Sunday, September 4, 2011

Att leva sina politiska ögonblick

Ni vet hur psykoanalys framställs i läroböcker? Det är alltid en så förenklad bild av saker och ting. Jaget är den del av dig som ser och tänker och upplever; detet är den djuriska och behovsdrivna delen av en som behöver undertryckas; och överjaget är den del av en som påminner om vikten av att göra läxorna. Lite överförenklat kan sägas att jaget framställs som neutralt, detet som ont och överjaget som gott.

Jag vill kalla det bullshit.

Ni ser, överjaget är inte en moralisk kraft som får en att göra goda saker fast en egentligen bara vill ligga och slöa hela dagen. Det är en sadistisk översittare som älskar att införa godtyckliga regler och bestraffa varje upplevd avvikelse med absurt oproportionerliga straff, Och det hjälper inte att göra som det säger, eftersom det vid varje eftergift känner sig självrättfärdigat att utöka sina domäner till ytterliga aspekter av ens liv, och ve dig om du vågar bete dig på ett sätt som ens antyder ett potentiellt regelbrott!

Att kalla överjaget för en god moralisk kraft känns väldigt fel, på något vis. Särskilt som det är denna grymma regim som på så väldigt många olika håll är roten till så väldigt mycket ondska i världen.

Psykoanalysens stora projekt är att ta allt som är omedvetet och processa det till det blir medvetet. Inte på ett naivt filosofiskt vis, där allt mänskligheten inte vet om världen ska fångas i världens samlade bibliotek, utan på ett mer närliggande plan. Allt det där som skvalpar omkring och har diverse märkliga effekter utan att en egentligen tänker på det, ska tänkas på och föras i ljuset. Genom att känna sig själv, känner en också sin frihet. Eller, månne, så känner en sig bara fri.

Det blir väldigt politiskt väldigt fort, som ni ser. Inte minst om vi blandar in diverse tänkare från vänster, som talar om falska medvetanden och om vikten av att frigöra sig från det hegemoniska förtrycket och what have you.

Det finns en anledning till att så många gjort ett försök att förena Marx och Freud.

Men det är inte anledningen till att du ser det här. Anledningen till att du ser det här ligger i att någon av mina överambitiösa läsare fick för sig att jämföra den inte helt välartade rösten i Patris huvud med överjaget. Vilket i och för sig är en skarp iakttagelse, i och med att det ju handlar om en röst i stackarns huvud som talar om vad som ska göras härnäst, men det är inte riktigt samma slags röst. Det är inte ett Det, heller, i och med att den talar. Vilket Detet inte gör, även om Lacan har ett och annat att säga på temat.

Den naturliga följdfrågan är förstås - men ett Jag, då?

Med Freud i bakhuvudet vet vi att ett Jag inte kan finnas utan de andra två. Sedan beror detta på en hel uppsjö av anledningar, men kontentan av det hela är att det antingen är alla tre eller ingetdera.

Vilket, onekligen, bådar illa för stackars Patri.


Minst någon kommer förmodligen tänka att både jag och min överambitiösa läsare - tack för att ni finns, btw - läser in lite för mycket i det hela. Är det inte lättare att bara ha en karaktär som går omkring och gör saker, rent generellt, utan att blanda in alla dessa ord ord ord? Varför göra livet svårt för sig genom att envisas med saker som inget hellre vill än att samla damm mellan ospänstiga pärmar? Vad är den stora grejen?

Livet.

Det kanske verkar märkligt, men tänk på saken - livet blir också väldigt mycket lättare av att bara gå omkring och göra saker, rent generellt, och då än mer om en låter bli att blanda in dessa ord ord ord. De tenderar snarare att göra livet svårare för en, och envisas med att göra saker som låter dammet samlas på ens huvud medan en studerar innehållet mellan ospänstiga pärmar. Livet kan göras så väldigt mycket enklare, men på något vis känns det som att det inte riktigt är enkelheten som är livets stora höjdpunkt.

För att inte tala om litteraturens. Som ju ändå delar livsmål med psykoanalysen, på något plan - att göra det omedvetna lite mindre omedvetet och det medvetna lite mer solidifierat.

Om vi vill göra konkret politik av detta behöver vi bara titta på teve. Eller, rättare, stänga av den och titta på vad den gör med oss. Den gör livet lättare, i och med att den inte kräver mer av oss än vår förmåga att sitta still och sluta leva för en stund. Vi behöver inte ens skratta när den försöker vara rolig - den gör det åt oss, vare sig vi är med på det eller inte, som ett omedvetet som knackar på och påminner oss om vad vi egentligen känner. Oavsett vad vi råkar gå omkring och tro om oss själva.

Livet - politiken - livet sker i de där stunderna då vi gör det besvärligt för oss själva. Då saker och ting inte längre flyter på som om ingenting, då vardagen fastnar i ett impasse och vi helt plötsligt måste agera för att kunna komma vidare. Där fjärrkontroll blir en väldigt bokstavligt avlägsen handling, och direkt aktion tvingar in dig i någon slags subsektion av nuet.

Livet sker när vare sig detet eller överjaget kan säga gör gör gör.

Den stora ironin ligger i att Patri - som det hela ändå handlar om - inte lever. Hen är ett direkt resultat av att personer gör det politiska beslutet att göra livet svårt för sig själva, och därmed också för henom. Det är inte direkt de enklaste av fragment att läsa, och författaren har något av en tendens att glömma om det är samtiden, framtiden eller semitiden det handlar om.

Om det nu handlar om någonting över huvud taget.

Varför göra det så enkelt för sig?

Flattr this

No comments:

Post a Comment