"Värre. Vi vet inte ens om det var för någonting. Såvitt vi vet så skulle det kunna vara socialt vitt brus. Sådant som uppstår närhelst många människor befinner sig på samma plats. Som politik eller kultur. Ingen planerar sådant, och de som gör det misslyckas alltid på minst femton oväntade sätt."
"Ingen aning, med andra ord?"
"Ingen aning. De som gillar att tänka för mycket kallar det ett budskap från gudarna, och vill vinkla det så att de säger vad de vill att de ska säga. De som gillar att slippa tänka kallar det ett resultat av en socialt konstruerande process, vilket är deras sätt att säga någonting annat medan de säger att de inte heller vet någonting."
"Vem hade trott att postmodernismen skulle bli lathetens främsta lathund?"
"Well, för en gångs skull lyckas postmodernisterna ge oss en vinkel att banka på de religiösa från. Det ÄR ett resultat av en social process - bara det att det är en högst komplicerad sådan, med avancerad arbetsdelning och med tillgång till ett otal verktyg vi inte har. Om de inte vore så lata skulle de nog uppskatta ironin i det hela."
"Det är alltid en tröst att bägge är i ömsesidigt uteslutande minoritet. Hursomhelst. Vårt ting-i-sig väntar, och det dekonstruerar inte sig självt bara för att vi gör det."
"Mönstren här är annorlunda än på de ställen vi varit på tidigare. Mer. Och fler lager, mer energiska. Och uttrycksfulla."
"Det verkar som att vi funnit en plats av viss betydelse. Som sagt, tinget-i-sig väntar."
"Arkeologer", tänkte Patri tjuvlyssnandes. Det är inte så mycket det att de sysslar med sådant de inte förstår som gör dem så farliga; det är den systematik och den kontrollerat disciplinerade iver de gör det med. Och att de vet vad de gör även när de inte vet vad de sysslar med - en subtil men viktig skillnad. Det ger ett sken av att det finns ett sätt att se på världen som gör den begriplig i sin obegriplighet. Inte riktigt ett religiöst sken, men någonting liknande.
Ett hopp om en ny morgondag. En farlig sak, så här på andra sidan världens undergång. Eller bara en otidsenlig sak, en oartighet - när det som fortfarande finns kvar i levande minne blir föremål för arkeologers utgrävningar är det svårt att inte känna sig gammal. Frågan är vilket som är störst - världen eller självbilden. Och vilket som är skörast och i störst behov av skydd. Även nu. Särskilt nu.
Att säga att världen gick under är förstås en förenkling. Den gick aldrig riktigt under, men den gick på tomgång tills den inte gjorde det längre. Det blev omöjligare och omöjligare att få tag på reservdelar, ingen visste längre hur saker fungerade eller kunde repareras när de väl gick sönder, och tusen andra små saker i samverkan förvandlade en till synes stabil globalitet till någonting förgängligt.
En av de stora - men i sammanhanget skrattretande små - sakerna var att en av världens viktigaste banker i ett svep försvann från nätet. Inte på grund av terrorism, som många hoppades på, utan på grund av att en nyckelkomponent i en av de specialdesignade datacentraler som höll nätvaron vid liv gick sönder. En liten detalj i sammanhanget - inte större än en fingertopp - men ändå tillräcklig för att slå ut helheten. Med virtuellt och ekonomiskt mörker som resultat.
Den tekniska bevisningen antydde att orsaken var att någon gömt papperspengar i kylningsapparaturen. Det nådde aldrig riktigt ut till medierna.
Ironin ligger i att just den detaljen i sammanhanget var byggd för att hålla i tid och evighet. En komponent som aldrig går sönder. Det är en bra idé i labbet, men den tidens marknad behövde ständigt nya former av kreativa förstörelser för att dess aktörer skulle kunna överleva. Det duger inte att sälja en komponent en gång och sedan aldrig behöva vare sig uppgradera eller serva någonsin igen - det finns ingen profitmarginal i gott ingenjörskap. Och det företag som tillverkade detaljen i sammanhanget drevs av exceptionellt duktiga ingenjörer.
De gick i konkurs efter bara något år, och tillverkningsprocessen glömdes bort i ett moln av komplicerade patentförhållanden. Och även om terrorister för det mesta är just terrorister, så är de över lag lättare att förhandla med än företagsjurister.
På samma sätt gick tusen andra små detaljer i det stora sammanhanget sönder, oberoende av varandra. En kombination av entropi och Murphy skötte samordningen. Och en liten lokal kris i taget förvandlades världen från ett sammanhang till lokalare och lokalare sådana. Ingen planerade det hela; det bara hände, och gradvis överraskades människor av att världen blev både mindre och större samtidigt.
Det som gör just den här komponenten till en så viktig detalj i sammanhanget är att en liknande sitter i Patris huvud och berättar om precis såna här detaljer från den tid som flytt lite då och då. Vilket vore fenomenalt, om det inte hade varit för att en liten bugg placerat rösten någonstans mellan slumpmässig och medveten. Den svarar på tilltal, men inte nödvändigtvis med de mest användbara av fragment.
Arkeologerna försöker finna sammanhang till de ting som finns kvar från förr. Deras teorier är vanligtvis felaktiga, men irriterande nog är de också mer logiska och sammanhängande än hur saker och ting faktiskt förhöll sig. De vet inte hur fel de har, men deras metodbok innehåller detaljerade beskrivningar av hur de kan ha fel på rätt sätt. En hel livsvärld av otillräckliga referensramar.
Just de två arkeologer som Patri tjuvlyssnar på har i alla fall en sak rätt - ingen planerade den här platsen. Den blev till av nödvändighet, som ett resultat av att andra platser angränsade den, som en ickeplats - en plats vars enda syfte är att förhindra att andra platser smälter ihop. Resultatet blev en spektakulärt ful knutpunkt för den lokala busstrafiken, och blev - enligt lagen om att allt socialt missnöje tar sig sociala uttryck någonstans - genast överöst med klotter av olika slag. Debatten om huruvida detta var en förbättring eller ett uttryck för osedvanligt gränslös vandalism pågår fortfarande i Patris huvud, medan arkeologerna fortsätter försöka förstå den plats de befinner sig på.
Patri har inte hjärta nog att berätta att de sedan länge bortglömda människor som en gång firade vardag här inte heller förstod sig på den. Eller att de inte behövde förstå den, eftersom den egentligen inte fanns.
Om det inte vore för vemodet skulle det nästan finnas en viss ironi i det hela.
Världen gick under, och återuppstod i en morgondag som aldrig kom. En plats i taget.
No comments:
Post a Comment