F - Fragment 7

Patri tittade på cylinderns infotagg.

Kapitalet, volym 4: En världsekonomi i försvinnande? Kapitel 8: Nationell ekonomisk tillväxt på en stagnerad marknad.

Värt ett försök.

=====Kapitel 8=====

"Mannar! Lystring!"

Lystring inträffade. Majoren fortsatte:

"Vi är här för att säkra kontrollen över produktionsmedlen. Och säkra kontrollen är vad vi kommer att göra - vare sig lokalbefolkningen vill det eller inte. Det är vad vi gör.

Jag vet att vissa av er tänker - men negrerna, muslimerna, vitingarna eller wiccanerna då? Borde vi inte säkra området från dem, försöka etablera en buffert mellan oss och dem?

Ni glömmer att vi är kapitalister. Vi sysslar inte med att skilja konsumenter från konsumenter. Så länge det finns en marknad kvar att dominera, kommer vi att försöka dominera den. Och för det behöver vi inte etnisk homogenitet, religiös övertygelse eller ideologisk renhet.

Ni är härmed befriade från sådana vidskepelser.

Däremot behöver vi produktionsmedel, och i det här fallet rör det sig om tre saker. En övergiven fabrik, ett lite mindre övergivet stycke åkermark, och en väldigt befäst anläggning för solenergi. De två första borde gå att appropriera genom att antingen vara de enda där, eller genom ett erbjudande de före detta ägarna har svårt att säga nej till.

Röd grupp - er uppgift är att återetablera verksamhet i fabriken. Blå grupp - förhandla med bönderna, och gör dem till franchiseentreprenörer om ni så måste.

Grupp grön och lila - er uppgift är solverket. Försök få in en fot i dörren, men var inte rädda att spränga den om det skulle behövas. Vi har order från högsta ort om att säkra eltillgången, och det med alla till buds stående medel. Köp ut dem om ni kan, men var inte rädda att köra ut dem med tårgas och bulldozer om motstånd uppstår.

Svart grupp -  ni har redan infiltrerat området och bearbetat lokalbefolkningen inför vår expansiva tillväxtfas. Er uppgift är att upprätthålla beredskap i händelse av det oväntade.

Allesammans - kom ihåg att produktionsmedlen är det viktiga. Om vi kan ta oss igenom det här med minimala förluster för marknadsavdelningen och lokalbefolkningen så väntar en bonus när vi kommer hem, så gör ert bästa.

Verkställ!"

Verkställande hände, och majoren kommunicerade uppåt i hierarkin att allt påbörjats som planerat. Majoren var inte helt säker på varför direktörgeneralen ansåg det nödvändigt att annektera detta bakvatten, men fann viss tröst i att Riksbankens vägar alltid har varit outgrundliga.

 =====END OF LINE=====

Patri kände att detta inte riktigt var det fragment rösten sade sig leta efter. Det var någonting märkligt med mannarna, dock. När blev det omöjligt att se skillnad på en uniform och en kontorsutstyrsel? Och varför bar de både portfölj och aningen överdimensionerade automatvapen?

Månne gick inte världen över lika odramatiskt överallt.

F - fragment 6

"Är vi framme snart?"
"Nej."
"Är vi framme snart?"
"Om en timme."
"Är vi framme snart?"
"Outlook good."
"Är vi framme snart?"
"När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt."
 "Är vi framme snart?"
"Snart."
"Är vi framme snart?"
"Du har ställt samma fråga två gånger nu. Är allt som det ska?"
"Bra, du är igång. Vi är vilse. Hur långt är det till målet?"
"Vi står på det. Det verkar som att vi behöver gå ner några våningar. Minst någon av de här ruinerna borde ha en källaringång."
Patri började leta, inte helt övertygad om att rösten visste vad den pratade om även när den visste att den pratade.

Världen må ha gått över, men den är inte förstörd. Beroende på var utforskandet sker så kan det antingen vara i ett övergivet men relativt välbehållet område, eller ett återbefolkat och desto mindre välbevarat dito. Många byggnader är precis som de var när deras förra ägare insåg att de inte kunde göra en vinst vare sig genom att använda eller sälja dem - övergivna med sitt innehåll intakt, tills nyfikenheten eller naturen gjorde anspråk på dem. Vanligtvis bäggedera, i någon ordning.

Att saker finns kvar innebär inte att de fungerar, dock. Användas kan de alltid, men vanligtvis som råmateriel snarare än vad eventuella manualer har att säga om saken. Brist på el, brist på kontext och brist på kompetens gör även de mest överdesignade av saker till någonting som antingen står i vägen eller flyttas ur vägen.

Just den här byggnaden innehöll en hel del dokument som alla pekade framåt mot ett visst datum, tillsammans med ordet "deadline". Tydligen hann pengarna ta slut innan projektet gjorde det, och inte ens löftet om retroaktiv löneförhöjning kunde förlänga arbetet. Vilket säger en del om ironin i att investera mer i fysisk säkerhet än i själva verksamheten. Som, enligt det halvfärdiga PR-materialet, handlar om morgondagens bibliotek.

Om det hade varit första gången skulle Patri förundras över att ingen annan varit där inne på hundra år. Åratal av att hinna före arkeologernas allt annat än ömma hantering hade utan vidare pardon redan hunnit ta charmen ur det hela.

Ett försiktigt studium av de kvarvarande artefakterna hade förmodligen bringat ljus över vissa aspekter av världens övergång. Patri var mer intresserad av att hitta en väg nedåt - framåt i stället för bakåt.

Där är den. Den är låst. Har varit det i över hundra år.

Inte längre.

"Okay, vad letar vi efter?"
"Det är inte här."
"Säkert?"
"Ja. Men det vi behöver veta för att hitta det vi letar efter finns här inne."
"Var är vi?"
"Gårdagens bibliotek. En liten filial av det. Det hade gått fortare i en mer central nod, men dina arkeologvänner har hunnit före till dem. Vi får taga vad vi en gång hade."
"Din uppfattning om 'vi' verkar ibland vara större än du och jag."
"Jag byggdes för ett syfte större än mina bärare."
"Great. Vad letar vi efter?"
"Tom Bombadils berättelser."
"Vad letar vi efter?"
"Baudrillard sade en gång att verkligheten dog i och med att hyperverkligheten tog över dess funktion."
"Vad letar vi efter?"
"Döden är en man."

Patri såg sig omkring. Det såg väldigt mycket ut som ett bibliotek. De hade lagt ner väldigt mycket energi på att bevara librariets estetik, och den som var gammalmodig nog att öppna dekorationsböckerna i vägghyllorna kunde förmodligen hitta några som faktiskt hade text i sig. En sällsynthet, särskilt efter tanken om den allmänna bildningens försvinnande, men sentimentaliteten har hållit märkligare idéer vid liv.

Böcker hade över tid fasats ut till förmån för saker med ett väldigt mycket enklare gränssnitt. Vilket paradoxalt nog tog sig uttryck i blanka, cylinderformade små tingestar utan synligt interface alls. Det enda en "läsare" behövde göra för att använda dem var att förvänta sig att de skulle fungera och upprätthålla kroppskontakt.

Det finns en viss ironi i att arkeologerna aldrig lyckats förstå hur de fungerar. En kortlivad sådan - deras namn till trots så smälter de ner allt de inte förstår till råmaterial för svärd och kofötter.

Utan vidare vägledning från rösten, och utan överdrivet bråttom att hitta någonting särskilt, valde Patri en av de grå cylindrarna på måfå och tog för givet att någonting skulle hända. Det hände.

F - fragment 5

"Är det bara jag, eller tycks det finnas fler ruiner nu än förr i tiden? Jag menar - böckerna säger ju att fynd är sällsynta och måste behandlas med yttersta respekt för att inte värdefull historisk kunskap ska gå förlorad. Och det först efter många och långa utvikningar om hur dessa sällsynta fynd kan hittas till att börja med. Det känns aningen malplacerat - särskilt häromkring, där det är omöjligt att ta fem steg utan att gå rakt in i en ruin."
"Den gamla tidens arkeologer hade onekligen en viss tendens till överförsiktighet. Men du måste komma ihåg att saker var annorlunda på den tiden - historia ansågs inte vara överdrivet viktigt, annat än när den kunde användas i nationalstatens syfte. Dess utövare var därför tvungna att idka yttersta försiktighet för att inte bli koopterade till samtidens behov av en dåtid. Därav behovet av extrem försiktighet - minsta lilla oklarhet blev ett politiskt slagträ för minst någon."
"Jo, jo, men jag tänker mer på själva kvantiteten. Förr tycks det ha varit nödvändigt att resa både långt och mycket för att ens hitta någon ruin alls; nu är de överallt."
"De har alltid varit överallt. Varför läser du gamla metodikböcker, förresten? De fyller bara ens huvud med märkliga idéer, och får en att tänka i underliga cirkelresonemang. Skolastik, närmast. Men men. Nog om det nu - vi ska in genom den här dörren. Ska du eller jag kofota?"
"Jag tror inte vi kommer kunna ta oss in på det viset. Se hur dörren är förstärkt, där och där. Vi kommer antingen behöva stå väldigt länge, eller använda en alternativ metod.
"Sådana metoder borde vi läsa mer om. Efter dig."

Det är en speciell känsla att vandra genom tomma städer. Särskilt sådana som fått stå ett tag, utan vare sig invånare eller vagabonder. Där byggnaderna behåller den ytterst specifika patina av selektiv förslitning som de hade redan innan världen gick över.

Med lite inlevelse känns det nästan som att gå omkring i dem på den gamla tiden. Särskilt tidiga mornar och sena nätter, då de var onaturligt tomma redan då. Redan innan de faktiskt avfolkades.

En föraning om den tid som komma skall.

Det finns förstås tecken som avslöjar om en plats är bebodd eller inte. De omisskännliga ombyggnationerna och tilläggen till arkitekturen är ett omedelbart signalement - många av den gamla tidens byggnader var inte planerade att hålla längre än ett par årtionden ens med invånare, och än mindre utan. Det är enklare att bygga om än att bygga nytt, och den nya tidens bosättare har blivit väldigt kunniga i konsten att förvandla ett fuskbygge till ett hem. Lokalskördat tidningspapper i väggarna, nya skorstenar där taket rasat in, mer eller mindre tillfälliga fortifikationer i dörröppningarna.

Huruvida det fortfarande växer gräs överallt eller inte.

Gräset är en oförutsedd konsekvens av högteknologins möte med den vanliga människans villkor. Det började som ett industriellt manipulerande av grödor för att underlätta uppodlandet av gravt onaturliga men desto naturvänligare nötkreatur, och slutade med ett gräs som var både näringsrikt och ätbart av människor. Det senare kom som en nyhet med de första rapporterna om att favelor på de mest oväntade av platser odlade det som föda för de fattigaste. Därifrån spred gräset sig med de sociala nätverkens hastighet över världen, tills det blev allmän kunskap bland de hemlösa och utstötta att det aldrig var långt till nästa måltid.

Givetvis hade storföretagen någonting att säga om saken, men vad skulle de göra? Utrota gräs?

Om någonting överlevde världens övergång, så var det denna mycket alternativa näringskälla. Den växer överallt, försöker alltid hitta en egen nisch i de lokala ekosystemen, och doftar alltid svagt av vaniljchoklad. Det senare är någonting av ett mysterium, eftersom det snarare smakar kyckling, Men om någonting kunde användas för att mäta hur länge en plats lämnats ensam, så är det den doften - ju starkare, desto längre.

Patri kände denna doft under sin vandring genom staden. Och den där speciella känslan av tomhet som bara en inbillad närvaro av andra människor kan ge - känslan av att det, egentligen, finns personer i de omgivande byggnaderna som kan pratas med om de bara letas upp.

Precis som på den gamla tiden. Fast med väldigt mycket mer vemod.

Att ta sig fram i bebyggelsen (i dess olika grader av förfall) är förstås lättare sagt än gjort. Vissa delar är helt ruinerade, och måste klättras över snarare än gås förbi. Andra är relativt hela, och kan rullas förbi. Ibland har kollektivtrafiken fortsatt på autopilot, trots att det inte längre finns några resenärer.

Ibland är till och med de spärrar som en gång i tiden förhindrade plankning aktiva. Spärrgrindar för att förhindra olovliga resenär att färdas mellan ruinerna - utan vare sig nostalgi eller syfte förväntar de sig giltigt färdbevis hundra år efter att den senaste betalande resenären gjort sin sista resa. Och hundra år efter att någon sålt dem.

Det finns en viss ironi i att spärrarna är lika ineffektiva nu som då.

Den del av världen som inte är förfallen eller tunnelbaserad måste fortfarande korsas till fots. Eller, för den som har turen att ha hittat ett par självgående och självreparerande hjul, per cykel. Patri hade under ett av sina mer äventyrliga möten lyckats komma över en hopfällbar, nanoteknologiskt driven sådan, och enligt rösten håller den för evigt så länge den har tillgång till kroppsvärme.

Den utgjorde förmodligen det snabbaste sättet att färdas på land som fortfarande fanns kvar. I kombination med en ytterst portabel bräda med hjul på var Patri höjden av mobilt urbant leverne.

Det hade förmodligen betytt mer om det funnits någon att berätta det för.

Livet bland de moderna ruinerna var inte helt ensamt, dock. Lite då och då kunde små nybebyggelser upptäckas, och om de inte låg allt för nära arkeologernas utposter var det fullt möjligt att besöka dem. Alltid med de obligatoriska introduktionsfaserna - fientlighet, skeptiskhet, inte fientlighet, och slutligen motvillig hövlighet - och alltid med en viss ambivalent nyfikenhet över Patris svårplacerade etnicitet.

De flesta lokala personer har lärt sig den hårda vägen att det är bättre att låta det första intrycket vara att visa sig hård och oresonlig, så att nykomlingar inte får några idéer. Ytterst sällan är det andra intrycket också hård oresonlighet; människor är sociala varelser, trots allt, och när det väl visat sig att nykomlingen inte är ute efter att stjäla ens barn så kanske de kan berätta om fjärran platser.

Såvida de inte är den sortens lokala människor som stjäl barn.

Att träffa nya människor är alltid ett vågspel. Och doften av vaniljchoklad är något svagare här än i staden i övrigt.

Det är värt ett försök.

Att leva sina politiska ögonblick

Ni vet hur psykoanalys framställs i läroböcker? Det är alltid en så förenklad bild av saker och ting. Jaget är den del av dig som ser och tänker och upplever; detet är den djuriska och behovsdrivna delen av en som behöver undertryckas; och överjaget är den del av en som påminner om vikten av att göra läxorna. Lite överförenklat kan sägas att jaget framställs som neutralt, detet som ont och överjaget som gott.

Jag vill kalla det bullshit.

Ni ser, överjaget är inte en moralisk kraft som får en att göra goda saker fast en egentligen bara vill ligga och slöa hela dagen. Det är en sadistisk översittare som älskar att införa godtyckliga regler och bestraffa varje upplevd avvikelse med absurt oproportionerliga straff, Och det hjälper inte att göra som det säger, eftersom det vid varje eftergift känner sig självrättfärdigat att utöka sina domäner till ytterliga aspekter av ens liv, och ve dig om du vågar bete dig på ett sätt som ens antyder ett potentiellt regelbrott!

Att kalla överjaget för en god moralisk kraft känns väldigt fel, på något vis. Särskilt som det är denna grymma regim som på så väldigt många olika håll är roten till så väldigt mycket ondska i världen.

Psykoanalysens stora projekt är att ta allt som är omedvetet och processa det till det blir medvetet. Inte på ett naivt filosofiskt vis, där allt mänskligheten inte vet om världen ska fångas i världens samlade bibliotek, utan på ett mer närliggande plan. Allt det där som skvalpar omkring och har diverse märkliga effekter utan att en egentligen tänker på det, ska tänkas på och föras i ljuset. Genom att känna sig själv, känner en också sin frihet. Eller, månne, så känner en sig bara fri.

Det blir väldigt politiskt väldigt fort, som ni ser. Inte minst om vi blandar in diverse tänkare från vänster, som talar om falska medvetanden och om vikten av att frigöra sig från det hegemoniska förtrycket och what have you.

Det finns en anledning till att så många gjort ett försök att förena Marx och Freud.

Men det är inte anledningen till att du ser det här. Anledningen till att du ser det här ligger i att någon av mina överambitiösa läsare fick för sig att jämföra den inte helt välartade rösten i Patris huvud med överjaget. Vilket i och för sig är en skarp iakttagelse, i och med att det ju handlar om en röst i stackarns huvud som talar om vad som ska göras härnäst, men det är inte riktigt samma slags röst. Det är inte ett Det, heller, i och med att den talar. Vilket Detet inte gör, även om Lacan har ett och annat att säga på temat.

Den naturliga följdfrågan är förstås - men ett Jag, då?

Med Freud i bakhuvudet vet vi att ett Jag inte kan finnas utan de andra två. Sedan beror detta på en hel uppsjö av anledningar, men kontentan av det hela är att det antingen är alla tre eller ingetdera.

Vilket, onekligen, bådar illa för stackars Patri.

Minst någon kommer förmodligen tänka att både jag och min överambitiösa läsare - tack för att ni finns, btw - läser in lite för mycket i det hela. Är det inte lättare att bara ha en karaktär som går omkring och gör saker, rent generellt, utan att blanda in alla dessa ord ord ord? Varför göra livet svårt för sig genom att envisas med saker som inget hellre vill än att samla damm mellan ospänstiga pärmar? Vad är den stora grejen?

Livet.

Det kanske verkar märkligt, men tänk på saken - livet blir också väldigt mycket lättare av att bara gå omkring och göra saker, rent generellt, och då än mer om en låter bli att blanda in dessa ord ord ord. De tenderar snarare att göra livet svårare för en, och envisas med att göra saker som låter dammet samlas på ens huvud medan en studerar innehållet mellan ospänstiga pärmar. Livet kan göras så väldigt mycket enklare, men på något vis känns det som att det inte riktigt är enkelheten som är livets stora höjdpunkt.

För att inte tala om litteraturens. Som ju ändå delar livsmål med psykoanalysen, på något plan - att göra det omedvetna lite mindre omedvetet och det medvetna lite mer solidifierat.

Om vi vill göra konkret politik av detta behöver vi bara titta på teve. Eller, rättare, stänga av den och titta på vad den gör med oss. Den gör livet lättare, i och med att den inte kräver mer av oss än vår förmåga att sitta still och sluta leva för en stund. Vi behöver inte ens skratta när den försöker vara rolig - den gör det åt oss, vare sig vi är med på det eller inte, som ett omedvetet som knackar på och påminner oss om vad vi egentligen känner. Oavsett vad vi råkar gå omkring och tro om oss själva.

Livet - politiken - livet sker i de där stunderna då vi gör det besvärligt för oss själva. Då saker och ting inte längre flyter på som om ingenting, då vardagen fastnar i ett impasse och vi helt plötsligt måste agera för att kunna komma vidare. Där fjärrkontroll blir en väldigt bokstavligt avlägsen handling, och direkt aktion tvingar in dig i någon slags subsektion av nuet.

Livet sker när vare sig detet eller överjaget kan säga gör gör gör.

Den stora ironin ligger i att Patri - som det hela ändå handlar om - inte lever. Hen är ett direkt resultat av att personer gör det politiska beslutet att göra livet svårt för sig själva, och därmed också för henom. Det är inte direkt de enklaste av fragment att läsa, och författaren har något av en tendens att glömma om det är samtiden, framtiden eller semitiden det handlar om.

Om det nu handlar om någonting över huvud taget.

Varför göra det så enkelt för sig?

F - fragment 4

"Now DET är ett ljud jag inte hört på länge!" tänkte rösten medan Patri försökte identifiera det ljud som tydligen kunde höras med någon slags tydlighet. Att rösten och den egna inre monologen sedan en tid tillbaka börjat låta likadant var mindre oroande nu än det kanske borde vara. Kanske var det bara en vanesak, eller någon slags subliminal trygghet i att gränsen mellan galenskap och överdrivet skickligt ingenjörskap nu äntligen fått ett poetiskt uttryck.

Ljudet i fråga kom från några barn som lekte med en - en - och så den där korta afasin som inträffade när mindre viktiga detaljer överfördes från silikon till neuron. Någon slags verktyg från före världens övergång som blivit spontankonverterad till en leksak av eftervärldens barn. De farliga (och därmed användbara) delarna var sedan länge kannibaliserade till andra föremål, men de delar som inte kunde flyttas eller fulhackas till någonting som instruktionsboken förmodligen skulle beskriva med stora röda bokstäver - fanns kvar. Och barn lekte med den.

Det passade tidsandan. Och om området var tillräckligt återciviliserat för att innehålla barn så fanns det förmodligen inte heller några arkeologer i närheten. Kombinationen barn och försiktigt studium av känsliga historiska föremål tenderar att leda till att minst en av de inblandade parterna gråter. Vanligtvis arkeologerna.

Rösten lät hälsa att detta var ännu sannare förr, när det fanns långt färre ostuderade historiska föremål att vara försiktig med.

Barnens närvaro antydde dock också att det fanns vuxna i närheten. Deras lek skrek ut det, med viss hjälp av deras lungor. Vilda barn leker inte, och speciellt inte under högljudda former. De tenderar att vara för upptagna med att smyga till sig mat från varhelst de kan få tag på den för att hinna främja sin utveckling med kreativ lek. Lekande barn var att föredra, men de antydde också den sortens problematik som inte löses av konstant vaksamhet.

Lekande barn antydde återcivilisation, och det antydde arkeologer. Eller, rättare, att de varit där och gjort det de gör. Vilket i enligt deras metodböcker innebar att spärra av området med en överraskande militär närvaro, vända upp och ner på allt som vändas kan, och sedan lämna området först när allting blivit dokumenterat, arkiverat och någon grad av förstört. De två första av dessa var inget större problem - det går att gå runt både militära utposter och arkiv - men förstöra-delen skulle innebära avsevärda besvärligheter.

Duktiga reparatörer var svåra att få tag på redan innan världen gick över.

Men rösten sade att den fanns någonstans här i området, och om det var sant så var det värt att undersöka. Lekande barn bara antydde, och skulle lika gärna kunna innebära att de helt enkelt inte kommit hit än. Det finns ju trots allt väldigt många fler ruiner nu än förr, och den stora nackdelen med att vara metodisk är att det tar tid att vara det.

"Den" i det här fallet var någon slags interface som gjorde det möjligt att stänga av rösten en gång för alla. Ironin i att det var rösten som berättade var dessa befann sig gick inte helt förlorad hos Patri, och inte heller den att gränsen mellan galenskap och ingenjörskap återigen suddades ut. Om det bara var vana eller ett tecken på någonting annat var en fråga som med väldigt utstuderad försiktighet undveks, men allt rösten sagt dittills hade varit tillräckligt sant för att det skulle vara värt ett försök.

"En skräddare."

Och plötsligt kom det. Ordet. Minnet. Barnen lekte med det som var kvar av en väldigt mutilerad, väldigt automatisk maskin vars enda uppgift var att sy textilkläder åt de som fortfarande använde dem. Av märket att döma var det inte en särskilt dyr sådan, men definitivt en välanvänd sådan. Av den typ som kunde ta vilket råmaterial som helst och förvandla det till ett par strumpor med lite tid och en energikälla. Eller en överdimensionerad balklänning, med mycket råmaterial och ännu mer energi.

Om "den" fanns någonstans i området var det definitivt värt ett försök att hitta den. Om det var galenskap att använda röstens hjälp för att hitta någonstans att stänga av den, så var det en ännu större galenskap att inte försöka.

Särskilt nu, när den ännu en gång fått för sig att återberätta en passage ur Tom Bombadils sagor igen. Den känsla Patri kände fick rösten att parallelltänka namnet Dante, vilket inte sade Patri någonting men ändå på något vis gjorde letandet desto angelägnare.

F - fragment 3

"Men du misstolkar! Att verkligheten är socialt konstruerad har ingenting med fysiska tings ontologiska varande att göra. Atomer är atomer är atomer, och bryr sig inte om vad som görs med dem. De har inget telos. De är. Men att de råkar befinna sig i vissa former just här och nu är däremot högst socialt konstruerat. Bokstavligen, om vi ska ta de här ruinerna som exempel."
"Så om verkligheten är socialt konstruerad, men samtidigt likgiltig - hur går det ihop?"
"Du misstolkar fortfarande. Blandar ihop materia och verklighet, ting och tanke. Materia är, men den är inte 'verklig' på samma sätt du tänker. Saker blir inte verkliga förrän de blir tänkta på, och genom att bli tänkta på blir de till som meningsfulla ting. De kanske går omkring och finns, rent fysiskt, men tills någon tänker på dem så finns de utanför verkligheten."
"Så att verkligheten är socialt konstruerad innebär alltså att vi tänker världen in i existensen?"
"Ja och nej. Det kommer inte att spontant dyka upp ett glas vatten bara för att jag tänker på det. Men det kommer inte heller att finnas glas om ingen kommer på tanken att göra sådana. För att inte tala om mer komplicerade saker, som bara finns på grund av symboliska institutioner - så som bröllopsklänningar eller prispokaler."
"Så verkligheten behöver oss för att finnas?"
"Tvärtom! Vi behöver föreställningen om verkligheten för att finnas. Inte minst vi två, som sysslar med att dokumentera den."

"När gick världen under, egentligen?" frågade sig Patri på ett närliggande hustak.

Det var inte en plötslig händelse, som katastrofberättelserna gillar att beskriva det. Undergången drog ut på tiden, och det är inte helt säkert att de som var där märkte det. Som när en målad vägg blir gråare år efter år - när den ses varje dag är skillnaden mellan idag och igår inte så stor, men när den jämförs med en bild av hur den såg ut för tio år sedan blir det uppenbart.

Vardagen fortsatte. Det är den viktigaste beståndsdelen. Den förändrades, men den fortsatte. Det blev svårare att göra saker, och denna svårighet blev vardag. Själva försvåringen blev normaliserad, och när anpassning blev vardagsmat började det över tid uppfattas som naturligt. Har det inte alltid varit så?

Någonstans i ett bortglömt bibliotek finns en bok om hur bronsåldern tog slut. Egypten var världens centrum, och fick därför korrespondens från världens alla hörn. Men efter hand blev livstecknen från dessa hörn mer och mer sporadiska, tills de upphörde helt. En plats i taget bara försvann från kartan, och hördes aldrig av igen.

På samma sätt försvann delar av världen i ett digitalt mörker. Inte plötsligt, men efter hand blev det självklart att det inte längre gick att lita på tillgången till platser långt bort. Ju längre bort, desto svårare att komma fram, och med tiden blev geografiskt avstånd detsamma som nätverksmässigt än en gång. Platser blinkade till och blinkade ut ur existensen, och sakta men säkert blev världen mindre och mindre.

Och vardagen fortsatte. Det finns ju fortfarande saker att göra trots att Bangalore inte längre svarar.

Efter ett tag började människor förvånas över vissa saker som helt enkelt inte gjordes längre. Inte på ett "men vi då!"-sätt, utan på ett mer "varför då?"-liknande vis. Varför ville någon kunna skicka en musikfil till Ulan Baator? Vad är meningen med det? Och varför lades det ned så oerhört mycket energi på att se till att det gick att göra det dygnet runt, vare sig det behövdes eller inte?

Idéer har en tendens att bli märkliga med tiden. Och Patri skulle inte ens veta hur en förklaring skulle kunna påbörjas om någon skulle be om en sådan i denna nya, märkliga samtid.

En oväntad konsekvens av världens undergång var att upptäcksresandet återuppstod. Platser långt bort blev väldigt exotiska när nyheterna slutade flöda in, och tanken på att resa runt och upptäcka de nya, osedda delarna av världen omarbetades från trött reseförsäljarretorik till någonting som mer liknar sextonhundratalets försök att locka unga människor till sjöss.

Precis som den digitala kommunikationen blev den fysiska desto svårare att hålla vid liv över längre avstånd. Den gamla tidens olja visade sig vara precis så ändlig som den förutsades, och dess ersättare var långt dyrare än den förväntades vara. Transporter blev en lokal fråga förutom för de dyraste av varor, och den rena jakten på lönsamhet tvingade marknader att lokalisera sig eller dö.

När lönsamheten försvinner, försvinner även desto större delen av motivet att finna nya marknader. I alla fall för det stora flertal som inte trivs med karavanlivet, som återuppstod samtidigt med upptäcksresandet.

Patri log alltid inombords åt motsättningen i att det lokalas återkomst samtidigt innebar de olokalas nödvändighet. Världen tror bevisligen inte på enkla orsakssamband.

Även här lade sig vardagen som en filt över all eventuell förvåning från vanliga människors sida. Saker och ting blev alltid dyrare, och när det blir för dyrt med en viss affärsmodell så är det naturligt att anpassa sig till sådana som är lönsamma. Vad annars?

Patris inre leende dog när insikten kom. Insikten om att, nej, världen gick inte under.

Den gick över.

F - fragment 2

"Varför har den gamla tidens superhjältar alltid så fåniga kostymer?"
"Det har, ironiskt nog, med den tidens syn på konformitet och normalitet att göra. Eftersom superhjältar rutinmässigt går omkring och gör det omöjliga så blir det nödvändigt att placera dem i en egen mental kategori, utanför vardagen. Så att det blir lättare att tänkta två tankar samtidigt: dels den om en vanlig vardag med alla dess bekymmer och ofrånkomliga problem, OCH tanken om det ovanliga undantaget som struntar fullständigt i detta. Samtidigt. Utan att huvudet exploderar."
"Undantaget som bekräftar regeln?"
"Precis. Men det har också med den tidens teknologiska utveckling att göra. Det var ovanligare med modifierade individer då, och om vi bortser från glasögon så var de flesta mer eller mindre dömda att vara som de föddes. Eller, rättare, det fanns en viss begränsad sak människor som regel kunde gå omkring och göra, och allt annat var 'super'. Vi kan se att superhjältekostymerna blev både diskretare och smakfullare i takt med att människors naturliga förmågor. Till sist smälte superhjältegenren ihop med de rådande modetrenderna, om än med visst motstånd."
"Förstås! När tekniken når ikapp med fantasin blir det fantastiska vardag, och behöver inte längre sättas på undantag. Och därför blir behovet av konformitet och fåniga kostymer mindre. När alla kan göra allt, eller åtminstone väldigt mycket mer, blir hela grejen med superkrafter svårtänkbar. De har ingen plats - det är ju bara vanliga människor som går omkring och gör saker."
"En intressant vändning inträffade efter den vardagliga perioden. I takt med att fantasin åter började springa förbi teknologin, blev dräkterna mindre moderiktiga och mer fåniga. Vardagen lämnade genren, och behovet att kunna sätta den på undantag gjorde sig gällande igen."
"Fantasin är en märklig kraft. Nu som då. Och när det gäller superhjältar gör kläderna verkligen mannen. Och kvinnan."

"Arkeologer", tänkte en tjuvlyssnande Patri. Hur kan de förstå så mycket utan att egentligen förstå någonting alls? De har helt rätt om kostymerna, men de utgår från att fantasin ökade snarare än att möjligheterna att realisera den minskade. Under superhjältemodegenrens höjdpunkt var kläderna superhjälteredskap i sig själva, mer teknologi än textil, och att bära ens ett vanligt modeplagg var att bokstavligen omge sig med tusentals superkrafter. Att de var både nätanslutna och hologramprojicerande gjorde ombyten onödiga, och mer en fråga om humöranpassning, tankekontroll och programmering än om konsumtion.

Ludditerna kom aldrig riktigt över att de allra flesta modeller aldrig behövde tvättas. Eller egentligen kunde tvättas, då de aldrig blev smutsiga. Även puritanerna hade vissa bekymmer med självsanerande klädesplagg - det förtar lite hela poängen med dygder och självdisciplin.

Om de bara visste vilka andra slags dygder och självdiscipliner som bärandet av sådana underverk skapade. De måste ju tas av ibland, hur smärtsam tanken än kan tyckas vara. De såg inte bara olika ut beroende på vem som bar dem; de var beroendeframkallande på tusentals olika sätt.

På sätt och vis är det fel att kalla det "kläder". Det är mer design, elektronik, ingenjörskap, processorkraft och öppna kommunikationsportar inblandade i deras väsen än i vissa enskilda civilisationers uppgång och fall, och om Isfahan var halva världen på sin tid så var dessa virtuella exoskelett mer än så på sin.

Den som vill skriva en intressantare historia vill förmodligen börja med den första generationen som växte upp i dessa. De slutade helt oväntat ha sex, och slutade sedan vilja ha det. Med allt som två människor kunde göra med varandra med kläderna på - bygga egna världar, förlora sig i varandras fantasier, utforska de tusen och åter tusen tankar som i varje ögonblick skapas och förenas, se oändligheten i en vattendroppe och stoppa tidens gång med en öm impuls - så framstår alternativet att låta bli till förmån för en smula simpel kroppskontakt som någonting barn en gång sysslade med. Innan de förstod bättre vad världen gick ut på.

Beroende på om historieskrivaren var mer intresserad av effekt eller etik så brukar det ta olika lång tid att komma in på sådana saker som att teknologi återfinns i olika mängder i samhällsskikt, och att större delen av samhället bara läste om detta i supermodetidningar. Att de råkade handla om verkliga människor oftare än inte gjorde inte äventyren mindre äventyrliga.

Men fantasin -

Fantasin slutade spela någon roll i samma stund som verkligheten gjorde det.

Patri undvek arkeologerna  Inte för att de inte hade saker att säga varandra, utan tvärtom för att Patri har för mycket att säga och de för lite att höra. För att vara historiskt intresserade har de väldigt lite historisk fantasi, och skulle förmodligen inte känna igen en samtida anakronism om den så råkade stämma med deras metodbok. Eller, i det här fallet, berättade för dem om att det rör sig om en samtida anakronism.

Det, och att de satt ett pris på det som gömmer sig i Patris huvud.

Så här i efterhand var det nog något av ett misstag att berätta om just den detaljen. Men i en värld som gått under har det också gått inflation i efterklokhet.

Deras spekulationer om den tid som flytt envisas dock med att vara intressanta. De för in tankarna på de mest märkliga av minnesspår, och ger på sätt och vis någon slags sammanhang åt saker och ting.

Vad skulle, exempelvis, hända om någon av dessa välklädda personer råkade dyka upp? Skulle någon samtida person känna igen det de såg - att det var en människa därunder, trots att kläder, hår och ibland även ansiktsdrag förändrades synbart under tittandets gång? Eller skulle de omedelbart falla in i superhjältetänket?

Teknologi, närhelst tillräckligt avancerad, har en tendens att bli identisk med magi. Trots allt.

Tidsresenären i fråga skulle dock göra allt annat än att känna igen sig. Det geografiska landskapet skulle förmodligen innehålla vissa igenkänningsfaktorer, men det sociala landskapet skulle vara totalt öde. Bland alla människor som gick omkring och förundrades så skulle det inte finnas en enda medmänniska - ingen som svarar på de tusentals kanaler av potentiell kommunikation som togs för givna på den gamla goda tiden.

Även om mottagandet skulle vara ett simulacra av Jesu återkomst så skulle det vara den ensammaste människan i världen. Eftersom världen, i ett svep, hade mörknat. När världen är en väv av ständigt resonerande latenta kommunikationsvågor som svallar mot medvetandets händelsehorisont, är lite ensamhet bokstavligen hela världen.

Så många världar gick under i det långsamma förfallet.

Med lite fantasi kan den sägas gått under även redan innan den gjorde det rent formellt. Inte bara på ytan.