Monday, February 14, 2011

Moderna ruiner

Vi lever i en värld av ruiner. Varje dag går vi omkring och lever i en hel uppsättning av dem - allting i vår omgivning är i någon grad av förfall, och varje dag kan vi se hur idéer som en gång var moderna nu visar sina flagnande fasader i våra medmänniskors sinnen. Alla vet att idén om en perfekt värld är en ruin som en gång vördades som ett slott, men ändå tycks det som att invånarna inte vill flytta ut; alla vet att vårt nuvarande sätt att leva inte kan vara för evigt, men ändå utgår vi från att göra just det; alla vet att status quo är en kvarglömd rest från en tid med större ambitioner, men tanken på att bli påmind skrämmer oss mer än insikten om att vi glömt.

Det räcker med att titta på vår samtida politik för att se fler ruiner än en kanske önskar. Det talas förvisso om tillväxt och nybyggnation, men när det väl kommer till kritan så ligger samma gamla samma gamla under ytan. Tanken på det eviga framsteget, på kategorisk renhet, på sanningen som gömmer sig strax bakom nästa megaprojekt. Tanken på att problem kan planeras bort, på centralstyre, på femårsplaner.

Ständigt samma fråga, som varje politiker och ideolog gör allt för att slippa konfronteras med när världen tittar på - och varje gång till synes helt spontant plötsligt inser att de förväntat sig ett svar på: är vi framme snart?

Den största ruinen av dem alla, och den vars invånare är mest obenägna att flytta ut, är förstås tanken att det finns någonting att komma fram till. Att nuet är ett undantagstillstånd och ett vänteläge tills saker och ting börjar på riktigt. Byt bara ut revolutionen mot apokalypsen mot den fulla sysselsättningen mot det etniskt rena moderlandet mot [telos], så har du en god karta över det ruinlandskapet. Allting blir bra efter [telos]; världen som vi känner den ska bara gå under först.

Det är en av de moderna ruinernas största ironier.
Det är inte bara politiskt som vi omges av ruiner. Rent fysiskt finns det gott om sådana. Små bruksorter där fabriksportarna slagit igen och växts över av mossa och glömska; varv där det inte byggs någonting annat än nostalgi; stadskärnor som faller sönder eftersom ingen underhåller dem. I Detroit är hela stadsdelar obebodda, och det finns gott om andra platser där det förgångna fortfarande insisterar på att närvara utan samtidens medverkan.

Ett av de mest konsekventa och obändliga budskap barn av idag bombas med är att vi håller på att träda in i nya tider. Vissa handviftar till kalla krigets slut, andra till terrorkrigets början, andra till internets framtåg, andra till finanskrisens göranden och låtanden. Det finns gott om nya tider att börja, och gott om gamla tider att ta slut.

Saker och ting försvinner inte bara för att de slutar vara aktuella. Vanligtvis hamnar de i olika förråd av olika slag, utom synhåll för de flesta. I andra fall används de till någonting annat än de till en början avsetts till. I åter andra fall, så som med möbler, så lever de kvar i människors hem utan att för den skull göra särskilt mycket väsen av sig.

Nuet - det som är nu när vi gör det vi gör - är en ansamling av tusen och åter tusen enskildheter som råkat bli som de blev, och som nu envisas med att vara kvar. På sätt och vis är nuet en enda stor ruin, som sakta men långsamt rör sig mot entropins triumf.

Det som skiljer moderna ruiner från generella sådana är att vi i mångt och mycket redan vet att det är ruiner det handar om. Vi talar om det för våra barn - industrisamhället är på väg ut, informationssamhället på väg in. Även om ingen säger det så är det många som ser våra äldre medmänniskor som levande ruiner från en annan tid, vars enda kvarstående tjänst för moderniseringen är att göra plats för det nya genom att dö.

Att växa upp bland ruiner är en sak. Att vilja ta till vara på dem är en annan.

Detta att våra barn vet om att de lever i väntans ruiner inför en framtid som kommer att vara något helt annat än idag är ett fenomen som på sätt och vis hör ihop med tanken på [telos]. Det är bara tidschemat som är lite snarare än det brukar, och för en gångs skull är målet om en helt ny värld uppnåelig. Den är ju trots allt redan här, och vi som tagit till oss den före resten av mänskligheten kommer att bli desto lyckligare när vi får sällskap.

Nya tider. Men samtidigt är väldigt mycket av det gamla kvar, allt nytt till trots.

Märkliga tider.

Det kommer att uppstå många brytningar mellan de politiska ruinernas gamla form och deras nya sådana. När revolutionens frälsning bytts ut mot den globala kommunikationens dito kommer revolutionärerna och nätfolket att ha intressanta saker att säga till varandra. Eller vilket [telos] du än önskar - tanken om att vara framme snart behöver inte vara revolutionär, trots allt.

Vissa talar om "digitala infödingar" för att skilja de som fötts in i den nya tiden från oss som har någonting med den gamla att göra. Sådana som aldrig levt utan konstant global kommunikation från oss som en gång haft glädjen att upptäcka detsamma. Det är en intuitiv metafor - en förstår snabbt att det är tänkbart att det kan finnas en skillnad mellan sådana som växt upp med någonting och de som inte gjort det. Samtidigt är hela grejen med historisk materialism inte särskilt ny, och många kan nog peka på en mycket specifik modern ruin baserad på det hela.

Det är inte så enkelt att saker bara händer, med historisk nödvändighet. Att inpränta och överförtydliga för dessa våra digitalt nyfödda att de lever i nya tider hjälper dock att förse dem med den känsla av historisk nödvändighet som behövs för att inte riktigt vilja ha någonting att göra med den tid som flytt.

Moderniteten har aldrig varit vänligt sinnad mot den tid som flytt. Och varför skulle den börja nu? Den är ju trots allt framme snart.

Politiska ruiner. Fysiska ruiner. En samtid i ekonomiska ruiner. En mångfald av sociala ruiner av olika slag.

Det är inte utan att samtiden ibland känns väldigt gammal, dessa nya, märkliga tider till trots.

Ibland tror jag att det är just denna känsla av historiens tyngd som saknas. Inte den historiska överbelastning som Nietzsche talar om, utan en mer allmän bekräftelse av att det som händer är ett resultat av tidigare handlingar. Det som är är inte av en slump; bakom många av även de till synes minst anspråksfulla föremål finns tusen drömmar och ambitioner. Att saker och ting råkade bli som det blev må vara mer eller mindre slumpmässigt, men den mängd tankemöda och energi som lagts ner på att försöka påverka slumpen att göra vissa saker mer sannolika än andra är svår att vifta bort som en historisk tillfällighet.

Väldigt många har drömt om att göra världen till en bättre plats. Väldigt många har försökt konkretisera dessa drömmar. Väldigt många har lyckats, väldigt många har misslyckats. Medan deras försök har pågått har väldigt många saker skapats, använts, glömts bort och förvandlats till de ruiner vi känner idag.

Nuet är summan av miljontals drömmar som aldrig gick i uppfyllelse. Och ungefär lika många som gjorde det. Miljontals [telos] som aldrig blev uppnådda, och vars förhoppningar nu ärvts av oss som kommer härnäst.

Nuet är ett monument över det förflutna, och dess främsta beståndsdelar är de ruiner vi lever i.

Morgondagens moderna ruiner kommer att vara summan av vad vi gör av de ruiner vi råkar leva i. Vare sig revolutionen, apokalypsen, den fulla sysselsättningen eller någonting annat kommer att skilja oss från våra efterkommande, och de kommer precis som vi att leva i en tid där det går att göra morgondagen till en bättre plats.

Världen kommer inte att gå under. Det är bra i sagor som det finns en början, en mitt och ett solkart slut; det är bara i sagor som prinsen får prinsessan, och än mer är det bara i sagor som [telos] otvetydigt löser alla de problem som drabbar oss idag.

Det är bara politiker, ideologer och drömmare som drömmer om världens undergång. Vi realister, historiker och litteraturvetare får leva med att befinna oss in media res till dess att vi tar slut.

Månne är det värt att resa en ruin över. Ett monument till ändligheten, signerat Ozymandias. -

Flattr this

2 comments:

  1. En sång får ackompanjera detta vackra epos. http://www.youtube.com/watch?v=i8tVcgxh990 Sorgligt nog har jag inte spelat in den själv än. En dag när jag är framme händer det...

    ReplyDelete
  2. Jag delar många av tankarna men jag vill utveckla en tanke; prinsar och prinsessor kan definitivt hitta varandra om de letar på rätt ställen. Varför skulle prinsen FÅ prinsessan överhuvudtaget? Handlar det inte väldigt mycket om ömsesidig altruism? ;)

    ReplyDelete