödigt mellansteg, närmast. Vore det inte snabbare och effektivare att bara skriva det som ska skrivas på en gång, utan fiktiva mellanhänder?<br />
<br />
Månne.<br />
<br />
Det stora problemet med att skriva nytt är att en måste vara kreativ. Läsaren märker inte om en text skrivits med femtioelva sorters ångestladdade mödor eller med slapp hand som råkade ha tur med ordvändningarna; ord tenderar att se likadana ut när författaren lämnat ifrån sig dem. Vilket skulle kunna sägas vara orättvist mot ångestskribenten, men det är samtidigt den största av rättvisa för oss som inte alltid är på de mest inspirerade av humör. Ni ser, i och med att läsaren inte märker skillnaden mellan det ena och det andra så ger det en det perfekta trumfkortet: det är okej att fuska sig förbi både inspiration och ångest.<br />
<br />
Och det finns inte heller någon anledning att inte göra det.<br />
<br />
Sweet dreams are made of these.<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="http://www.flickr.com/photos/622/4187863399/" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjYsmNEMsmjRF9O1976b9ASnV3M03vO02Y3CyqgTTWoeBYBvEYybPoo9KOgMzfT6cHeM6M3MyIMIlxvTYaiG_NyqrhOL977G05hADkMK2194OsBCSInjn3asa4gbZeLYMjwDp1t1ZUvk45O/s1600/vatten2.jpg" /></a></div><br />
Det finns förstås ett par stående moment som inte går att förhandla bort. Det hela är väldigt dystopiskt cyberpunk - världens höjdpunkt ligger bakåt i tiden, och saker och ting har börjat gå sönder eftersom ingen längre minns hur de fungerar. Huvudkaraktären är på jakt efter någonting, och förmodligen också jagad av någon. Minst en gång under jagandets lopp så kommer saker utspela sig i en spökstad där saker och ting fortsätter på autopilot - tunnelbanetåg som stannar utan att någon går vare sig på eller av, digitala affischtavlor som uppdaterar sig själva att annonsera för saker enligt algoritmer som inte längre analyserar någon reellt existerande ekonomi, vänligt sinnade övergångsställen som talar ut trafikinformation till tomma intet.<br />
<br />
Minst en scen - <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Mise_en_scene">mise en scène</a> - är en väldigt långsam hiss som sakta sänker sig ner för en flera kilometer hög byggnad. Med utsikt. Och insikt.<br />
<br />
Att tala om moderna ruiner vore att vara direkt nostalgisk.<br />
<br />
De stående momenten till trots så finns det en oerhörd frihet i att blicka framåt i tiden. Eftersom det finns massor av framtida historia som inte har "hänt" än (dvs inte introducerats för läsaren) så finns det också tusen möjligheter att improvisera fram någonting. Problem vi har i dagsläget kan lösas i en handvändning, och nya problem kan introduceras lika enkelt. <a href="http://bringbackboats.blogspot.com/2010/07/andliga-resurser-och-framtidstro.html">Framtiden</a> är ett enormt lager av ursäkter och anledningar för att inte behöva bry sig om saker och ting. Aids slutade vara ett problem när det botades, men smittsamma mjukvarubuggar blev ett desto större problem när hela kroppsdelar digitaliserades; beroende på hur mycket kreativitet, fantasi och framtid som står till ens förfogande så kan en handvifta bort mer eller mindre valfria delar av världen.<br />
<br />
Framtiden är sådan - den är spännande medan den är okänd och kan bli lite vad som helst, men den blir snabbt historia när den väl blivit känd och uträttad.<br />
<br />
Att skriva är att kunna förutsäga framtiden.<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="http://www.flickr.com/photos/artchild/4725946235/" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhEkJH4yKFh23gPciILDWlhyCd3-NpcjHwhuxavBO_K0xu6N3fir5yngctXfvMgJ1GaF79r8sEAZtDWJlboyTiopowefa0MiPE6nEG1kXVyMlQ3iyoDc4wCuvq85MSYm5Zan711MN_smh4S/s1600/vatten3.jpg" /></a></div><br />
Människor lägger stor vikt vid att kunna förutsäga saker och ting. Det är inget märkligt med det - det blir märkligt om det inte är så. <a href="http://magnihasa.blogspot.com/2010/12/anomi.html">Anomiskt</a>. Om saker och ting inte förblir sig själva medan vi går omkring och kanske eller kanske inte är oss själva så blir världen en väldigt underlig plats, och det blir omöjligt att lära sig saker. Det går bara att lära sig saker om saker som är beständiga; när allting är kaos går det inte att försöka förstå, bara att försöka gömma sig.<br />
<br />
Nu är världen en oroväckande stor plats, och det är lätt hänt att den verkar mer kaosartad än den egentligen är. Den följer vissa mönster, men dessa är inte alltid helt självklara eller enkla att ta till sig. Desto enklare är att skriva sig ett par förväntningar om hur världen kommer att vara - och vad en måste göra för att den ska bli eller förbli. När kaos verkar vara den enda ordningen, blir det <a href="http://bringbackboats.blogspot.com/2010/02/skrivande-som-sjalvgenererande.html">egenhändigt skrivna substitutet</a> ens bästa vän - och ens bästa chans att kunna förutsäga vad som komma skall.<br />
<br />
Det mirakulösa är att det fungerar lika ofta som det inte gör det.<br />
<br />
Det finns inspirerade människor som anar världens mönster och kan förutsäga dem någorlunda; det finns gravt ångestladdade människor som på samma sätt anar världens mönster och kan förutsäga dessa. De flesta av oss är dock vare sig hyperinspirerade eller inkarnerade avatarer av ångestens bristvaro, utan någon slags mellanting som ibland örfilas av endera. I brist på inspirationens och/eller ångestens vissheter så får vi försöka improvisera fram någonting som fungerar tillräckligt bra för att räcka till nästa gång.<br />
<br />
Ett av livets stora trumfkort är insikten att en inte direkt behöver vara kreativ. En får fuska - en får skriva halvdana regler om vad en bör och inte bör göra för att kunna göra det en gör. En behöver inte ha rätt, utan bara tillräckligt mycket energi för att ta sig vidare. En behöver inte vara perfekt - en behöver bara vara närvarande när framtiden anländer.<br />
<br />
Det är okej att fuska sig förbi både inspiration och ångest.<br />
<br />
Det är sådant som får en att bli lite mer positivt inställd till framtiden, inte sant?<br />
<a href="http://flattr.com/thing/128829/Den-inspirerande-fuskaren" target="_blank"><br />
<img alt="Flattr this" border="0" src="http://api.flattr.com/button/flattr-badge-large.png" title="Flattr this" /></a>Sargothhttp://www.blogger.com/profile/14889992594644216887noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4209879486065797365.post-25504340535534272532010-11-08T07:16:00.002+01:002010-11-08T07:21:33.161+01:00Subjektiva men självlösa samtalIbland samtalar jag med universum. Eller, rättare, tilltalar det. Vilket då tar sig uttryck i att jag ibland till synes helt ut ur det blå säger någonting obegripligt och sedan fortsätter som om ingenting. Inte direkt för att universum behöver höra det jag har att säga, utan för att tanken på att det går att tilltala det även innebär att det går att ta avstånd från det.<br />
<br />
Det är en liten men symbolisk akt av revolt.<br />
<br />
Nu är "universum" ett lite felvalt ord i sammanhanget. Det är inte universum i betydelsen "allt som finns, har funnits och kommer att finnas" i en rent materiell betydelse. Snarare rör det sig om någonting i stil med "allt som har tänkts, tänks och skulle kunna tänkas", eller månne mutatis mutandis sägas. Anledningen till att jag ändå envisas med att använda ordet ligger i att det på ett väldigt epistemologiskt plan inte går att skilja mellan det som är och det som kan tänkas/sägas - det som inte kan tänkas finns inte, och det som inte tänks på finns heller inte.<br />
<br />
En av epistemologins klassiker, <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/George_Berkeley">Berkeley</a>, drabbade samman med den omedelbara följdfrågan om varför sådant som ingen direkt tänker på ändå envisas med att finnas. Universum är ju trots allt rätt stort, och det ligger nära till hands att påpeka att det finns lite för mycket att tänka på för att hinna tänka på allt. Den gode biskopen invände här att universum klarar sig finfint eftersom Gud tänker på allt, vilket många anser vara en av filosofihistoriens största cop-outs någonsin.<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhmGGE0uImFqzblZOSwsN86F-fpBImwUAefUZis21O-zYFs1U3fHqhnRJvHUHFeQXUo-XJbrBZQqlUZp7sc5Id9UgT2YkyDOCifX1xR6mSBUsXyalDZRVzvc9fxlcPcqwh1Egm2p0q1p-JP/s1600/tidsaspekt.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhmGGE0uImFqzblZOSwsN86F-fpBImwUAefUZis21O-zYFs1U3fHqhnRJvHUHFeQXUo-XJbrBZQqlUZp7sc5Id9UgT2YkyDOCifX1xR6mSBUsXyalDZRVzvc9fxlcPcqwh1Egm2p0q1p-JP/s1600/tidsaspekt.jpg" /></a></div><div style="text-align: right;">(Foto: <a href="http://www.flickr.com/photos/leftyasian/4305482180/in/photostream/">Fred Erlenbusch</a>)</div>Samtidigt pekar detta "tänks inte, finns inte" på en väldigt fundamental del av vår världsbild. Dvs att vi tänker den, och att genom att vi tänker den så blir världen så som vi tänker den. Nu kanske vi har en mer eller mindre fungerande bild av hur saker och ting "egentligen" är, men det går inte att komma ifrån att universum, när allt är sagt och gjort, enbart och endast kan bestå av det vi kan tänka att det är. Vi kan förvisso tänka oss att det är rätt mycket - det tänks rätt friskt och kreativt när det gäller både atomer och avlägsna solar - men som mänskliga subjekt är vi ändå fångade i en individs subjektiva tänkande sätt att se på världen.<br />
Detta innebär då att den gamla klyschan om att se sanningen i vitögat och acceptera verkligheten så som den är inte riktigt är rättvisande. Det går att ha en synnerligen världsfrånvänd syn på världen och ändå röna påtaglig social framgång - verklighetsanknytning är inte en nödvändig del av ett fungerande sätt att se på världen.<br />
<br />
Den enda gång vi egentligen ser verkligheten "så som den egentligen är" är i de korta traumatiska <a href="http://www.filosofibloggen.se/hur-ska-cykeltjuvarna-fa-betalt/">ögonblick</a> då vi drabbas av någonting som gör oss totalt ordlösa, som ställer sig så totalt utanför våra ordklasser och kategorier att vi inte vet varken ut eller in vad det rör sig om. <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/H._P._Lovecraft">Lovecraft</a> hade vissa intressanta observationer på det här temat, och det slutar vanligtvis med att karaktärerna drabbas av en synnerligen icke-fungerande världsbild efteråt.<br />
<br />
Vi skulle kunna dra in <a href="http://intressant.se/intressant">sex</a> i sammanhanget, men det vore ett annat inlägg. Dessutom så har jag och universum <a href="http://magnihasa.blogspot.com/2009/02/asexualitet.html">slutat</a> tala om sådant, vilket gör mig till fel person att skriva om det.<br />
<br />
Som synes så är "verkligheten" så som den "egentligen är" någonting som ligger bortom oss. Närhelst vi tänker på världen så gör vi det genom ett språkligt filter, en världsbild, en utgångspunkt baserad i språket som alltings alfa och omega. Språket "är" universum, och det faktum att språket följer vissa observerbara regler innebär även att universum tenderar att haka på av bara farten.<br />
<br />
Att i det läget tala <i>till</i> universum genom språket är en smula att förneka att bäggedera egentligen är samma sak. För ett kort ögonblick finns det reala som någonting annat än frånvaron av språk - det är det en talar till, och det lyssnar med all den uppmärksamhet som bara ens ego kan säga en att det gör.<br />
<br />
Om språket är universum så följer att livet är en berättelse, och vad för slags berättelse vore det om en inte placerade sig själv och sina närmaste någonstans nära handlingens centrum?<br />
<br />
En liten akt av revolt mot en värld som ständigt försöker påpeka att en egentligen är rätt betydelselös trots allt.<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhEJ7cRT_NDbQZSRLjNg_4X2aM58dURteVGxx1QiWbZ8nHKWcJsupCynfykFTdjLpVbxQbM_If5TOShkxahreraMhNRV94OqE99fMmDOp24513sNaoKwL1XOEeYj4BZZviixDiv5Smsbx2D/s1600/theysayimadreamer.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhEJ7cRT_NDbQZSRLjNg_4X2aM58dURteVGxx1QiWbZ8nHKWcJsupCynfykFTdjLpVbxQbM_If5TOShkxahreraMhNRV94OqE99fMmDOp24513sNaoKwL1XOEeYj4BZZviixDiv5Smsbx2D/s1600/theysayimadreamer.jpg" /></a></div><div style="text-align: right;">(Foto: <a href="http://www.flickr.com/photos/ashleyrosex/2814965835/in/photostream/">Ashley Rose</a>)</div><br />
En av de saker som många inte riktigt lyckas tänka sig är att språket har en objektiv existens gentemot oss som använder det. Visserligen är ett språk som ingen levande människa kommer ihåg och vars samtliga texter suddats ut av tidens suddgummi inte direkt någonting som existerar, men så länge vi är sociala subjekt med språket som umgängesmetod så befinner det sig i all väsentlighet i ett objektivt förhållande till oss. Det primära skälet till (för att inte tala om argumentet för) detta ligger förstås i att vi inte föds med ett språk, utan lär oss det - med grammatik och allt.<br />
<br />
<a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Jacques_Derrida">Derrida</a> gjorde en stor sak av att dekonstruera hur ett språks grammatiska struktur med nödvändighet implicerar ett sätt att se på världen. Frågan om huruvida saker bara händer eller om de bara finns besvaras i det språk vi använder om världen. Om vi bortser från <a aiotitle="Locke" href="http://en.wikipedia.org/wiki/John_Locke">Locke</a> så brukar vi säga om saker och ting att de <i>är</i> röda, snarare än att de rödar. Att vi talar om saker i termer av adjektiv snarare än beskrivande verb säger en hel del om vårt sätt att se på världen - vare sig vi är medvetet medvetna om detta eller inte.<br />
<br />
Språket som objektivt fenomen problematiserar en hel del fenomen i vår vardag. Problematiserar och förenklar, ifall en tillhör den <a href="http://bringbackboats.blogspot.com/2010/02/skrivande-som-sjalvgenererande.html">skrivande</a> sortens människor. Problematiserar, i och med att det placerar ett avstånd mellan subjekt och språk (av samma typ som det mellan språk och verklighet), vilket gör även den enklaste av uttalanden till någonting som kan analyseras i timmar. Förenklar, i och med att text inte nödvändigtvis behöver ha någonting med dess författare att göra. Språket är sig självt vem som än använder det, och även om den sociala <i>innebörden</i> kanske förändras av användarens diskursiva position så finns det ändå en objektiv uppsättning regler som språket följer.<br />
<br />
Anledningen till att detta är en förenkling är att hela skrivprocessen helt plötsligt förvandlas från att vara ett uttryck för en metafysisk Sanning och/eller ens Sanna Känslor till att bli ett placerande av ord i någon slags ordning. Det blir så att säga lite mindre emotionellt bagage och lite mer skrivarverkstad.<br />
<br />
Anledningen till att detta är en försvåring är då förstås att värden blir spektakulärt <i>konstig</i> när en väl börjat tänka så här, Att världen gör sin egen grej hör liksom till, men att språket också går och gör det - utan att nödvändigtvis bry sig om vad en själv tycker om det hela - det är nästan lite för mycket.<br />
<br />
Det skulle ju innebära att en inte tänker sina egna tankar, utan att de först översätts till språk för att <i>sedan</i> hamna i ens medvetande. Vilket är en tanke som inte riktigt släpper taget när en väl inser vad detta innebär.<br />
<br />
<i>Det talar. Språket talar. Och jag som tänkare lyssnar mer än jag tänker.</i><br />
<br />
Vilket inte direkt är en tanke du vill tänka när någon kommer och frågar: <a href="http://tankefel.blogspot.com/2010/06/vad-tanker-du-pa.html">vad tänker du på</a>?<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjsx9m9MmKq0Am-U3FFyeU-VlCr0R0a0DYcLt6Kf0QaFt6fvQ5SqVx5DIIVDK2PZ1s06JlF7b43jwO6PzBIkd7kRIe0aEVmidxlQB5ujaVLMj4PTQMGW7ZflaGZ-j0aJRu4cEfcaU6OWhKX/s1600/thinkithink.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjsx9m9MmKq0Am-U3FFyeU-VlCr0R0a0DYcLt6Kf0QaFt6fvQ5SqVx5DIIVDK2PZ1s06JlF7b43jwO6PzBIkd7kRIe0aEVmidxlQB5ujaVLMj4PTQMGW7ZflaGZ-j0aJRu4cEfcaU6OWhKX/s1600/thinkithink.jpg" /></a></div><div style="text-align: right;">(Foto: <a href="http://www.flickr.com/photos/thirddesign/5055124169/">Robert Bruce Murray III</a>)</div>Ibland samtalar jag med universum. Eller, rättare, jag språkar mot det. I och med att jag bara har språklig kontakt med verkligheten - om än accentuerade av fysiska känslor - så känns det bara rätt att mina göranden också ackompanjeras av en språklig manifestation.<br />
<br />
Vi har alla denna känsla lite då och då. Som när vi slår i stortån i en tröskel och diverse ord bara råkar flyga ur oss. Eller när datorn för n:te gången kraschlandar precis innan någonting viktigt blir färdigt.<br />
<br />
<a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Ludwig_Wittgenstein">Wittgenstein</a> definierade förståelse som "det en behöver veta för att kunna gå vidare". Om vi applicerar detta på det vi just lagt fram om språket så innebär det att vi inte direkt behöver veta vad det är vi säger. Vi behöver bara veta vad vi behöver säga, och när, och hur. Det är fullt <a href="http://www.kurvigheter.se/klara/2010/10/24/in-transition/">möjligt</a> att tänka sig stackare som inte har någon aning om vad de säger, men som säger dem ändå eftersom de vet att det är det de behöver säga för att komma vidare. Språket är någonting objektivt, och det sagda fungerar vare sig den sägande vet om det eller ej.<br />
<br />
Det är också något av en förklaring till varför väldigt många skrivande personer inte nödvändigtvis vet varför det de skriver är läsvärt.<br />
<br />
Det är även, som en avslutande <a href="http://bringbackboats.blogspot.com/2010/02/krig-och-vardag.html">vardagsanknytning</a>, en förklaring till varför det fungerar att ljuga.<br />
<br />
Ibland samtalar jag med universum. Eller, rättare, jag språkar mot det. Vissa kallar det att blogga, andra kallar det att slösa bort sin tid.<br />
<br />
Jag hoppas jag inte slösat bort din.<br />
<a href="http://flattr.com/thing/81611/Subjektiva-men-sjalvlosa-samtal"><br />
<img alt="Flattr this" border="0" src="http://api.flattr.com/button/flattr-badge-large.png" title="Flattr this" /></a>Sargothhttp://www.blogger.com/profile/14889992594644216887noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-4209879486065797365.post-26981029685065958162010-09-25T07:28:00.002+02:002010-09-26T00:10:10.683+02:00Autonomi och frihetHäromdagen kvittrade den gode <a href="http://yamipanda.blogspot.com/">Yami</a> ut <a href="http://twitter.com/yamipanda/status/25284794266">någonting</a> som jag tror väldigt många av oss tänkt någon gång, och som väldigt väl fångar en mycket specifik känsla som vi som befinner oss i övergången mellan ungdom och vuxendom känner lite då och då. Eftersom det är ett tweet så drar jag mig inte för att citera det i dess helhet:<br />
<blockquote><span class="status-body"><span class="entry-content">Jag är vuxen, så jag får faktiskt dricka coca cola till frukost. Så det så!</span></span></blockquote><span class="status-body"><span class="entry-content">De av er som minns hur det var när ni flyttade hemifrån minns säkert den där första tiden utanför boet, och hur alla de där tidigare begränsningarna som hemsökt en var som bortblåsta. Helt plötsligt fick en vara uppe hur länge som helst, godis till frukost blev mer än en abstrakt möjlighet och det här med att städa var helt plötsligt långt mindre kinkigt än vad det än gång var. Det var frihet, äntligen!</span></span><br />
<br />
<span class="status-body"><span class="entry-content">Grejen är ju förstås att de där första veckorna inte riktigt varade för evigt, och eventuellt så började vardagen anfalla. Tvättkorgen tömde inte sig själv, disken sjöng nazistiska kampsånger som behövde tvättas bort med diskmedel och innan en visste ordet av så började räkningarna att ramla in likt narvalar i en internetkonversation. Dessutom så började magen hungra efter någonting annat än godis till frukost, lunch, middag och nattmacka.</span></span><br />
<br />
<span class="status-body"><span class="entry-content">Kort sagt så var det dags att börja <a href="http://ligator.wordpress.com/2010/09/24/att-satta-ratten-till-frihet-och-utveckling-i-fokus/">komplettera</a> den där friheten med en smula ansvar.</span></span><br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjuQ5LZfwxunkFYCdi3igOy09QL7v6xB3VW5dmSqRydGuAnUPDu2zlw5QnsPn7oqxEeL48dGGu-dDEGFQJC33BZxjSzL0EMRnYnu47KEOS5DtzzlwcMcjdvdAYtztb9Oxh64Ht0XGxk_9vv/s1600/ansvarsfrihet.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjuQ5LZfwxunkFYCdi3igOy09QL7v6xB3VW5dmSqRydGuAnUPDu2zlw5QnsPn7oqxEeL48dGGu-dDEGFQJC33BZxjSzL0EMRnYnu47KEOS5DtzzlwcMcjdvdAYtztb9Oxh64Ht0XGxk_9vv/s1600/ansvarsfrihet.jpg" /></a></div><div style="text-align: right;"><span class="status-body"><span class="entry-content">(Foto: <a href="http://www.flickr.com/photos/liz/205980480/in/photostream/">Liz Lawley</a>)</span></span></div><span class="status-body"><span class="entry-content">Ibland har jag tur med illustrationerna. Inte nog med att jag snubblar över ett passande Yamitweet, utan även bilden ovan. Ni kanske ser att den försöker illustrera förhållandet mellan ansvar och frihet, där både för lite och för mycket ansvar leder till minskad frihet, och det enda sättet att behålla sin frihet någorlunda är att försöka balansera på den gyllene medelvägen.</span></span><br />
<br />
<span class="status-body"><span class="entry-content">Med det här sagt så är det dags att introducera begreppet autonomi. Det befinner sig i samma associationssfär som ordet "ansvar", men är inte riktigt samma sak. De första fyra bokstäverna - auto - betyder själv, och de fyra sista - nomi (eller <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Nomos">nomos</a>, för den som är språkpetig) - betyder lag, och att vara autonom innebär att en stiftar sina egna lagar. Vilket, onekligen, är att begränsa sin frihet, men det är också det enda sättet att vara fri på riktigt - för hur fri är en om någon annan säger åt en vad en måste göra?</span></span><br />
<br />
<span class="status-body"><span class="entry-content">Då har en ju flyttat hem igen. Och då försvinner ju alla fördelar med eget boende.</span></span><br />
<br />
<span class="status-body"><span class="entry-content">Det gäller alltså att krydda den där friheten med en smula autonomi.</span></span><br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjCAwEhuLyRQHwK_ZL08PuHKFxsBO_ViKH1DLDz0GALSiR426jyQgPxvpYIrI4-Dks6ZvjjQ6J8RAxFEH4zHMwipJrx0tKMpp7HLFH1BTFjmgnHCOSwvClzZJgk4-4_3SqDfrUNDGN7ArFU/s1600/bossanova.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjCAwEhuLyRQHwK_ZL08PuHKFxsBO_ViKH1DLDz0GALSiR426jyQgPxvpYIrI4-Dks6ZvjjQ6J8RAxFEH4zHMwipJrx0tKMpp7HLFH1BTFjmgnHCOSwvClzZJgk4-4_3SqDfrUNDGN7ArFU/s1600/bossanova.jpg" /></a></div><div style="text-align: right;"><span class="status-body"><span class="entry-content">(Foto: <a href="http://www.flickr.com/photos/boojee/3356190221/in/photostream/">Shira Golding</a>)</span></span></div><span class="status-body"><span class="entry-content">Grejen med frihet är att den är fenomenalt värdelös att bara gå omkring och ha, rent generellt. Det är förvisso bättre att ha den än att inte ha den, men förr eller senare så måste den användas till att göra någonting. Att bara gå omkring och tänka "jag skulle kunna göra x, y och z, och det där också" är i och för sig rätt mysigt, men efter hand kommer det där ögonblicket då friheten att välja konkretiseras i att ha valt något av de alternativ som står en till buds.</span></span><br />
<br />
<span class="status-body"><span class="entry-content">Det hela problematiseras en smula av att det även är ett val att inte välja, vilket alla som går omkring och undrar varför de inte tog chansen att göra ett visst något när det kunde göras onekligen vet.</span></span><br />
<br />
<span class="status-body"><span class="entry-content">Väljandet begränsas förstås av de alternativ en har, och här börjar autonomin göra sig påmind över frihetens fågelsång. Friheten är väljandet, men autonomin är säkerställandet att en över huvud taget kan välja vissa alternativ.</span></span><br />
<br />
<span class="status-body"><span class="entry-content">Det mest påtagliga exemplet på det här är förstås utbildning - särskilt på högre nivåer. Att genomgå en sådan - eller, rättare, att autonomt tvinga sig själv att genomgå en sådan - är i någon slags princip att avsäga sig sin frihet under utbildningens gång, men när allt väl är sagt och gjort så har en fler möjligheter efteråt än om en hade gjort någonting annat. Så som att, säg, titta på femte säsongen av Simpsons igen - vilket onekligen kräver väldigt mycket mindre disciplin än väldigt mycket annat.</span></span><br />
<br />
<span class="status-body"><span class="entry-content">Ty det räcker inte med att bara stifta sina egna lagar - en måste sedan se till att driva igenom dem också, och detta drivande kräver självdisciplin. En är alltid fri att vilja saker, men för att få saker gjorda så gäller det att göra dem också.</span></span><br />
<br />
<span class="status-body"><span class="entry-content">Frihet kräver autonomi för att vara verklig frihet, autonomi kräver självdisciplin för att kunna vara verklig autonom, och självdisciplin är svårt.</span></span><br />
<br />
<span class="status-body"><span class="entry-content">En fågel är fri att flyga när som helst, men det är en hungrig fågel som inte stannar upp för att vänta ut en mask lite då och då.</span></span><br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiQ5-6XUJ8TiEQgSLttQBSIrFPit2h9qIbhjh0RNLwe2Liv594TgXSqcM7BSesK4tCE4Ne2AJKvkOC08VKSLqSUT5-wyNMmIco-JgzseDyrO0CjUin7k9CVb-rG8pchGEj5ACkI9kPIRZxu/s1600/f%C3%A5gels%C3%A5ng.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiQ5-6XUJ8TiEQgSLttQBSIrFPit2h9qIbhjh0RNLwe2Liv594TgXSqcM7BSesK4tCE4Ne2AJKvkOC08VKSLqSUT5-wyNMmIco-JgzseDyrO0CjUin7k9CVb-rG8pchGEj5ACkI9kPIRZxu/s1600/f%C3%A5gels%C3%A5ng.jpg" /></a></div><div style="text-align: right;"><span class="status-body"><span class="entry-content">(Foto: <a href="http://www.flickr.com/photos/gazzat/3418131589/in/photostream/">Gary Tanner</a>)</span></span></div><span class="status-body"><span class="entry-content">Det gäller att se upp, dock. Om en låter självdisciplinen gå för långt så tar den efter hand över och skuffar ut både friheten och autonomin, och det till den grad att en inte kan annat att göra det en disciplinerat sig att göra. Fabriksarbetare på orter där fabriken just lagt ner och som inte kan omskola sig till någonting annat är ett exempel på detta. Ett annat exempel - för att inte falla ner i fällan att göra det hela till en <a href="http://magnihasa.blogspot.com/2010/09/klass-preludium.html">klassfråga</a> i onödan och/eller i förtid - är den överförlästa feminist som ser ett våldsamt uttryck för patriarkatet i ungefär precis allt. Eller, varför inte, en person som sakta men långsamt blir neurotiskt tvångsfixerad vid att städa och hålla rent i sin en gång i tiden sunkiga ungdomslägenhet.</span></span><br />
<br />
<span class="status-body"><span class="entry-content">Det kommer en punkt där disciplinen går från att vara ett uttryck för ens önskan att genomdriva ens autonomi, till att bli en autonomi i sig själv. Med andra ord.</span></span><br />
<br />
<span class="status-body"><span class="entry-content">Som synes så är det här med <a href="http://fridholm.net/2010/09/20/den-farliga-friheten/">frihet</a> - eller, förvisso, det här med att vara människa - inte helt enkelt. När en är ung så har en hela världen öppen framför ens fötter, men medan en vandrar omkring i den så blir den samtidigt lite mindre för var steg en tar; varje steg är ett steg en kunde ha tagit åt ett annat håll, och ett som aldrig kommer att kunna tas igen. Samtidigt så är stegandet det enda sättet att se världen, och såvida en inte vill stå helt still så måste en gå åt något håll.</span></span><br />
<br />
<span class="status-body"><span class="entry-content">Å ena sidan kommer en väldigt långt om en konsekvent envisas med att röra sig åt enbart ett enda håll. Å andra sidan är det väldigt svårt att se vad som gömmer sig bakom nästa hörn om en inte kan byta riktning lite då och då.</span></span><br />
<br />
<span class="status-body"><span class="entry-content">Jag delar Yamis syn på saken - jag är vuxen, jag får dricka cola till frukost. Faktiskt. Jag får det, även om jag inte för den skull alltid gör det.</span></span><br />
<br />
<span class="status-body"><span class="entry-content">Jag bävar inför den dag då jag inte längre får det.</span></span><br />
<a href="http://flattr.com/thing/66151/Autonomi-och-frihet"><br />
<img alt="Flattr this" border="0" src="http://api.flattr.com/button/button-compact-static-100x17.png" title="Flattr this" /></a>Sargothhttp://www.blogger.com/profile/14889992594644216887noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-4209879486065797365.post-30576788348256308042010-07-19T13:37:00.003+02:002010-07-19T15:35:41.336+02:00Ändliga resurser och framtidstroEn av de största <a href="http://bringbackboats.blogspot.com/2010/07/flaskhalsar.html">flaskhalsar</a> vi som civilisation har är resurser. Det sägs väldigt ofta att om alla levde som vi västerlänningar så skulle vi behöva mer än ett jordklot. Vilket sort of är ett problem, eftersom vi som bekant bara har ett av dem och deras förnyelsefrekvens är lite för lång för att kunna vänta på att ett nytt dyker upp. Livet innehåller ingen gratis respawn, tydligen. Men solsystemet innehåller tillräckligt mycket i termer av tillgångar för att kunna räcka ett par århundraden till - det enda vi måste göra är att föra dem från där de är till där vi är.<br />
<br />
Det som ligger närmast till hands är förstås månen, som ligger ett kosmiskt stenkast bort och dessutom mer eller mindre bokstavligen är en enda stor boll av mineraler och stuffs som väntar på att någonting <a href="http://intressant.se/intressant">intressant</a> ska hända med den. Vi har redan skickat folk både dit och tillbaka, så vi vet att det ligger inom möjlighetens gräns att göra saker där uppe - tricket blir att öka omfattningen och skala upp verksamheten från enstaka besök till permanenta affärsförbindelser. Vi har passerat turiststadiet och är redo att börja prata investeringsplaner, så att säga.<br />
<br />
Det största problemet med rymden och att föra saker till och från den är förstås att vi inte befinner oss i den. Rent kosmiskt sett befinner vi oss förvisso i universum, men för våra syften så kan Jorden anses vara väldigt långt bort från rymden per se. Detta då på grund av att vi befinner oss på en plats som det krävs väldigt mycket energi för att ta sig både till och från, och där varje uns vi försöker bli av med innebär en oerhörd ökning i kostnad av energi och pengar.<br />
<br />
Om ni försökt kasta en sten mot månen så vet ni att den eventuellt börjar tappa fart och falla neråt igen. <a href="http://bringbackboats.blogspot.com/2010/05/varfor-lasa-aristoteles.html">Aristoteles</a> kallade detta för alltings inneboende telos - allting vill nedåt, och kommer att göra sitt bästa för att färdas däråt. Vetenskapare av vår tid kallar det gravitation, och förklarar det hela i termer av att kroppar har en ömsesidig dragningskraft till varandra, där storleken indeed har betydelse. Ju större någonting är, desto attraktivare blir det, och även om vårt ömma jordklot ibland känns otillräckligt så är det ändå, när allt kommer omkring, rätt stort.<br />
<br />
Om vi övar oss så kan vi efter hand bli rätt bra på att pyttsa upp stenar i luften, men såvida vi inte fuskar rejält så lär vi inte lyckas kasta dem så högt att de lämnar oss för evigt. För att få upp en sten i rymden så krävs det att den lämnar jordens gravitationsfält. Vilket då kräver att den rör sig uppåt och uppåt och uppåt och uppåt så länge att den är utom tävlan, och för att kunna fösa sig allt detta uppåt så krävs det att någon slags energi läggs till i ekvationen.<br />
<br />
Den traditionella lösningen på det här problemet har hittills varit att helt enkelt lägga stenen på toppen av en bloody stor raket och trycka på den stora röda knappen. Detta fungerar, men det är en löjligt dyr lösning, och för varje extra kilo vi vill skicka upp i rymden så måste vi spendera desto mer energi för att få upp den. Det är med andra ord inte en metod som lämpar sig särskilt väl för att göras storskalig. Vilket då innebär att vi har - just det - något av en flaskhals att hantera i våra förbindelser med resten av universum.<br />
<br />
Tricket blir då att bygga en infrastruktur som minimerar vårt behov av att skicka upp saker i raketer. Vi måste förvisso först skicka upp de första byggstenarna för att få igång infrastrukturbyggandet, men när detta väl är gjort så följer resten av sig självt. Särskilt om vi får igång resursprocessandet på månen, så att byggandet inte längre är beroende av input från terra firma.<br />
<br />
Tanken är att - i stället för att bygga saker här nere och skicka upp dem en efter en - skicka upp fabrikerna i omloppsbana och låta dem göra sin grej där uppe i det blå. Detta då för att komma runt flaskhalsen i fråga: när den första lasten är uppe så utgör den en <a href="http://bringbackboats.blogspot.com/2010/02/skrivande-som-sjalvgenererande.html">självgenererande</a> process och kan fortsätta att göra sin grej utan vidare (materiell) input från oss med fötterna på jorden, och på så vis slippa undan de massiva kostnader som ingår i logistiken.<br />
<br />
Nu är förstås månen bara steg ett i vår yttre resa. Den må vara stor, men solsystemet är större, och det finns gott om godbitar att hämta därute när väl den inledande infrastrukturen är på plats. Månen ligger dock relativt still i relation till Jorden; relativt, eftersom det förvisso finns en möjlighet att råka räkna fel och missa, men för det mesta går det att peka på antingen Jorden eller månen och konstatera att, aye, däråt. Det är lite värre när avstånden blir längre och det börjar ta seriös tid (månader och år) att ta sig från a till b.<br />
<br />
Tänk dig att du ska från Skövde till Växjö. Du vet var Skövde ligger, och du vet var Växjö ligger, och att vägen mellan dem går mellan dem. Här på Jorden fungerar detta perfekt, eftersom städerna ligger still i ett väl definierat rum. I rymden däremot drabbas vi av fenomenet att både Skövde och Växjö rör sig i relation till varandra, och detta samtidigt som det tar en himla lång tid att åka mellan dem. Så när en börjar åka så ligger de där de ligger, men under den tid som färden tar så har Växjö placerat sig där Norrköping ligger, så att sikta på Växjö tar en bokstavligen ingenstans.<br />
<br />
Under tiden det har tagit att ta sig fram och tillbaka har dock moder jord förflyttat sig hela vägen till Ånge, med de logistiska problem detta innebär.<br />
<br />
Det finns ett par sätt att hantera detta. Det ena är att jaga ikapp punkt a och punkt b i deras rörelser, med all energikostnad detta innebär. Det andra är att bygga en infrastruktur som ligger i närheten av var punkt a, dvs Jorden, kommer att ligga inom någon slags framtid, ta lasten från b, dumpa den där och därefter vänta på att måldestinationen ska komma inom räckhåll. Det första sättet är snabbare och har lägre investeringskostnader initialt, men kostar mer i längden; det andra sättet är långsammare och har en något högre initialkostnad, men torde vara brutalt mycket billigare än det andra alternativet.<br />
<br />
Märk väl att jag inte direkt talar om bemannade expeditioner här, i alla fall inte bortom månen; en automatiserad gruvmaskin som på autonom väg kan ta sig dit och få mineralerna hem on time och inom budget är både billigare och effektivare än att skicka ut folk. Dels för att det finns tusen saker som kan gå fel på en bemannad expedition - mekaniskt som psykologiskt - men mest för att det helt enkelt är mindre barlast som måste bäras med när andningsbesvär inte är ett problem. Luft, vatten, mat och värmegenererande processer väger multum, vilket översätts till energi som måste spenderas på att baxa detta från a till b. Vilket är både dyrt och tar upp plats som skulle kunna användas till ren transport.<br />
<br />
När vi nu har externaliserat infrastrukturen från terra firma så återstår en sista punkt, och det är att få hem godheterna. Enligt devisen om att "ner kommer en alltid" så är det enklaste sättet att helt enkelt dumpa lasten någonstans och låta den dunsa i så hårt den vill. Problemet är förstås att det vore lite fail om Skövde eller Växjö råkade försvinna från kartan på grund av en felberäkning (även om det är en öppen fråga om Ånge skulle saknas allt för hårt). För att inte tala om att väldigt mycket av lasten skulle förstöras vid hemkomsten - vilket inte riktigt är ett plus.<br />
<br />
En lite mindre brutal version är att försöka dämpa fallet på olika sätt. Fallskärmar, värmesköldar, kreativa användningar av laser - anything goes. Lite dyrare än att bara dumpa saker, men säkrare och förmodligen långt effektivare.<br />
<br />
Det effektivaste sättet är förstås att knyta ihop externaliserad infrastruktur med lite mer jordbunden sådan. De av er som läst <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Mars_trilogy">Kim Stanley Robinsons Mars-triologi</a> (rekommenderas skarpt, för övrigt) känner säkert igen termen "space elevator", eller, på svenska, en hiss vars slutstation bokstavligen är himmelen. Vilket är en synnerligen praktisk sak att ha, då det gör kostnaden för att flytta saker in och ut ur gravitationens fängelse desto mindre - även om det fortfarande utgör någonting av en flaskhals.<br />
<br />
Anledningen till att detta dyker upp nu i stället för i inledningen om hur jobbigt det är att ta sig härifrån är dels för att vi förmodligen inte kommer att få se en sån här inom vår livstid, och dels för att vi förmodligen kommer att behöva det vi kan få ut av fjärrgruvdrift för att bygga den. Vi är alltså bundna av de stegrande energikostnaderna ett tag till.<br />
<br />
Anledningarna till att du ser ett inlägg om just detta är tre:<br />
<ol><li>Rymden, baby!</li>
<li>För att påvisa att det alltid är mer logistik inblandat i allt än en till en början tror.</li>
<li>För att stilla den något alarmerande alarmismen som råder angående jordens tillstånd.</li>
</ol>Nu är förstås 1 och 2 en smula tyngre än 3, men det finns ändå något av en hopplöshetens ande som spökar över tidsandan. Ni vet, denna: Världen är på väg att gå under, det är vårt fel och vi kan inte göra någonting åt det! -<br />
<br />
Jag gillar en episk tragedi lika mycket som vem som helst, men att göra det till livsnarrativ känns en smula felriktat. Vad hände med "Yes we can"? Vad hände med tanken att hjärnor som är långt skarpare än mitt i detta nu sitter och sliter med det förarbete som behövs för att få den process jag skisserar ovan att inträffa? Vad hände med om inte det eviga så ändå det möjliga framsteget?<br />
<br />
Jag tror nog att bristen på optimism riskerar att bli vår civilisations största flaskhals; med en sådan skulle ingenting räcka till även om vi så hade fem jordklot. <a href="http://2022.nu/2010/07/19/2022-%e2%80%93-en-tillbakablick-fran-framtiden/">Optimism</a> är, i all korthet, vår viktigaste resurs. -<br />
<br />
Slösa inte bort den.<br />
<a href="http://flattr.com/thing/38159/Andliga-resurser-och-framtidstro" target="_blank"><br />
<img alt="Flattr this" border="0" src="http://api.flattr.com/button/button-compact-static-100x17.png" title="Flattr this" /></a>Sargothhttp://www.blogger.com/profile/14889992594644216887noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-4209879486065797365.post-55143152483753164522010-07-07T13:37:00.002+02:002010-07-07T20:07:30.858+02:00FlaskhalsarVäldigt mycket av det vi gör i våra liv består av att få olika flaskhalsar att lossna. Eller, rättare, väldigt mycket av det vi gör beror på att våra omständigheter inte tillåter oss att göra vissa saker förrän andra saker är gjorda. Eller, ännu rättare, för att göra en viss sak så måste vi väldigt ofta vänta på att en annan sak blir gjord först, vilket tvingar oss att vänta där vi i övrigt inte hade behövt det.<br />
<br />
<a href="http://www.codinghorror.com/blog/2009/03/the-computer-performance-shell-game.html">Coding Horror</a> visar pedagogiskt hur det här med datorer utgör en ständig kamp mellan fyra flaskhalsar, som var och en ställer till det för en - processorn, hårddisken, nätverket och arbetsminnet. Närhelst saker och ting börjar gå heta inuti datorburken så är det alltid endera av dessa fyra som tvingar de andra tre att arbeta på mindre än 100% i väntan på sig själv, och tricket för den gode datornörden blir då att försöka se till saker och ting inte sinkas allt för mycket av att endera av dessa är allt för slö. Vilket, traditionellt sett, består i att uppgradera komponenterna en efter en så att flaskhalsen placerar sig där den gör minst skada.<br />
<br />
En annan plats flaskhalsar ofta uppenbarar sig är i trafiken. Broar är förstås paradigmatiska exempel på detta, eftersom de många gånger utgör det enda sättet att ta sig förbi det de överbryggar, varpå alla måste använda dem. Det spelar ingen roll hur god trafiksituationen än är på endera sidan av bron - när viljan att ta sig från den ena sidan till den andra och/eller tillbaka uppnår en viss nivå så blir erfarenheten att ta sig över den en lite långsammare upplevelse än vad det hade kunnat vara. Det klassiska sättet att ta sig ur problematiken är förstås att bygga en bro till, så att arbetsbördan fördelas mellan olika potentiella flaskhalsar på ett sådant sätt att stockningar inte uppstår.<br />
<br />
Vi skulle kunna rada upp ett par exempel till, men jag tänker greppa tag i ett oväntat sådant. Två stycken, faktiskt - de gamla klassikerna <i>Outpost</i> och <i>Outpost 2</i>. Ni kanske eller kanske minns dem från en nostalgisk gamerungdom, men trots att de inte har så mycket med varandra att göra rent spelmässigt så går det ändå att se att bägge har flaskhalsar som huvudkomponent.<br />
<br />
Många minns <i>Outpost</i> som ett väldigt lovande men samtidigt väldigt buggigt projekt, som släpptes långt för tidigt med alldeles för många halvfärdiga komponenter för att egentligen vara spelbart. De fixade förvisso många av de mer akuta buggarna i en 1.5-patch, men - well. Det blev aldrig riktigt klart, vilket är oerhört synd eftersom det som sagt var väldigt lovande.<br />
<br />
Utgångspunkten är denna: jorden har gått under, och du har lyckats bli ledare för de överlevare som lyckats ge sig ut i rymden för att kolonisera ett alternativt hem. (Ett väldigt stort hål i storyn är varför de inte bara nöjde sig med att åka till Mars i stället för de oräkneligt många milen till andra solsystem, men, som sagt, ofärdigt.) Det börjar med att du bygger det rymdskepp som ska ta er ut till stjärnorna, och redan där börjar flaskhalsarna göra sig synliga.<br />
<br />
Det finns som bekant enbart ett begränsat utrymme på ett rymdskepp, så det går inte att plocka med sig hur mycket som helst. Så även om det hade varit en god idé att ta med sig tillräckligt mycket med teknologiskt godis för att överleva ungefär varenda tänkbar situation som skulle kunna uppstå, så får en nöja sig med ett absolut minimum av förnödenheter som kanske eller kanske inte räcker när tillflyktsorten väl är nådd. Vilket då är nästa flaskhals - resurser.<br />
<br />
<i>Outpost</i> innehåller absurt många resurser, och det gäller att hålla koll på vilka som används var och hur de tillförskansas. Om och när de tar slut så slutar även de byggnader som kräver dem att fungera, vilket i just det här spelet är synnerligen brutalt eftersom de byggnader som krävs för att skaffa resurser kräver just resurser för att fungera. Vilket då innebär att även ett kort avbrott i produktionen blir en dödsstöt åt den stackars kolonin - och att spelet är slut även denna gång utan att du kan göra så mycket åt det.<br />
<br />
Anledningen till att det ser ut så här är förstås att utvecklarna drabbades av de största flaskhalsarna av dem alla - tid och pengar. Om de hade haft lite mer av dessa så hade de kunnat lägga ner mer tid åt buggfixande och annat mys som inte riktigt blev gjort - men, likväl. Den som lyckades överleva - vilket mestadels tycktes bero på slumpen om det inträffade eller inte - belönades med ett ganska trevligt utforskande av teknologiträdet och dess till synes oförutsägbara vindlingar. Förvisso bara första gången, men det var värt att spontandö många gånger för att få utforska det helt.<br />
<br />
<i>Outpost 2</i> är inte lika sadistiskt, men är ändå bundet av flaskhalsens logik. Den mest uppenbara är att varje byggnad kräver folk för att fungera, och folk är en akut bristvara. Dessutom så kräver de byggnader som håller folket vid liv folk för att fungera, vilket gör att du har ännu mindre folk tillgängliga till att göra annat än att bara överleva.<br />
<br />
Den andra uppenbara flaskhalsen är resurser, återigen. Den här gången är de bara två, och väldigt många gånger sitter en och väntar på att nästa lass ska komma in så att en kan komma vidare. Ohemult många gånger sitter en och väntar på att tillräckligt med resurser för att bygga någonting som gör det snabbare att inhämta ännu mer resurser, vilket då illustrerar flaskhalsens paradox i ett nötskal.<br />
<br />
Den tredje flaskhalsen är forskare, som förstås används för att forska fram saker och ting. Ju fler av dem du har, desto snabbare går det - men ju fler av dem du har, desto färre folk har du som kan ägna sig åt byggnadsarbete. Vilket innebär att du måste avväga mellan den livsnödvändiga forskningen och den ännu livsnödvändigare infrastrukturen.<br />
<br />
Den fjärde är industrikapacitet, dvs förmågan att göra någonting av resurserna. Vilket kräver både resurser och byggjobbare, och således är en avvägning gentemot de andra faktorerna. <br />
<br />
Därefter kommer tid. Om du sölar för mycket i ditt avvägande så kommer du antingen att ätas upp av naturkatastrofer eller av fienden - eller, om spelet känner sig riktigt grymt just den dagen - en naturkatastrof som slår till precis innan en helt oskadd fiendearmada dyker upp.<br />
<br />
I ettan dör du spontant. I tvåan är det synnerligen planerat.<br />
<br />
Den viktigaste flaskhalsen är dock inte vare sig folk, resurser, forskare, industri eller ens tiden självt, utan spelet som sådant. Om du väl lyckas få igång allt hjälpbart mycket så kommer du att märka att även om du har tillräckligt av allt så går saker lite för långsamt, och detta beror på att interfacet är så pass uselt designat att det är en plåga att göra saker snabbt. Om du vill göra någonting så måste det ske via ett av de klumpigaste interface som världen någonsin skådat i ett RTS, och det största hindret för spelets vinnbarhet i de svårare stunderna är alltså spelet självt.<br />
<br />
Vilket är sadistiskt på ett helt annat plan än vad spontan massdöd är. Och vilket också lämnar oss med tanken att flaskhalsar kan uppstå även på de mest oväntade ställen.<br />
<br />
Exempelvis så är många snabbmatsrestauranger relativt optimalt utformade för att göra saker snabbt och effektivt, och börjar närma sig en punkt där den långsammaste enheten i systemet inte är en del av köket, utan av användaren - dvs konsumenten och dennes beslutsångest, som tvingar köket att gå på tomgång medan alternativ a och alternativ b noga avvägs mot varandra.<br />
<br />
Det blir alltså viktigare att titta på systemet som helhet än att analysera dess delar i detalj för att förstå exakt vari de viktigare flaskhalsarna sitter. Även om jag nu fått en synnerligen giltig ursäkt för att skriva om två av mina mindre kända - och, indeed, inte helt aktivt omspelade - favoritspel från förr, så är det inte de som är poängen.<br />
<br />
Poängen är snarare att banka in att om du verkligen börjar tänka på det hela så befinner de sig överallt, dessa ömma flaskhalsar - och det går att åstadkomma väldigt stora förbättringar genom väldigt små förändringar om dessa kan identifieras och avlastas. Inte bara i stora system som vägnät, infrastruktur, semikomplexa datorspel eller överorganiserade snabbmatsrestauranger, utan även i vardagen, i den lilla föreningen eller - indeed - i det egna finnandet av tid att skriva i vissa bloggar.<br />
<br />
Exakt hur detta görs varierar förstås från situation till situation och från system till system, men principen är alltid densamma. Det finns ett par viktiga faktorer som spelar in för systemets interna funktionalitet, och där en av dem närmast alltid är lite för långsam för att de andra komponenterna ska kunna användas till fullo, och i de fall där systemet är väl avvägt så tillkommer det alltid något externt störningsmoment och gör livet tjurigt för en.<br />
<br />
Den flaskhals som ställde sig i vägen för skrivandet av det här inlägget, you say? Tja.<br />
<br />
Jag hade tillräckligt mycket folk, tillräckligt mycket resurser, tillräckligt mycket industri, tillräckligt mycket tid - men inte tillräckligt mycket sadism.<br />
<br />
Det är som sagt alltid någonting som ställer sig i vägen för en...<br />
<a href="http://flattr.com/thing/33055/Flaskhalsar" target="_blank"><br />
<img alt="Flattr this" border="0" src="http://api.flattr.com/button/button-compact-static-100x17.png" title="Flattr this" /></a>Sargothhttp://www.blogger.com/profile/14889992594644216887noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4209879486065797365.post-64735852013457235912010-05-08T13:37:00.003+02:002010-08-31T04:10:51.939+02:00Varför läsa Aristoteles?För ett tag sedan mötte jag en ung person, och för att lära känna denne bättre så frågade jag lite diskret om hen läste några bloggar. Ni vet hur det är nuförtiden - bloggar är det nya kopparsticket, och om någon läser något över huvud taget så torde detta något vara bloggar. Svaret jag fick på min diskreta förfrågan var dock väldigt överraskande. Jag hade kunnat ta ett nej och manövrera samtalet till ett annat ämne - alla kan ju inte vara bloggnördar som vi. Men vad jag i stället fick gjorde mig så stum att jag var tvungen att skjuta upp det till nästa stycke för att kunna förbereda mig mentalt och emotionellt på det. Så här lät det:<br />
<br />
"Make me."<br />
<br />
Denna defensivitet! Detta omedelbara tillbakadragande från det sociala till det hobbesianska maktkampandet! Denna <a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/Pathos">synnerligen <i>märkliga</i> reaktion</a> på en stilla och diskret förfrågan!<br />
<br />
Jag behöver nog inte säga att konversationen dog rätt fort efter det. Jag var konfys och den andre var fastlåst i sitt meningslösa bestyrkande av sin personliga autonomi - en kombination som inte riktigt lämpar sig för de mest animerade av samtal. Men kombinationen fick mig ändå, så här efteråt, att fundera på vad som hade krävts för att övertyga denne någon om att det är en bra sak att läsa bloggar. Utmaningen låg liksom i luften. Men, eftersom <a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/Ethos">jag nu är jag</a>, så tänkte jag göra det lite svårare för mig och höja insatsen en smula genom att byta ut bloggar - som ju kan vara lite vad som helst - mot Aristoteles, som ju med viss nödvändighet alltid är Aristoteles.<br />
<br />
Nu kanske det ska tilläggas att det enligt den <a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/Retorik">retoriska teorin</a> i princip är möjligt att övertyga vem som helst om vad som helst. Grejen är bara att det är samma "i princip" som säger att det är i princip möjligt att bygga en stjärna på fritiden - det är bara att samla tillräckligt mycket grejor på en och samma plats. Det finns dock alltid någon slags angreppspunkt att ge sig på, och även om det inte lyckas i praktiken så är det nyttigt att öva sig i teorin.<br />
<br />
Att hänvisa till att Arre - det är i princip möjligt att kalla henom Aristoteles konsekvent genom hela livet, men orka - är en av västerlandets viktigaste tänkare och lade grunden till en oproportionerligt stor del av vårt nuvarande tänkande är inte ett fungerande argument. Det är förvisso sant, men sanningen är inte övertygande i sig själv eller av egen kraft, och det måste mer därtill för att övertyga vår skeptiker. När läsning som sådan är något påtvingat är Arre inte en hörnsten, utan en kvarnsten.<br />
<br />
Att hänvisa till att det ger en djupare, nyansrikare och över lag mer reflekterad syn på ens vara i världen, och på så vis även hjälper en att tackla vardagen även i de mest konkreta av situationer, hjälper inte riktigt heller. Djuphet, nyansrikedom och ökad reflektion argumenterar inte heller för sig själva - i alla fall inte förrän en redan drabbats av dem, och då är det liksom lite för sent - och precis som sanningen är de inte intresseväckande i sig själva. Djupseende reflektion är onekligen belönande, men det krävs en hel del bergsklättrande för att kunna se de stora djupen från ett lagom nyansrikt perspektiv.<br />
<br />
Att vara dumdristig nog att försöka hänvisa till att det ger vissa skrytpoäng att ha läst Arre fungerar inte riktigt det heller. Den sociala status som kännedom om den Nikomachiska etiken eller den Aristoteliska synen på statsskickens natur gör sig bara gällande inom vissa sociala miljöer, och dessa förutsätter närmast a priori att den deltagande både läser, skriver och är aktivt intresserad av bäggedera. Utanför dessa är det inte lika hippt, och kan nästan vara en nackdel i vissa lägen.<br />
<br />
Det känns en smula som om standardargumenten för att läsa Arre genomgående är mer eller mindre irrelevanta. Varken <a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/Logos">kulturhistorien, den psykologiska/filosofiska mognaden</a> eller den mer direkta sociala statusboosten fungerar. Vi måste alltså vara mer kreativa i vår approach, och hänvisa till andra <a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/Topos">topos</a> som kanske är mer relevanta för just den här retoriska situationen. <a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/Elocutio">Publikanpassning</a> är ju trots allt hälften av vad det hela handlar om.<br />
<br />
Vi måste alltså förstå vår ömme åhörare. Det är en sak att undvika elitistiska och/eller idealistiska föreställningar om det ädla och naturliga mänskliga strävandet efter ökad visdom om världen - eller, för den delen, om den missförstådde ädle vilde som ser världen som den är snarare än som den chimär av irrealitet som den tunna hinnan av civilisation stänger in oss i - och en helt annan att faktiskt förstå den tilltalade i fråga. Fördomar är ståupparens vän, men vi är inte bara ute efter att roa utan även att övertyga.<br />
<br />
Av det omedeblart defensiva svaret vi fick ovan så borde en rimlig tolkning vara att vårt stackars analysobjekt fostrats och härdats hårt av skolans konstanta efterfrågningar av den mer eller mindre slumpmässigt ut/inlärda information som står att finna där. Det finns sålunda ett visst anti mot att framställa det som någonting som underlättar med konformerandet till skolans normer, men samtidigt också en ingång - att jämföra. Antingen genom att framställa den gode Arre som en rebellisk handling som skulle reta livet ur de stackars pedagogerna, eller genom att framställa det som någonting förbjudet som måste göras i hemlighet.<br />
<br />
Det senare är lite svårt att få till, då den gode <a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/Paulus">Paulus</a> bara hade delvis rätt om att ett förbud per automatik leder till intresse. Det förra, däremot, ledde mitt unga och något missriktade sinne till den personlighet vi känner idag, vilket antyddes i ett <a href="http://magnihasa.blogspot.com/2010/05/framtidens-skola-framtidens-samhalle.html">annat sammanhang</a>. På något sätt gäller det att göra Arre till en akt av eller en hjälp i oppositionen mot den auktoritära vuxenvärlden, ett sätt att befästa det ego som så omedelbart försvaras. Arre blir ett verktyg för det fria och självständiga tänkandet - vilket hen också är, även utanför denna vår hypotetiska argumentation.<br />
<br />
Märk här hur vi går från topikerna bildning, reflektion och skrytfaktor till topikerna revolt, självständighet och opposition. Metoden är densamma, men argumenten annorlunda.<br />
<br />
Metod? Vilken metod? - Well, den neoaristotelianska, onekligen. Arre lade nämligen grunden för väldigt mycket av det som är <a href="http://magnihasa.blogspot.com/2010/04/den-nodvandiga-retoriken.html">retorik</a>, även om <a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/Cicero">Cicero</a>, <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Quintilian">Quintilianus</a> och gänget förfinade det hela allt eftersom. Det började med Arre.<br />
<br />
Vad jag velat göra här är att ge dig någon slags insikt i hur en retoriker tänker. Inte en uttömmande och i alla aspekter fulltalig redogörelse, förvisso, men ändå tillräckligt för att föra dina tankegångar åt rätt håll. Ty retorik är, enligt vår gode Arre, definierad som konsten att i varje läge finna de medel som är övertygande, må dessa vara ethos, pathos eller logos. Som ni ser så utgör logos inte alltid det mest övertygande av medel - ibland talar känslor och personlighet mest av allt.<br />
<br />
Vilket inte utesluter att den här texten ändå utgör ett logos-argument för att läsa den gode Aristoteles texter - inte bara för att de utgjort en hörnsten i det västerländska tänkandets historia, inte bara för att ett reflekterat liv är ett väl levt liv, inte bara för att det är viss skrytfaktor att ha läst hens skrifter - inte bara för att det är ett medel för att vinna självständighet i tanken, inte bara för att det blir lättare att avväpna eventuella motståndare med dem i bagaget, och inte heller bara för att det är en akt av uppror mot den rådande obildning som härjar. Inte bara av dessa många anledningar, utan även för att alla läroböcker i ämnet retorik som skrivits sedan Arres bok i ämnet återfanns mer eller mindre har varit något så när direkta översättningar eller förenklingar av denna.<br />
<br />
Aristoteles wrote the book. Och <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Ars_rhetorica">den</a> finns oftare än inte att få tag på gratis på ditt närmaste bibliotek. -<br />
<a href="http://flattr.com/thing/56339/Varfor-lasa-Aristoteles" target="_blank"><br />
<img alt="Flattr this" border="0" src="http://api.flattr.com/button/button-compact-static-100x17.png" title="Flattr this" /></a>Sargothhttp://www.blogger.com/profile/14889992594644216887noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4209879486065797365.post-18395770970206045962010-03-06T13:37:00.004+01:002010-07-08T11:07:41.915+02:00Individens skyldigheter gentemot samhället i ljuset av hennes begränsade livslängd<a href="http://intressant.se/intressant">#</a><br />
<br />
<u><b>0. Meningen med livet</b></u><br />
<br />
Det här med skyldigheter är en knivig sak. De kommer från flera håll samtidigt. Individen har skyldigheter gentemot samhället och andra individer, och samhället har skyldigheter gentemot individen och andra samhällen. Individen har, dessutom, skyldigheter gentemot sig själv, i varierande grad av valfrihet. Det finns således skyldigheter och skyldigheter, och de kan och bör skiljas från varandra för att inte förvirring ska uppstå om vem som gör vad av vilka anledningar. En någon som gör någonting av egen fri vilja efter att rationellt ha gått igenom alla alternativ har inte begått samma handling som en någon som bara gjort så som det är kutym att göra saker – även om de kanske begått exakt samma handling om det enbart ses ur ett mer behavioristiskt perspektiv.<br />
<br />
Det blir än knivigare om det faktum att människan är en ändlig och begränsad varelse tas med i beräkningen. Hon svävar inte i ett tomrum där skyldigheter läggs till på ett mer eller mindre slumpmässigt sätt. Hon har, precis som de flesta goda berättelser, en början, en mitt och ett slut, och detta slut befinner sig ständigt i sikte. Det finns ett visst antal saker en människa hinner med under sitt liv, och att uppfylla diverse skyldigheter tar upp en stor del av detta antal. Men samtidigt så måste det ändå finnas viss tid över för individen att göra sin egen grej, leva sitt eget liv, vara någonting annat än en homo sociogicus. Livet är, trots allt, mer än bara skyldigheter.<br />
<br />
Skyldigheter tar sig olika uttryck . De kan dyka upp när en samling människor samlas på en och samma plats, så som när någon står på en scen inför en uppmärksam publik. De kan även dyka upp i form av traditioner, dvs saker som görs för att de har gjorts i det förflutna. De kan, dessutom, dyka upp som ett resultat av den enskilde individens samvetskval, dvs saker som måste göras för att individen inte kan få ro om de inte utförs eller försöks utföras. Det som är gemensamt för alla dessa typer är att de måste utföras, med hot om sanktioner om de mot förmodan inte skulle göra det. <br />
<br />
Min tanke här är att elaborera på detta tema i tre delar, för att sedan komma fram till en syntes, slutsats eller slutpunkt. Tre aspekter, var och en representerad av var sin författare. Det första namnet är Emile Durkheim, det andra namnet är Peter Berger och det tredje namnet är Zygmunt Bauman. Den första aspekten är kollektivet, den andra aspekten är samhället, den tredje aspekten är individen. <br />
<br />
# <br />
<br />
<u><b>1. Durkheim och arbetsdelningen</b></u><br />
<br />
Durkheim skriver om arbetsdelning i sina verk . Han gör en åtskillnad mellan traditionella och moderna samhällen. De förra präglas av det han kallar mekanisk solidaritet, de senare av organisk dito.<br />
<br />
Mekanisk solidaritet är solidaritet via likhet. Samhället är mer eller mindre helt odifferentierat, alla delar samma uppväxt, samma upplevelser, samma arbetsuppgifter; samma liv, i stort sett. Alla vet vad alla andra tänker och känner, med vissa variationer på tema. Om och när problem uppstår finns det en intuitiv och omedelbar förståelse för dessa. Det är inget som behöver debatteras, inget som kräver en djup och ingående beskrivning i flera pedagogiska led och under retoriskt effektiva former för att budskapet ska kunna göras begripligt. Nej, allt som behöver förstås, förstås omedelbart i och med att den enes liv är så pass likt den andres. Och förståelse föder solidaritet. Denna förståelse föds i och med att arbetsdelningen är i det närmaste obefintlig. Alla gör samma saker i sin vardag, vilket leder till att alla får samma erfarenheter och samma upplevelser, vilket i sin tur leder till att allas sinnesvärld formas mer eller mindre på samma vis.<br />
<br />
Organisk solidaritet är solidaritet via ett av olikhet skapat ömsesidigt beroende. Arbetsdelningen är mer differentierad, och olika människor gör olika saker, och olika människor får olika erfarenheter och livsvärldar. Om och när problem uppstår så uppstår inte förståelse intuitivt, utan den måste förklaras och förmedlas. Skapas, närmast. Diskussion uppstår, och det gäller för individen att utifrån sin individuella – och därmed unika – förståelse av världen skapa förståelse för sina problem hos sina medmänniskor. Den intuitiva förståelsen för och mellan människorna infinns inte, och grunderna måste kontinuerligt skapas via diskurs och dialog.<br />
<br />
Den solidaritet som ändå skapas, skapas genom att varje enskild individ på något plan är medveten om att de uppgifter som sköts och utförs av andra individer är nödvändiga för dennes egen överlevnad. Även om den intuitiva förståelsen inte infinner sig, så finns det ändå en mer grundläggande och fundamental förståelse för att vad de andra gör på något vis är viktigt och oumbärligt för den egna existensens bekvämlighet och fortlevnad. Det kanske inte finns en förståelse för exakt vad eller hur eller varför det är nödvändigt, men ändå att det är det.<br />
<br />
Solidariteten som skapas i den organiska arbetsdelningens farvatten baserar sig därför på att individen uppfyller sin del av helheten. Må vara att både delen och helheten är mer eller mindre obegripliga för individen – de förutsätts finnas, och det är både tillräckligt och nödvändigt för solidaritetens existens och effektivitet.<br />
<br />
Durkheim skriver även om sociala ting. Dessa är precis som vanliga ting – de existerar, och de gör detta oberoende av om vi vet eller bryr oss om dem. Vi kan undersöka dem empiriskt, utföra experiment på dem och beskåda dem i handling. De existerar oberoende av individen, men har ändå inverkan på denne. De skiljer sig från vanliga ting i det att de inte går att ta på – de finns enbart och endast där det finns en samling människor som kan underhålla och nära dem. De är abstrakta ting, ting som finns i det fördolda men likväl i det effektiva. <br />
<br />
För att exemplifiera ett sådant ting tar han upp det fenomen som uppstår när en människa står på scen och förväntas tala inför den samlade och förhoppningsvis uppmärksamma publiken. Må vara att publiken enbart och endast är en samling individer som samlats på samma ställe, och att varje individ är där enbart i kapacitet av sig själv oh sitt eget tänkande. Själva det faktum att publiken består av ett flertal gör att fenomenet - den känsla av nervositet och/eller upprymdhet som en talare känner när denne står inför publik - uppstår. Denna känsla är ett socialt ting, ett socialt fenomen. Den finns i sig själv, oberoende av vilka specifika individer som finns i publiken. <br />
<br />
En skyldighet är ett socialt ting. Den känsla av solidaritet som kollektivet skapar, skapar även en känsla av att vissa saker måste utföras. Må vara att de enskilda individerna inte medvetet syftar till att instifta denna känsla; den infinner sig likväl. I det samhälle av avancerad och organisk arbetsdelning som är vårat, smyger sig skyldigheter in i bilden genom tanken om att var man och kvinna skall göra rätt för sig genom det goda arbetet.<br />
<br />
På ett kollektivt plan betyder detta att den som uppfyller sin del av arbetsdelningen – vilken del som helst – uppfyller sin del av skyldighetskakan . Den som däremot inte gör det är en osolidarisk person, och bör betraktas och behandlas som en sådan. Detta går oerhört igen i den arbetspolitiska ideologins insisterande på full sysselsättning, i den kollektiva norm som postulerar att en icke arbetande människa är arbetslös snarare än en fullvärdig medborgare. Solidariteten sträcker sig till den arbetande, och om den sträcker sig till de arbetslösa så är det snarare på nåder än på grund av en genuin känsla av ansvar och solidaritet för samtliga invånare i det lokala samhället. Eller, rättare, så går det att säga att det finns en åtskillnad mellan medborgare och arbetslösa – och den som utan giltigt skäl inte arbetar försöker bara undfly sina skyldigheter! Den som icke arbetar skall icke få ta del av kollektivets osolidariska solidaritet.<br />
<br />
#<br />
<br />
<u><b>2. Berger och religionen</b></u><br />
<br />
Berger skriver om den sociala verklighetens sociala konstruktion. Den verklighet vi lever i är inte en verklighet grundad i strikt och ofrånkomlig ontologisk nödvändighet, som enbart och endast och utan någon som helst möjlighet till överklagan kan vara som den är. Den är snarare skapad via och genom en kontinuerlig mänsklig aktivitet, mental så väl som fysisk, men främst social.<br />
<br />
Att verkligheten – så som vi lever i den – är socialt konstruerad innebär inte att den inte är beständig. När den väl är på plats tenderar den att fortsätta vara på plats. Likt alla konstruktioner står sociala sådana fast när de väl fått ett starkt fundament i tid och rum. Mänsklig aktivitet tar sig således vissa fasta former över tid. När dessa former stabiliserats och formerats tar de sig en existens utanför människorna som sådan. De externaliseras, blir externa ting i sig själva.<br />
<br />
Now, för att de sociala konstruktionerna ska vara beständiga över tid så måste de människor som är inblandade i deras upprätthållande bytas ut. Människor har en viss livslängd, och denna är till sin natur finit och begränsad. För att de sociala konstruktionerna ska kunna överleva längre än en generations tid så måste det finnas en mekanism för att överföra dem från redan existerande människor till framtida sådana. En nyfödd människa har ingen aning om de sociala konstruktionerna som råkar vara på modet i den externa yttervärld som är det samhälle hon blivit född in i, och måste därför ta till sig dessa konstruktioner via inlärning. Berger använder begreppet internalisering för att beteckna denna de yttre strukturernas övergång till inre sådana.<br />
<br />
Internalisering är den process där en enskild individ tar till sig de en gång externaliserade strukturer som skapats av och skapar människan. Till en början kanske de framstår som främmande, men allt eftersom den pedagogiska processen – hur den än är utformad – fortgår, så blir de mer och mer självklara, mer och mer inre natur. I och med att människan spenderar mer tid i och arbetar mer med de verktyg som skapas av dessa strukturer, så blir de mer och mer ontologiskt självklara. De går från att vara någonting som en gång är inlärda, till någonting som rätt och slätt bara är, rakt upp och ner, utan större ansträngning. Tecknet på en lyckad internalisering är att den internaliserande processen kommer i skymundan, faller i glömska, och det internaliserade i stället framstår som ett evigt och fundamentalt ontologiskt grundfaktum. Vatten är vått, gräset är grönt, bordsben bör täckas med bordsduk så att inga orena tankar förleder ungdomen.<br />
<br />
Ett av de viktigare elementen för att denna internalisering effektiv är religionen. Religionen tjänar som en slags evig påminnare om de eviga och oföränderliga sanningarna som är så pass grundläggande att de måste tvingas in i den glömske men läraktige människan, samtidigt som ursprunget till den sociala konstruktionen skjuts ur sikte. Genom att ge goda skäl för att göra så som andra redan gör, göra så som de redan införstådda redan gör, undanröjer den moment av motstånd som skulle kunna uppstå om dessa handlingar skulle behöva motiveras i och för sig själva. När deltagandet i det lokala sociala livets ritualer kan motiveras med att det ligger i gudarnas natur att drabba den som inte deltar med diverse väl valda förbannelser, eller när det är en nödvändig del av det eviga framstegets framskridande, eller när det ligger i fosterlandets sak att delta, så blir det oerhört mycket lättare att övertyga folk om att internalisera de mest kontraintuitiva av strukturer. Religionen ger påtagliga och övertygande skäl till varför verkligheten är på ett visst sätt, och precis likadana skäl till att anpassa sig till den.<br />
<br />
Det går inte att komma ifrån att även religionen är ett resultat av människans externaliserande/internaliserande aktivitet. Även religionen är en social konstruktion. Den intar dock en slags metanivå, i och med att den tillskriver varat en mer systematisk mening än de mer banala konstruktionerna. Det går att lära sig alla aspekter och nyanser och detaljer som måste beaktas i en mer ytlig konstruktion, men den som vill förstå dessa på riktigt måste även ta med den religiösa konstruktionens förklaringar och kausalimpliceringar i beräkningen. En aktivitet är måhända ett resultat av en för länge sedan begången externaliserad ritual, men dess utförande i nuet kanske inte utförs av samma internaliserade anledning nu som då. Religionen kan mycket väl ställa sig som ett filter mellan aktivitet och förståelse, som ett extra lager av mening som interpunkterar den förståelse av den aktivitet som pågår.<br />
<br />
När det kommer till skyldigheter gäller det särskilt att skilja mellan dessa moment, aktivitet och förståelse. Deltagande i en socialt konstruerad aktivitet är mer eller mindre valfritt, men deltagande i den lokala socialt konstruerade religionen är det inte - hur den än tar sig form. Principen är densamma i en polyteistisk stamreligion som i en sekulariserad övertro till det eviga framstegets eviga framstegande. Det individen gör spelar inte lika stor roll som den anledning hon tillskriver det hon gör. Hennes skyldighet är inte att bevara aktiviteten som sådan, utan att bevara den metaförståelse för aktiviteterna som religionen instiftar. Skyldigheten ligger inte i att göra så som resten av den sociala gruppen gör på ett internaliserat men oreflekterat vis, utan i att genom sitt agerande externalisera ett sådant arv att religionen som sådan kan tolka den på ett begripligt och konstruktivt vis. Målet är, som synes, att göra det lättare för nästa generation att internalisera det redan externaliserade.<br />
<br />
Människans korta livslängd ligger förstås som ett underliggande moment till allt detta. Det skulle inte behövas någon religion om människan levde för evigt och nya människor inte dök in i bilden. Alla skulle alltid-redan veta vad de höll på med, och internalisering och all aktivitet som råder kring denna skulle vara en väldigt onödig procedur. Bara i ljuset av att människor föds och dör blir strukturernas internalisering någonting som måste göras om och om och om igen.<br />
<br />
#<br />
<br />
<u><b>3. Bauman och den individuella alienationen</b></u><br />
<br />
Zygmunt Bauman är ett inte helt självklart namn i sammanhanget, även om han har en tendens att dyka upp lite varstans. Han skriver bland annat om tradition, i följande ordalag från <i>På spaning efter politiken</i>:<br />
<br />
<blockquote>Begreppet tradition är paradoxalt, eftersom det talar om en sak men förutspår något helt annat och inte kan göra annat; det förnekar i praktiken vad det bedyrar i teorin. Det får oss att tro att det förflutna binder vårt nu; men det förutspår (och utlöser) vår nuvarande och framtida strävan att konstruera ett ”förflutet” som vi behöver eller vill vara bundna vid. </blockquote><br />
Vilket onekligen sätter tonen för Baumans tänkande. Traditionen, det som i kraft av att ha varit med visst patos föreslår att det ska vara även i dag, är inte helt självklar. Å ena sidan är det förvisso sant att saker och ting har varit som de har varit; å andra sidan är det sant att det krävs en hel del medveten och konsekvent ansträngning för att de ska fortsätta vara som de har varit. Å ena sidan är saker tradition; å andra sidan är det ibland så mycket lättare att bara strunta i traditionen och göra någonting, tja, annat. Ingenting som är behöver vara som det är, men det är ändå, i och med att det har genomgått formaliteten att faktiskt ha tillblivit.<br />
<br />
Problemet med traditioner och andra konstruerade förklaringar för återkommande beteenden är att de alltid, med nödvändighet, missar någon aspekt av verkligheten, som därigenom förblir oförklarad. Varje oförklarat fenomen leder till att tankar om att saker och ting inte nödvändigtvis behöver vara som de har varit dyker upp, och eventuellt blir de oförklarade hålen i konstruktionen lite för stora för att den ska kunna upprätthållas.<br />
<br />
Samtidigt är sakers nuvarande och dåvarande tillstånd det vi har att utgå från. Vi befinner oss inte i ett abstrakt tomrum, frånskilt och bortskuret från världen i en anda av total nihilistisk frihet. Vi befinner oss i och med världen, och måste verka i och med den. Individen måste i sitt skapande av nya värden på nya stentavlor använda de värden som redan är inskrivna på de befintliga stentavlorna. Traditionen må ha sina brister, men det är den utgångspunkt vi har.<br />
<br />
I <i>Postmodern Ethics</i> skriver den gode Bauman om just detta. Individens etiska och moraliska skyldigheter tillskrivs honom eller henne genom traditionens bevarande och uppfordrande kraft, men i och med traditionens frånfälle och den sen- eller postmoderna epokens inträde har ansvaret för att reglera individens måsten förskjutits till honom eller henne själv. Där det tidigare fanns enorma institutioner som med ofrånkomlig och oemotsäglig auktoritet klargjorde för individen att vissa saker utgjorde absoluta måsten vars ouppfyllande skulle leda till ett mycket absoluta straff, så finns det idag en kakofoni av mindre institutioner som alla vill göra anspråk på att ha ärvt den tidigare institutionens legitimitet, om än inte dess vapenarsenal. Det finns många röster som säger att individen bör och måste vissa saker, men i sista hand är det individen själv som på autonoma grunder avgör vad som måste eller inte måste göras. <br />
<br />
Detta medför en oerhörd osäkerhet för individens del huruvida ha eller hon gör rätt eller fel. Där det tidigare fanns klara riktlinjer om att den som följer en viss uppsättning regler är garanterad en plats i valfri version av himmelen, är det idag bara individens eget samvete som sätter gränserna, må vara antingen uppåt eller nedåt. Det kan antingen säga att individen, i hennes görande av någon specifik välgörenhetsakt, har uppfyllt sina skyldigheter gentemot samhället; eller säga att hon ännu inte gjort tillräckligt, att det krävs ännu fler insatser och ännu fler ansträngningar. Den tidigare kollektiva säkerheten om vilka skyldigheter som är absoluta är ersatt av en individuell osäkerhet om den egna insatsens värde.<br />
<br />
Han skriver vidare att det i denna vår sen- eller postmoderna samtid är omöjligt att veta säkert vilken effekt ens insatser och ansträngningar har på samhället och världen. De traditionella krav och måsten som var gällande tidigare var främst anpassade till en omedelbart medmänsklig skala. Slå inte dina barn, mörda inte din nästas fru, ät inte den förbjudna frukten – det är ganska självklara krav vars implikationer är tillämpbara på livsvärldens fenomenologiska manifestationer. Den sen- eller postmoderna människans handlingar och ageranden har dock effekter som går utöver och bortom den egna livsvärlden. Det individen gör får konsekvenser för människor hon aldrig träffat, aldrig kommer att träffa och förmodligen aldrig ens kommer att ha anledning att ens snudda vid tanken på deras existens. Världen är större än individen kan förstå, men inte större än att hon påverkar den genom sitt varande och görande, på gott och ont. <br />
<br />
Det är därmed inte bara svårt att utvärdera huruvida ens skyldigheter gentemot ens medmänniskor uppfylls, i brist på självklara traditioner och konventioner att falla tillbaka på. Det är dessutom omöjligt att utvärdera om ens skyldigheter gentemot samhället och världen som sådan uppfylls, i och med att det är omöjligt att fånga in alla konsekvenser av ens agerande för alla inblandade. Det finns ingen kognitiv ram för ett sådant infångande, och det vore dessutom omöjligt att skapa en sådan – den mänskliga livslängden är allt för kort för att hinna med ett sådant företag.<br />
<br />
De försök att skapa en provisorisk och någorlunda vardagligt funktionell sådan drabbas dessutom av samma problem som traditionen – de försök att konstruera en förklaring och motivering för sakers inträffande och görande missar med nödvändighet detaljer och aspekter av verkligheten, och skapar i sista hand mer förvirring än de klargör. När ett hål i förklaringsmodellen fylls igen fylls det inte igen helt, utan skapar i stället två nya hål runt omkring den förklaring som syftar till att täcka igen det. Målsättningen att vara heltäckande är dömd att vara en evigt ouppfylld sådan, och individens etiska förståelse av världen är likaledes dömd att vara ett evigt och konstant pågående arbete under ständig revidering.<br />
<br />
#<br />
<br />
<u><b>4. Individens skyldigheter gentemot samhället i ljuset av hennes begränsade livslängd</b></u><br />
<br />
För att kort sammanfatta det som sagts ovan så har vi arbetets ofrånkomliga skyldighet att utföras, den mer frånkomliga men väl önskvärda skyldigheten att göra sig begriplig för den samtida och framtida intersubjektiva religiösa förståelsen, samt individens subjektiva osäkerhet huruvida hennes insats är tillräcklig eller ej. Dessa samspelar och synergerar till ett aggregat av skyldigheter och friheter som tjänar till att definiera individens förhållande gentemot samhället under hennes korta livs tid. Eller, för att uttrycka det dramatiskt, utgör det straff individen är dömd till på livstid genom att födas in i det samhälle som är det mänskliga – må vara med vissa variationer över tid och rum.<br />
<br />
Som synes från Durkheim så är arbetet en nödvändig del i den moderna tidens solidaritetsskapande process. Där den mekaniska solidariteten har försvunnit är det i stället det kollektiva strävandet mot ett gemensamt mål, om än med individuella metoder och arbetsredskap, som är grunden för att samhället hålls ihop. Den arbetande människan som drar sitt strå till stacken är en god människa, och förtjänar att behandlas och betraktas som en sådan.<br />
<br />
Denna inställning till arbetet har sedan externaliserats och internaliserats och upphöjts till religionens status i den process som Berger beskriver. Nödvändigheten har upphöjts till dygdens status, och används därefter för att förklara och definiera människans åtaganden i världen. Det är nödvändigt att arbeta för att bli en del av den lokala sociala gemenskapen, alltså är det även en nödvändig del av det goda och ideala livet. Inställningen att arbetet är nyckeln till det goda har internaliserats av det stora flertalet, och den som av någon anledning råkat hamna utanför arbetsmarknaden exkluderas – externaliseras – från samma flertal.<br />
<br />
Med Bauman i bakhuvudet vet vi dock att alla former av förklaringar och slutgiltiga svar alltid lämnar någon aspekt oförklarad och obesvarad, och att individens självtvivel är endemiskt. Den fråga som även den arbetande individen kommer att drabbas av eventuellt är huruvida det arbete hon utför är ett gott arbete, i betydelsen att dess effekter är positiva för en själv och/eller för andra. Eller, i förlängningen, huruvida inkludering i den lokala gemenskapen är ett moraliskt självändamål.<br />
<br />
Detta ställer individen i en något knivig situation. Å ena sidan är hon, om hon så vill, skyldig sig själv att överleva. Nyckeln till överlevnad i samhället går via att solidariskt arbeta med – någonting, vad som helst. Å andra sidan är hon, om hon så vill, skyldig sig själv att göra gott mot sig själv, sina medmänniskor och sin (om)värld. Nyckeln till denna strävan är dels att överleva, och dels att förstå den värld som ska förbättras. Å tredje sidan är hon, denna gång utan pardon, skyldig att på något sätt göra sig förstådd för sina medmänniskor, att med hjälp av de internaliserade (en gång externaliserade) medel som står till hennes förfogande bringa någon slags klarhet till sin situation och ståndpunkt. Nyckeln till detta är att först överleva, sedan förstå sin omvärld i någon del av all dess externa omfattning och sist att göra bruk av denna överlevande förståelse. Knivigheten uppstår om och/eller när individen inser att överlevnadens krav tvingar honom eller henne att göra saker som kanske står i rak motsats till hans eller hennes samvetes goda sak. Skyldighet står mot skyldighet, men den ena har den fysiska och sociala överlevnaden som argument för sin sak.<br />
<br />
Make no mistake. Individen måste inte överleva. Individen måste inte göra gott. Det är inte inskrivet i människans eller individens fundamentala grundval med stora inristade och otvetydiga bokstäver förgyllda med guld och ackompanjerade av tusen änglakörers gudomliga sång att överlevnad och/eller samvete måste inträffa. Individen kan välja att ta livet av sig. Individen kan välja att vara ond. Inget förutom hon själv kan, i sista hand, förhindra henne från detta. Hon kan, däremot, inte välja att vara obegriplig. Surrealisterna och dadaisterna gjorde ett heroiskt försök, och deras misslyckande är nu internaliserat i den efterlevande konstvärlden som en ofrånkomlig del av varje försök att förklara både den moderna konsten och det moderna samhället. Individens överlevnad spelar ingen roll för världens gång och individens samvete är en privatsak, men den ständigt pågående processen där en individs agerande är en del av en annans internaliserande är den axel som den sociala världen snurrar kring.<br />
<br />
Men – och detta är ett stort men – om – och detta är ett stort om – individen väljer att överleva och att vara etisk så inställer sig dessa skyldigheter per automatik: Hon måste ansluta sig till den lokala arbetsreligion som råder i just hennes del av vår moderna värld; hon måste sätta sig in i och ta ställning till de olika problematiska och komplicerade situationer som utgör hennes lokala livssituation; och hon måste ansluta sig till den lokala traditionen för förståelse av verkligheten utöver den arbetsrättsliga. Dessa skyldigheter infinner sig enbart och endast om individen aktivt väljer att följa sitt bokstavliga och bildliga hjärta - och de förblir skyldigheter enbart och endast så länge hon fortsätter att göra det.<br />
<br />
Individens skyldigheter gentemot samhället är med andra ord en vidareutveckling av de krav hon ställer på sig själv och sitt samvete. De krav samhället ställer på henne antar bara karaktären av skyldigheter om hon erkänner dem som sådana och internaliserar dem som det rätta att göra. Individen har ingen skyldighet att överleva, ingen skyldighet att vara moralisk, men om hon vill vara ett levande och moraliskt subjekt så måste hon göra det på samhällets villkor, i och genom samhället. Det är bara i relationen och interaktionen med andra människor som moral kan uppstå, och om denna relation och interaktion ska finnas så måste individen vara en del av samhället. Då och endast då kan vi tala om skyldigheter mot samhället - inte samhället som gud, inte samhället som ideologi, inte ens samhället som samhälle, utan samhället som samvetets frivilliga krav att vara god mot andra människor.<br />
<br />
Den individ som tar på sig det samvete som krävs för att vilja göra gott för ett större flertal människor tar onekligen på sig en enorm uppgift. Den är inte bara enorm, utan enormare än hon själv kan förstå. För att effektivt kunna komma igång med att genomföra den behöver hon därmed hjälp med den. Både hjälp med att förstå den och hjälp med att aktivt arbeta för dess genomförande. Hennes bästa medel för detta är därmed kommunikation och samarbete – externalisering av de egna tankarna till religiöst och intersubjektivt begripliga artefakter och praktiker . Dessa externaliserade sociala ting kan, eventuellt, komma att uppnå religiös och meningsgivande status i det omgivande samhället, men det kräver att de externaliserade tankarna och praktikerna grundligt tänks igenom och utformas innan de externaliseras. Ju mer genomtänkta de är, desto bättre rustade är nuvarande och framtida generationer att möta kraven från det egna samvetet, om och/eller när de dyker upp. Det är omöjligt att veta vilka konsekvenser ens delgivna tankar kommer att få på omgivningen - goda, dåliga eller likgiltiga; i vilket fall så är det till allas fördel att försöka förstå världen och försöka förbättra den utifrån denna förståelse. Och, än mer, att externalisera denna förståelse.<br />
<br />
Att lära sig så mycket som möjligt om världen, att ta till sig ständigt nya aspekter och nyanser, att vidga sina vyer, att samtala med människor, att lära sig att tala som en tänker och tänka som en talar, att på många olika sätt och vis internalisera världen och sedan åter externalisera den på ett vis så att ens medmänniskor hajar till och börjar tänka med både hjärta, hjärna, samvete och arbetsvilja – det verkar, från min ståndpunkt, vara den främsta av skyldigheter vi individer har gentemot samhället/samvetet här i vår korta existens i denna värld. Om vi vill. Om vi, på något sätt, lyckas ta oss förbi den rena överlevnadens ständiga kamp och insisterande på att uppta vår uppmärksamhet. -<br />
<br />
Du måste inte göra världen till en bättre plats. Men det uppskattas.<br />
<a href="http://flattr.com/thing/33310/Individens-skyldigheter-gentemot-samhallet-i-ljuset-av-hennes-begransade-livslangd" target="_blank"><br />
<img alt="Flattr this" border="0" src="http://api.flattr.com/button/button-compact-static-100x17.png" title="Flattr this" /></a>Sargothhttp://www.blogger.com/profile/14889992594644216887noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-4209879486065797365.post-41794819685265397012010-02-26T13:37:00.003+01:002010-07-08T11:17:11.271+02:00Skrivande som självgenererande kompetensLäsande och skrivande är oerhört centrala förmågor i vårt samhälle. Skolväsendet spenderar en närmast oroväckande stor andel av sina resurser och av elevernas tid åt att lära dem dessa, och när metamorfosen från elev till student tar plats så är den vanliga upptäckten att det krävs massvis av både skrivande och läsande för att klara sig i universitetslivet. För att inte tala om arbetslivet och dess mer eller mindre logiska krav. Om det är att vara en <a href="http://bringbackboats.blogspot.com/2010/02/krig-och-vardag.html">trasig människa</a> att inte ha en mobiltelefon, så är det nära nog likvärdigt med att knappt leva upp till kriterierna för medlemskap i det mänskliga släktet att inte kunna läsa och skriva.<br />
<br />
Att lära sig hantera textmediet - både som konsument och som producent - är därmed av central vikt. Det kanske inte är nödvändigt att bli en <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Marcel_Proust">Marcel Proust</a> och lyckas skriva 600 intressanta sidor skönlitterär text där protagonisten inte gör någonting annat än att ligga i sängen och undra om det inte är dags att göra någonting snart, men någon slags hantverksskicklighet är nödvändig vad en än försöker sig på att göra under livets gång i ett samhälle som vårt. Det tar förvisso inte allt för många år att nå upp till denna miniminivå, och vissa skulle säga att den ligger någonstans i stil med en tioårings nivå, men att det över huvud taget finns en miniminivå säger mer än dess exakta placering.<br />
<br />
Läsande och skrivande är sammanlänkade, men de är inte identiska. Det går att vara en fenomenal läsare men inte kunna formulera sig för fem öre, och det är teoretiskt möjligt att knappt kunna läsa sig igenom baksidan av ett mjölkpaket men ändå formulera den mest rörande av poesi. (Ja, det är postmodernismens fel. Mestadels.) Rent generellt gäller dock att ju mer en läser, desto bättre blir en på att både läsa och skriva, och mutatis mutandis för ökat skrivande. Övning är färdighet även här.<br />
<br />
En sak som skiljer läsandet och skrivandet från andra förmågor, så som förmågan att laga mat eller att cykla eller att påta i trädgården, är att det inte direkt finns någon övre gräns för den. Matlagning må vara en svår konst, men eventuellt så uppnås det perfekta sättet att koka en nudel. Det perfekta sättet att få till en text ligger dock ständigt utom räckhåll. <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/James_joyce">James Joyce</a> var någonting på spåren i sina märkligare verk, men även om det finns ungefär lika många tolkningar av <i>Finnegans Wake</i> som det finns läsare, så finns det inga större tvivel om att den kunde göras <i>bättre</i>. Inte bättre som i mer begriplig - Joyces texter ligger liksom inte inom ramen för vad som ska förstås - men väl som i mer intressant. Att det går att utläsa löjligt mycket ur skiftningarna och samspelen mellan olika ömsesidigt uteslutande men samtidigt närvarande tolkningar är en sak, men det innebär inte riktigt att det som utläses är helt intresseväckande.<br />
<br />
För de av er som på goda grunder inte läst Joyce och på lika goda grunder inte tänkt göra det så kan det sägas att den gode James konsekvent använde sig av felstavningar, ordlekar, konvulerade syftningar, oklara subjekt, irriterande grepp och ibland <a href="http://magnihasa.blogspot.com/2010/02/att-fora-saker-pa-tal.html">rena jobbigheter</a> (så som att, säg, skippa det här med punkter och kommatecken och dylikt i femtio sidor eller så) för att åstadkomma en litterär effekt. Regler för gott språkbruk och sunda vanor vid formulerandet av begripliga och sammanhängande texter antar mer karaktären av att vara valfria tips från coachen att lyssna eller inte lyssna till. Det är inte det att hen inte visste vad hen gjorde - hen visste precis vad hen höll på med, och gjorde det ändå. (Ja, postmodernismen är Joyces fel. Delvis.)<br />
<br />
Som tur är så behöver vi inte alltid veta vad vi gör när vi skriver saker. För det mesta behöver vi bara ha ett vagt hum om att det vi ska göra brukar göras på ett visst sätt, och sedan låta detta görande bli en vana. Många goda författare säger att de inte riktigt vet hur de gör för att få till sina texter, men lyckas ändå spotta fram text efter text efter text med samma goda poänger. De som skriver kortare texter, så som en ansökan om bygglov till kommunen, behöver inte ens veta att de skriver en text - de skriver en ansökan, och det är någonting helt annat än en <a href="http://magnihasa.blogspot.com/2010/02/text.html">text</a> med tillhörande pretentioner.<br />
<br />
På samma sätt behöver vi inte veta vad vi gör när vi läser. Många gånger behöver vi inte ens komma ihåg vad karaktärerna i en viss skildring heter för att få ut någonting av den - även när vi inte läser Joyce. Det är inte helt nödvändigt att medvetet tänka på just den här att texten gör vissa märkliga saker som andra texter inte gör, utan det går vanligtvis att sätta på sig standardläsglasögonen som fungerar till alla andra texter. Det är ord på en sida, och kan läsas som sådana - varför göra läsandet svårt för sig med alla dessa detaljer?<br />
<br />
Om jag bara har lyckats pränta in en enda sak så här långt, så hoppas jag att det är någonting i stil med att texter - och läsandet och skrivandet av dem - är långt mer komplicerade än vad de kanske till en början ser ut. För att inte tala om förhållandet mellan läsande och skrivande. Det går förstås att nöja sig med att lära sig the basics och vara klar med det, precis som det går att lära sig aritmetik och vara klar med matematiken, men det ska inte förnekas att det finns en hel del spännande en kan göra med de mer utvecklade formerna av algebra. Så fort ens förhållande till texten når en viss punkt så framstår allt som så väldigt mycket annorlunda - och då menar jag bokstavligen allt.<br />
<br />
Grunderna i varje förhållande till textproduktion är att det är någonting som ska sägas, och att detta ska sägas på ett effektivt sätt. Det finns - bevisligen - vissa sätt att skriva en text på som på ett effektivare sätt än andra förmedlar det som ska sägas. Ju duktigare en blir på att förhålla sig till texten, desto intuitivare och lättare blir det att komma fram till <b>hur</b> texten ska läggas upp så att det som <b>ska</b> sägas kommer fram ordentligt.<br />
<br />
Detta någonting som ska sägas blir ibland även det som <b>måste</b> sägas. När vi lämnat grunderna bakom oss så har vi börjat inse att det som måste sägas inte alltid är allt som skulle kunna sägas, och att det finns en hel del saker som i praktiken inte är kan sägas eftersom det tvång att säga vissa saker som råder i sig självt utesluter vissa andra saker från att sägas. För att ta ett konkret exempel så går det inte att säga "Heil Hitler!" följt av "nu inleds den demokratiska revolutionen, kamrater!". Det ena utesluter det andra, och det som måste sägas får företräde för det som kan sägas; när väl det första har sagts så har även en hel arsenal av andra saker antytts och anspelats på, och dessa osagda saker mellan orden är mer talande än om de skulle uttalas.<br />
<br />
Denna kritiska hållning (att kunna se att saker och ting inte måste vara som de råkar vara är per automatik en kritisk hållning) leder eventuellt till tanken att detta uteslutande av vissa möjliga utsagor i praktiken är ett uteslutande av vissa subjekt, av vissa sätt att tänka eller vara. När det som ska och måste sägas inkluderar vissa grundläggande antaganden om världen, så blir det oerhört svårt att vara en sådan som inte delar dessa värderingar. Och här någonstans börjar det här inläggets rubrik att bli begriplig; skrivande som <i>själv</i>genererande kompetens.<br />
<br />
Text handlar nämligen inte enbart om det som sägs, eller hur det sägs, eller om det får sägas, utan om <i>vem det är som säger det som sägs</i>. Texten konstruerar subjektet, med ord, och att kunna skriva blir därför en (i brutalt bokstavlig mening) självgenererande process. Att kunna skriva blir inte bara att kunna bygga en text som fungerar i det specifika sammanhang en råkar befinna sig i, utan än mer om att kunna bygga ett subjekt som fungerar över huvud taget. I första hand då ens eget, men även andras - läsarnas.<br />
<br />
Ni förstår förstås vart jag vill komma. -<br />
<a href="http://flattr.com/thing/30950/Skrivande-som-sjalvgenererande-kompetens" target="_blank"><br />
<img alt="Flattr this" border="0" src="http://api.flattr.com/button/button-compact-static-100x17.png" title="Flattr this" /></a>Sargothhttp://www.blogger.com/profile/14889992594644216887noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4209879486065797365.post-69628389015355879832010-02-23T13:37:00.003+01:002010-07-08T11:14:15.424+02:00Krig och vardagKrig är någonting de flesta av oss tvingats inse är någonting stort och svåröverskådligt. Inte minst genom den mångfald av filmer på temat krig som står att finna för den som letar. Vissa filmer försöker framställa krig som någonting heroiskt och ärofyllt som gör hjältar av unga män och ger även den mest oansenlige av ungvalpar en chans att tillsammans med andra oansenliga ungvalpar utföra stordåd i statens eller nationens (eller godhetens) tjänst; andra filmer försöker vara lite mindre rosenkindiga och framställa det hela i lite mer realistiska ordalag, med öppna sår, likmaskar, död, förruttnelse, psykiska trauman, extrem stress, utmattning, ovisshet om morgondagen kommer att infinna sig eller inte, den konstanta närvaron av saker som inte kommer tveka ens ett uns att döda en och, värst av allt, dålig mat.<br />
<br />
Om jag vore elak så skulle jag säga att vardagen är skrämmande lik den andra bilden, men med andra förtecken. Det vore dock att göra det lätt för sig, och så ska vi inte ha det.<br />
<br />
Även vardagen beskrivs på olika sätt i olika skildringar. Precis som med beskrivningen av krig så finns det en strömning som vill måla vardagen i glada färger och som insisterar på att det finns godhet och skönhet att finna även i de minstaste av små vardagliga ting om en bara håller ögonen öppna nog för att se det. Och så, förstås, den motsatta strömningen som i stället försöker beskriva den gråa måndagsmorgonens nyanslösa gråhet där dåtid, nutid och framtid blandats ihop i en grå sörja där ingen del går att skilja från de andra, och där prospekten för att lyckas med någonting alls är självdöda redan från början. (Förvisso brukar den senare bilden vanligtvis förändras av att protagonisten släpas med in i ett nytt sammanhang av någon snyggt uttänkt slump, men ändå.)<br />
<br />
Om jag nu skulle säga att det finns en viss inneboende likhet mellan krig och vardag så skulle jag använda mig av ohederlig argumentation. Att både krig och vardagen framställts på liknande sätt vid olika tillfällen säger ingenting om varken krig eller vardag i sig, och att jämföra dessa diskurser handlar mer om att försöka kategorisera olika texter än om att jämföra krigets och vardagens realiteter.<br />
<br />
<b>Det finns tänkare</b> som har försökt koppla samman krig och vardag på ett mer reellt plan. <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Paul_Virilio">Paul Virilio</a> skriver i sin bok <i>Krig och film</i> om hur de uppfinningar vi idag använder till vardags för att kommunicera med varandra - radio, mobiltelefoner, internet, the works - uppfanns av det militära för militärt bruk i krig. Detta låter förstås vid första anblick som ett upprepande av den klassiska maximen att krig är alla uppfinningars moder, och att uppfinningar som väl är uppfunna inte kan bli ouppfunna och därför lika gärna kan användas i stor skala. Vilket inte är särskilt kontroversiellt. Virilios twist är att det militära paradigm som dessa uppfinningar först placerades i - krigets - sakta men långsamt håller på att fasas över till det mer vardagliga, civila samhället tillsammans med uppfinningarna själva.<br />
<br />
Innan vi fortsätter den här tankegången så lämpar det sig att stanna upp en stund och plocka upp en bok av den gamle <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Carl_von_Clausewitz">Clausewitz</a> . I sin tegelsten <i>Vom Kreige</i> går hen igenom ungefär samtliga aspekter och nyanser av vad krig är. Hen ger oss den något kontraintuitiva definitionen av krig så som varandes fortsättandet av politik med andra medel. Det kanske låter märkligt, men betänk varför krig uppstår. Det är inte alltid för att två folk hatar varandra - hatet tenderar att vara en produkt av kriget, snarare än ett upphov till det. Det är inte heller alltid så att krig är ett resultat av någon slags resursbrist hos folket i det krigsförklarande landet i fråga - även om det spelar in. Krig uppstår snarare, enligt Clausewitz, av att en stat ser någonting den vill ha i en annan stat, och använder militären som ett medel för att införskaffa detta. Politik med andra medel, som synes.<br />
<br />
Hen fortsätter sedan med att skilja två olika slags mål som finns närvarande vid varje krig. Det första är det politiska målet, vilket i all korthet är vad regeringen i det krigande landet vill ha ut av kriget. Det andra är det militära målet, vilket är det mål militären behöver uppnå för att uppnå det politiska målet. Om målet med kriget helt enkelt är att expandera statens territorium så är det politiska och det militära målet detsamma, dvs intagandet och befästandet av territoriet i fråga. Om det politiska målet är lite luddigare, så är förhållandet mellan politiskt och militärt mål luddigare i samma grad. Utövandet av militär makt är dock fortfarande, som synes, ett medel snarare än ett mål i sig självt.<br />
<br />
Det stående militära målet är alltid, i varje situation, att förstöra fienden. Eller, rättare, att förstöra fiendens möjlighet att utöva och frammana motstånd. Om fienden effektivt och totalt fråntagits sin förmåga att göra motstånd så har den egna sidan, per definition, vunnit. När fiendens arméer är avväpnade, skingrade eller på annat sätt oförmögna att utgöra ett hot mot en själv så har denne bara ett alternativ, och det är att ge en vad en vill ha, dvs uppfylla det politiska mål som kriget handlar om.<br />
<br />
Vi ser här hur politik och motstånd är oupplösligt länkade till kriget som sådant. Politik är att vilja någonting, och om den politiska viljan är att införskaffa någonting någon har så har denne att antingen organisera någon slags motstånd mot denna vilja, eller att ge efter för den. <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Tertium_non_datur">Något tredje gives icke</a>.<br />
<br />
<b>Tillbaka till Virilio</b>. De militära uppfinningar som militären uppfunnit för att använda i diverse krigssituationer har sakta men långsamt funnit sig en väg in i det civila samhället, och sakta men långsamt har även det paradigm som frammanade dessa uppfinningar hakat på. Militären har, som sagt, alltid ett intresse av att hålla sina trupper redo att attackera fienden eller försvara sig mot densamma, att antingen göra motstånd mot deras försvar eller motstå deras attacker. Förmågan att snabbt organisera trupperna i olika manövrar via kommunikationsteknologi har med andra ord varit av centralt intresse för det militära, och är en kritisk del av varje sammandrabbning i fält.<br />
<br />
När nu den militära teknologin blivit civil så har även detta tänkande börjat ta sig civila former. Vi bär alla med oss mobiltelefoner, och är alla redo att spontant förändra våra planer för att samordna oss när vi är ute i fält. Eller ute på stan. Vi gör det mer eller mindre automatiskt numera, och känner oss märkligt oförmögna när vi - av vilken anledning som helst - inte kan göra det längre. När mobilbatteriet tar slut så är det inte batteriet det är fel på - det är vi själva som är trasiga. Det är också så vi ser människor som, av någon anledning, väljer att leva utanför vår informationsteknologiska sfär - som trasiga människor.<br />
<br />
<b>Tanken om att</b> vi kan samordna oss i ett kollektivt och effektivt motstånd blev desto mer påtaglig efter att <a href="http://tuggarna.posterous.com/polisen-som-mitt-i-tunnelbanan-star">Gategate</a> skakade bloggosfären. Innan dess var det en latent modalitet att använda någon av de många möjligheter vi idag har att snabbt kommunicera att någonting ohemult är i farten; idag är det närmast något av en civil skyldighet att omgående rapportera missförhållanden och statliga övergrepp till det allmänna så fort det kommer inom synhåll. Det är inte helt klart vad vi gör motstånd mot eller till förmån för, men det är ändå ett ytterst påtagligt imperativ i våra vardagliga liv.<br />
<br />
Now, detta är inte nödvändigtvis någonting <a href="http://copyriot.se/2010/02/19/trycket-maste-trappas-upp-i-gategate/">negativt</a>. Att kunna stå emot en de inneboende <a href="http://magnihasa.blogspot.com/2010/02/staten-demokratin-och-du.html">totalitära</a> och förtryckande tendenserna i <a href="http://magnihasa.blogspot.com/2009/11/staten.html">staten som sådan</a> är en nödvändig förutsättning för en fungerande demokrati. Att spontant kunna samordna ett möte på kort varsel för att diskutera vad som behöver göras i en akut situation kan ibland rädda liv. Men det är ändå värt att tänka över att även om vi i detta vårt avlånga land inte har varit i krig formellt sett på över två hundra år, så har kriget ändå en väldigt konstant närvaro i vår vardag. Inte som ett heroiskt äventyr eller som ett traumatiskt anfall av panikångest, utan mer som en ambivalent måndagsmorgon som inte riktigt är varken det ena eller det andra. Det ligger i luften, men vi kan inte direkt ta på det eller ens rikta ungefärliga ord mot det.<br />
<br />
Det sägs ibland att dessa våra nya teknologier har förändrat vår vardag till oigenkännlighet. Jag tror vi knappt ens har börjat skrapa på ytan av sanningen i det uttalandet än. Eller ens börjat ana att vidden sträcker sig i kilometer snarare än i gamla tumregler rörande vad som är viktigt i livet; att respektera sin fader och sin moder blir fruktansvärt svårt när de lever i en annan vardag och en annan mentalitet än vad en själv gör. Våra nya teknologier för med oss nya tider och <a href="http://www.thomastvivlaren.se/2010/02/pirataktivism-no-1-varumarkesattack.html">nya former</a> av motstånd - men mot vad, och i vems namn?<br />
<br />
Vad är denna vardag vi lever i? Egentligen?<br />
<a href="http://flattr.com/thing/33322/Krig-och-vardag" target="_blank"><br />
<img src="http://api.flattr.com/button/button-compact-static-100x17.png" alt="Flattr this" title="Flattr this" border="0" /></a>Sargothhttp://www.blogger.com/profile/14889992594644216887noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-4209879486065797365.post-35121385633283196702010-02-18T13:37:00.002+01:002010-07-08T11:12:35.467+02:00TidTid är någonting centralt i våra liv. Det är så centralt att det oftast används som det som definierar eller bäst beskriver vad livet är - vår tid på jorden, tiden som står till vårt förfogande, times of our lives. Vad vi än gör så gör vi det inom ramen för vad tiden tillåter; våra verk kanske lever vidare genom årtusendena, men vi själva lever bara genom årtiondena. Vi är medan tid är; om tiden skulle sluta göra sin grej så skulle även vi göra det.<br />
<br />
Det ligger nära till hands att tala om tid i termer av kalendertid. Tid händer vanligtvis i våra sinnen i termer av timmar, dagar, veckor, månader; vanligtvis med någon slags mål i sikte. Nu är nu, deadlinen är då, och om jag ska hinna med det som ska hinnas med innan då så borde jag sätta igång nu. Deadline läggs till deadline, veckor till månader, och innan vi vet ordet av så har ett helt kalenderår gått utan att vi märkt av det. Vi närmast springer genom kalendern, springer genom tiden; förhoppningsvis springer vi inte genom livet.<br />
<br />
Att nöja sig med att säga att tiden är identisk med kalenderns indelningar av den duger dock inte. Kalendern har ju trots allt sett olika ut vid olika tider, och om kalendern kan förändras så är den inte en fast grund att utgå från. Det har förts <a href="http://copyriot.se/2010/01/06/for-en-kronologisk-relativism/">vissa resonemang</a> angående huruvida vi - i betydelsen "vi som råkar vara på plats när diskussionen sker" - borde sparka igång en egen kalender utifrån ett eget sätt att mäta tiden bara för att det går. Jag vill inte fördjupa mig i olika kalendersystem eller detaljer så som om en borde utgå från solen eller månen eller årstiderna vd utformandet av sådana, utan passerar detta genom att nämna det och uppmana ert intresse att finna egna vägar.<br />
<br />
Vad jag däremot vill fokusera lite närmare på är detta att tid och kalender inte är samma sak. Kalendrarna förändras ju över tid, men tiden själv förblir rimligtvis vad den alltid har varit medan den gör det den alltid har gjort. Dvs pågå. Det går alltså att tala om en slags <b>objektiv tid</b> - tiden i sig själv, som råvara som kan användas för att göra olika saker med. Eller i, om ni så vill. Tiden går och går, och bryr sig inte riktigt om vad vi gör; våra liv, våra drömmar, våra tankar, våra vänskaper, våra kärlekar - allt försvinner med tidens gång, en tidens blinkning i taget.<br />
<br />
Vi vet ju alla förstås att tiden inte alltid inträffar i samma hastighet. Beroende på humör, situation och omständigheter så kan den antingen flyga eller flyta fram. Vi har alla varit i sammanhang där tiden tycks ha tagit semester eller till och med börjat gå baklänges, där sirap blir en sinnesbild av någonting snabbt framåtskridande. Vi har alla, dessutom, varit med om det motsatta, där en dag flugit förbi på ett ögonblick medan vi hade en allt för kort stund av lycka. Det finns med andra ord även en <b>subjektiv tid</b>, som rör sig i någon slags relation till sin objektiva motsvarighet.<br />
<br />
Denna relation uttrycker vi ofta i <b>klocktid</b>. Om fyra timmar svept förbi likt ett tåg på räls så har saker gått fort, och om fem minuter lyckats med konststycket att klämma in hela romarrikets uppgångs och fall i sina sekundslag så har de gått en aning långsammare. Klocktid blir det närmaste vi har till en representation av objektiv tid - klockans likgiltighet inför vad vi gör med tiden blir en passande liknelse för tidens likgiltighet för oss som tänkande varelser. Klockan slår sekund efter sekund, oavsett om du lever eller dör; tiden går, ögonblick för ögonblick, och bryr sig inte nämnvärt om någonting alls.<br />
<br />
Klocktid är dock inte alltid en pålitlig utgångspunkt för att planera sin vardag. I stället är det bättre att utgå från <b>biologisk tid</b> - dvs den tid som gått sedan en senast sov, åt, gick på toa, tränade, vilade osv. Som fysiska och biologiska varelser så finns det ett visst antal saker som vi måste göra, och som måste göras med viss regelbundenhet. Inte nödvändigtvis med klockans regelbundenhet, men likväl tillräckligt ofta för att vi inte ska kunna ignorera det.<br />
<br />
När vi konfronteras med världens storhet och verkliga ålder så fungerar vare sig klocktid eller biologisk tid. Då är det bättre att tänka i termer av <b>geologisk tid</b>, där en livstid är ett ögonblick och där landskapets långsamma framväxt pågår i faser på flera miljoner år. Det paradoxala med den här tiden är att det samtidigt händer väldigt mycket och väldigt lite. Månens utseende växte exempelvis fram under den geologiska tidens gång, men samtidigt går det inte direkt att säga att månens historia är överdrivet actionfylld. Det vi ser idag formades av att asteroider kontinuerligt slog ned och med våld förändrade landskapet; samtidigt är denna kontinuitet som så att det slår ner ett par större stenar med vissa mellanrum, med massor av tid då det inte händer någonting särskilt mellan dessa händelser. Det går inte att leva geologisk tid på ett intressant sätt, men det går att sammanfatta det på ett sådant.<br />
<br />
När det gäller att sammanfatta saker så är <b>medial tid</b> en alldeles speciell tidsform. Vissa nyheter har en livslängd och en tidsram som sträcker sig långt längre än vad någon någonsin skulle kunnat tro, medan andra nyheter blossar upp som en explosion och försvinner lika fort. Att försöka definiera någon slags enhet i vilken den mediala tiden kan mätas är svårt, även om vissa försök att använda en geografisk liknelse genom ord som "spaltkilometer" har gjorts. Medial tid finns på ett sublimt vis, ungefär som den där känslan precis innan solen kryper sig över horisonten i en sommargryning. Det är svårt att sätta ord på känslan, men den finns där. Det finns en viss tid då alla känner till något, och det går att referera till detta utan att behöva förklara det, men vid någon punkt övergår det från att vara samtid till att bli otid.<br />
<br />
Många har också en <b>arbetstid</b>, som kan beskrivas med olika ord som heltid, deltid, flextid och övertid. (Halvtid är dock någonting annat.) Arbetstid är den tid då arbete traditionellt sett ska uträttas, och finns bara i kombination med <b>fritid</b>, då frihet ska uträttas. Det ena finns inte utan det andra, närmast per definition. Om du inte har någon arbetstid, utan bara fritid, så är du tydligen inte fri utan arbetslös. Om du däremot inte har någon fritid, och ditt liv helt och hållet består av arbetstid, så är du antingen försatt i slaveri eller en person som på något sätt lever sitt arbete; arbetet blir synonymt med hela livssituationen som sådan.<br />
<br />
Företagen - i alla fall de över en viss storlek - har även de en egen tidsuppfattning. De har, mer eller mindre godtyckligt, valt att se världen som en ständig progression av tremånadersperioder, där det viktigaste är att i slutet av varje sådan inneha bättre siffror än i slutet av den föregående. Ju högre siffror desto bättre, men oavsett hur högt det blir så ska det bli högre nästa gång. <b>Kvartalsrapportstiden</b> är ett något rastlöst tidsperspektiv, onekligen.<br />
<br />
Den <b>politiska tiden</b> liknar den mediala tiden, men har mer formella ramar att förhålla sig till i form av lagar, förordningar och författningar. Beroende på statsskick så är denna tid antingen kortare eller längre. Absolut monarki, exempelvis, räknas i termer av generationer, medan mer representativ demokrati räknas i årtal. Den politiska tiden avgör inte bara hur länge en viss makthavare sitter vid makten, utan även hur länge vissa frågor sitter i fokus. Vissa frågor är under debatt väldigt länge, medan andra självdör rätt fort; vissa makthavare sitter vid makten väldigt länge, medan andra dör under mystiska omständigheter. Likt den mediala tiden är det svårt att avgöra detta på förhand.<br />
<br />
Inom retoriken finns det ett begrepp för den passande tiden - <b>kairos</b>. Kairos är det där perfekta ögonblicket då en kan ge det där perfekta svaret, då punschlinen gör sig som bäst. Vanligtvis brukar vi inte komma på vad som kunde sägas just där och då förrän långt efteråt, och då utbrister vi oftast - ack, om jag ändå hade sagt det! Vi vet att det hade varit det bästa av alla bästa svar, men ögonblicket är förbi. Men, hav förtröstan. Det kommer att komma fler perfekta ögonblick, och den som är uppmärksam kan se dem komma om de bara tittar tillräckligt noga.<br />
<br />
På tal om passande tider så är det här nog en oerhört passande tid att avsluta. Huruvida jag lyckats med min <a href="http://bringbackboats.blogspot.com/2010/02/bring-back-boats.html">stående ambition</a> att hålla texten intressant, underhållande och lärorik är en öppen fråga, och jag tänker, som den gode poeten sade, låta tiden utvisa detta. -<br />
<a href="http://flattr.com/thing/33318/Om-tid" target="_blank"><br />
<img src="http://api.flattr.com/button/button-compact-static-100x17.png" alt="Flattr this" title="Flattr this" border="0" /></a>Sargothhttp://www.blogger.com/profile/14889992594644216887noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4209879486065797365.post-70338353223093004592010-02-14T13:37:00.004+01:002010-07-08T11:09:44.977+02:00Bring Back BoatsBring Back Boats är en märklig titel att ge ett litterärt/textuellt projekt, men det är långt från det märkligaste. En av Stockholms populäraste klubbar i början av nittiotalet hette <a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/Tritnaha">Tritnaha</a>; mitt politiska sidospår <a href="http://magnihasa.blogspot.com/">Magnihasa</a> är också smått obegripligt; Godspeed You! Black Emperor tar nog någon slags pris med sina låttitlar. De har ofta någon slags poäng bakom dem, även om "She Dreamt She Was a Bulldozer, She Dreamt She Was Alone in an Empty Field" nog är en av de mer mångtydiga.<br />
<br />
Så. Bring Back Boats. Vad betyder det?<br />
<br />
Det finns två sätt att bli en sådan som vet vad det betyder. Det ena sättet är att ha varit där när det var aktuellt, och att ha upplevt det i sitt sammanhang, sin kontext och sin tidsanda, och därför också ha sett alla de aspekter, faktorer och nyanser som spelade in vid dess tillkomst. Direkt erfarenhet är en oerhört bra lärare, och är i många fall det absolut enda sättet att lära sig saker och ting på.<br />
<br />
Vissa saker går dock inte att lära sig ens efter de mest heroiska av ansträngningar om en inte var där. Större delen av historien är av den här typen. Hur kändes det att vara en invånare i Khartago under det tredje puniska kriget när nyheten om romarnas antåg spred sig? Vad var den egentliga grejen med statyerna på Påskön? Vad hände egentligen mellan Marcus Antonius och Kleopatra? Vem kom egentligen på idén att bygga sig ett par tre enorma stenpyramider mitt ute i den stenheta öknen? Tusen frågor, få svar med många variationer.<br />
<br />
Just våra båtar är av det andra slaget - någon, någonstans, vet detta, och kan berätta det för dig. Du behöver inte likt Herkules utföra sju stordåd för att få veta, utan det räcker med att vara lite uppmärksam och lyssna på när någon talar. Eller läsa det någon har skrivit. Eller titta på en film. Mediet är valfritt, men den gemensamma nämnaren är att det går att lära sig genom kommunikativ interaktion.<br />
<br />
Nu finns förstås inte allt bevarat i medial form, men tillräckligt mycket av det är det för att vi ska kunna dra vissa slutsatser från det. Full kunskap om allt som någonsin gjort sig besväret att finnas kommer aldrig att tynga någons sinne, men väl vissa generaliseringar och kategoriseringar som kan hjälpa till att sortera bland alla små bitar av information som tillsammans utgör vad vi tror oss veta. Vissa saker är förlorade för evigt; större delen av dem utan att vi behöver sörja allt för mycket.<br />
<br />
Likväl. Bring Back Boats. Vad är grejen?<br />
<br />
#<br />
<br />
I internets ungdomstid, kring millennieskiftet, fanns det ett onlinespel som hette Utopia. Det finns förvisso fortfarande, men dess glansdagar är utan vidare tvekan vad vi idag kallar över. Spelet går i all korthet på att upp till tjugofem spelare, var och en med sin egen provins, tillsammans ska kommunicera och samarbeta fram ett stort och framgångsrikt kungadöme som kan både försvara sig mot angripare och angripa svagare grannar (jfr <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Thomas_Hobbes">Hobbes</a>). Samarbete och kommunikation är nyckelord i spelet - ett kungarike där kommunikationen är klar, målen väldefinierade, de omedelbara uppgifterna delegerade och samarbetet sker konsekvent är långt starkare än ett kungarike där alla gör sin egen grej.<br />
<br />
För att kunna angripa sina motståndare så måste en provins ha antingen endera eller bägge av två saker: rå styrka i form av militära trupper, eller mer subtil styrka i form av sabotörer. Den senare formen är vanligtvis en stödtrupp till den förra; dess huvuduppgift är att mjuka upp fiendens motståndskraft genom att demoralisera soldaterna, stjäla deras mat, bränna ner viktiga byggnader eller andra mer ljusskygga aktiviteter. För att kunna åstadkomma någonting substantiellt så måste dock den råa styrkan sättas i fält och drabba samman med fienden - sabotage i all ära, men om den andra sidan anfaller mer än vad din gör så kommer den eventuellt att vinna över dig av ren utnötning.<br />
<br />
Samarbete är som sagt ett nyckelord, och detta gäller som allra mest i krigstider. Den som kan anfalla mest vinner, så det finns två saker att försöka sträva efter. Det ena är att vara den som anfaller mest, av naturliga skäl. Det andra är att eliminera motståndarens förmåga att anfalla dig (jfr <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Carl_von_Clausewitz">Clausewitz</a>). Det första målet kan uppnås av en uppsättning individer som agerar på egen hand i rent egenintresse; det andra målet, däremot, kräver att de enskilda provinserna ser bortom sina nuvarande situationer och vilket mål som för tillfället ger mest byte, och i stället agerar kollektivt genom att systematiskt anfalla en provins så pass mycket att den inte längre utgör ett hot - för att sedan röra sig vidare till nästa, och nästa, och nästa, tills motståndarsidan ger sig och segern är vunnen.<br />
<br />
En av de stora charmerna med spelet - förutom att det är strategiskt intressant, förstås - är att det med jämna mellanrum börjar om från start igen. Alla spelare börjar med lika stora provinser, lika mycket pengar, lika mycket av allt utom erfarenhet. Den enda skillnaden mellan en runda och en annan är att det för varje omstart ändras lite i reglerna - vissa saker blir starkare, andra svagare, nya saker läggs till, gamla tas bort. Detta för att spelet inte ska stagnera, och för att erfarna spelare inte ska kunna använda samma optimala strategi i omgång efter omgång efter omgång. Variation är en dygd.<br />
<br />
I någon av de tidigare omgångarna så införde de båtar som nytt moment. Dessa behövdes för att förflytta trupper mellan kungariken, enligt formeln att x antal trupper fick plats på en båt. Det krävdes med andra ord ett stort antal båtar för att anfalla stora fiender, och ett lite mindre stort antal för att anfalla små sådana. Det var, som du förstås förstår, av akut vikt att ha tillräckligt många båtar för att kunna använda sina trupper - den som inte hade båtar kunde inte heller attackera.<br />
<br />
Med införandet av dessa båtar infördes också en ny form av sabotage för ens sabotageexperter. Båtar flyter som bekant på vatten, och ett smidigt sätt att sabotera en båt är att se till så att den inte längre flyter. Det krävde en hel del jobb, men med envishet så gick det att sänka ett stort antal båtar om dagen.<br />
<br />
Now, de kungariken som var mer effektiva på samarbetsfronten insåg direkt att det fanns vissa fördelar med den här ordningen: det blev, exempelvis, brutalt mycket lättare att uppnå det andra av de två målen som ställdes upp ovan. Om alla omfördelade en del av deras försvar till sabotagetrupper, så kunde en större del av fiendens båtar sänkas snabbare. Och ju fler båtar som sänktes desto färre trupper kunde fienden sätta i fält, vilket i praktiken innebär att det krävs mindre försvar, och att ännu fler sabotagetrupper kan användas för att sänka ännu fler båtar utan risk för att ha för lite militärt försvar - osv. Vissa kungariken gick till och med så långt att de inte hade något försvar alls, utan lämnade sina provinser helt oförsvarade i trygg förvissning om att båtarna stannade på botten.<br />
<br />
Det här upptäcktes rätt fort av spelarna, och båtarna blev inte särskilt långlivade som fenomen. Men - och nu kan jag äntligen svara på frågan om vad som är grejen med dem - med oroväckande jämna mellanrum så dök det alltid upp ett troll på det gemensamma Utopiaforumet som (med varierande grad av retorisk begåvning) argumenterade för återinförandet av båtar. Över tid så blev detta ett stående skämt, och en stereotyp för alla former av irrationella "det var bättre förr"-argumentationer. Alla som var där vet att det var en fruktansvärt dysfunktionell ordning; likväl dyker ropen på att återinföra den upp med oroväckande jämna mellanrum.<br />
<br />
#<br />
<br />
Poängen med den här utläggningen är att illustrera hur mycket som behöver förstås för att innebörden av tre enkla ord, som var och en är helt begripliga i sig själva, ska klarna och bli något så när förstådd. Och, än mer, för att illustrera att en väldigt stor del av vår gemensamma kulturarv - inklusive det vi kallar kunskap - kräver dylika förklaringar för att på ett liknande sätt bli begripliga och förstådda. Det är inte alltid så enkelt att det bara är att säga att x är y och därför a för att en förståelse för en situation eller ett skeende eller ett fenomen ska uppstå, och ibland krävs det en paus från göradet för att verkligen sätta sig in i vad det hela handlar om.<br />
<br />
Som sagts ovan så går det dock inte alltid att undersöka världen direkt för att ta reda på detta. Vissa saker kräver att de som var där och verkligen förstod vad som var på gång just där och då aktivt sätter sig ner och förklarar för dig ur det var. Väldigt mycket av dagens tillstånd beror på vissa historiska tillfälligheter som var oerhört kontingenta när de hände, men som över tid stelnat till fasta strukturer som ses som självklara. Det går inte att logiskt sluta sig till att saker är som de är av en nödvändig anledning; ibland beror saker på att ett visst skämt drogs av en viss person en viss tid en viss dag efter en viss händelse, och ingenting någonsin kan rekonstruera detta förutom de som var där.<br />
<br />
Vanligtvis brukar dessa saker formaliseras i läroböcker och dylikt, och sedan traderas vidare över generationerna tills de blir lika permanenta inslag i den mentala arkitekturen som en byggnad är i den fysiska. Till skillnad från fysiska byggnader så är mentala sådana osynliga för de som inte fått dem förklarade för sig, och för dem ser många saker som de införstådda tar för givna ut att hänga i tomma intet, till synes utan någon som helst anledning alls. <br />
<br />
Detta leder, sorgligt nog, till att många känner ett enormt utanförskap när de konfronteras med vissa former av kunskap. För att tala med <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Georg_Simmel">Simmel</a> så framstår den inte som en samling delar som samverkar med varandra för att producera en nyanserad bild av världen, utan som en stor obegriplig blobb utan vare sig rim, reson eller struktur. Den tycks inte ens lyda fysikens lagar, utan flyter ovanför allting annat utan någon som helst koppling till någonting alls. Vilket, som ni kanske förstår, leder till en känsla av att dessa former bara är systematiskt ordbajs som varken kan eller bör förstås av den som vill behålla sin mentala (eller än värre ideologiska) hälsa.<br />
<br />
Ambitionen med Bring Back Boats är att sparka lite på denna alienation. I likhet med Magnihasa så är målet i förlängningen någon slags förändring, om än inte nödvändigtvis i min regi. Till skillnad från Magnihasa så är omfånget häromkring längre, ämnesvalen obskyrare och den diskursiva nivån ibland högre. Tanken är att eventuella läsare ska börja läsa i ena änden och sedan komma ut som en klokare människa i den andra. Inte ideologiskt klokare, inte IQ-smartare, inte meditationsvisare, utan klokare rent generellt, på så vis att konturerna av saker och ting ser lite skarpare ut, färgerna lite klarare, nyanserna lite detaljrikare och detaljerna mer nyanserade.<br />
<br />
#<br />
<br />
Det finns dessutom en underambition, och det är att öva upp mina och eventuella medskribenters förmåga att skriva längre, sammanhängande och på något plan intressanta texter. Tanken är att över tid skapa ett sammanhang där jag känner mig tvungen att skriva ett inlägg här per x antal dagar, och sedan sätter mig ner och faktiskt gör det. Om jag sedan går och gör detta tillräckligt länge så kommer jag, efter ett tag, att bli en så rutinerad författare/skriftställare att det blir en vana, och när det händer så har jag, som Strindberg sade, ordet i min makt. Och, som den klassiska retoriken säger, att ha det på ett sådant sätt att eventuella läsare blir både intresserade, lärda och roade av att läsa.<br />
<br />
Nu kommer jag förstås inte att lyckas övertyga vare sig någon annan eller mig själv om att jag kan få fram ett BBB-inlägg om dagen, och tänker mig därför någonting mer i stil med var tredje eller var fjärde dag, så det kommer att finnas gott om plats över i schemat för eventuella medförfattare att hoppa in och ta ton. Till skillnad från mitt andra samarbetsprojekt, <a href="http://tankefel.blogspot.com/">Tankefel och dylikt</a>, där minimilängden för ett inlägg är ett (1) ord, är den stående cirkalängden på ett inlägg här kring två tusen sådana,(plus tusen/minus femhundra). Det kanske låter långt, men ambitionen är som sagt att komma förbi skräcken för text och ta kommando över det skrivna ordet.<br />
<br />
En annan underambition är att ge dig som läsare en möjlighet att drabba samman med längre texter läsledes. Det finns inte bara en skräck inför att skriva längre texter, utan även en viss panik inför tanken att läsa dem. Den förra är fullt förståelig, eftersom textskrivande är jobbigt, svårt och ibland eländigt när det når upp på en viss nivå - inledningen talar om någonting annat än slutsatsen, mitten byter ämne helt, den stämning som ges i stycke tre totaldödas av stycke fyra, fotnoterna stämmer inte alls, rubrikerna är felstavade, det finns tusen syftningsfel och märkliga ordföljder pga alla omskrivningar och dessutom så tycks allt vara skrivet i fel typsnitt. Det går att drömma mardrömmar för mindre. Med detta i bakhuvudet blir det dock lite småmärkligt att folk är rädda för att läsa dem - tänk på alla möjligheter att peka ut fel, brister och lolfails!<br />
<br />
BBB är dessutom något av ett konstprojekt, i och med att text är konst, och om någonting kan förklaras genom att lägga upp texten på ett kreativt vis så kommer detta att göras. Huvudmålet är förstås fortfarande att ge eventuella läsare insikt kring diverse semiobskyra ämnesområden, men det pedagogiska ligger före det formella. Om form och innehåll kan fås att överensstämma så kommer de märkligaste av textsaker att se nätets elektroniska ljus här; om inte, så har jag eller min medförfattare en hel del omskrivande framför sig. <br />
<br />
#<br />
<br />
Jag misslyckades med taggarna på mina tidigare bloggar. På den ena fanns de över huvud taget inte före det 250:e inlägget, och på den andra var de ett förvirrande virrvarr innan de ens kom i system. Här tänker jag dock göra det lätt för mig, och helt enkelt använda etiketter som "litteraturvetenskap", "sociologi" eller "retorik", och om ämnet är så där knepigt tvärvetenskapligt sådant så sätter jag helt enkelt bägge taggar på det. Det borde inte kunna misslyckas.<br />
<br />
Med avslutandet av det här stycket så är inlägget två och ett halvt tusen ord långt. Det tar upp någonting i stil med fem sidor i en vanlig bok, vilket inte är särskilt mycket i det stora hela. För att skriva en mindre bok på två hundra sidor så krävs det femtio gånger mer jobb än för det här inlägget för att få klart det - fyrtio gånger i ren volym, och sen tio gånger till pga omskrivningar, källkontroll, revideringar, förändringar, sistaminutenidéer, goda förslag, nya karaktärer, panikskrivande innan deadline, mitt i natten-inspirationsögonblick osv etc. Om jag någonsin lyckas bli en sådan som kan frammana den självdisciplin och den förmåga som krävs för att skapa någonting på en sådan skala återstår fortfarande att se, men ni vet vad de säger - övning är färdighet. Övning kommer jag att få ut av det här, om något; förhoppningsvis får även du, käre läsare, ut någon slags klokskap från det hela. -<br />
<a href="http://flattr.com/thing/33314/Bring-Back-Boats" target="_blank"><br />
<img alt="Flattr this" border="0" src="http://api.flattr.com/button/button-compact-static-100x17.png" title="Flattr this" /></a>Sargothhttp://www.blogger.com/profile/14889992594644216887noreply@blogger.com0