"Den gamla tidens arkeologer hade onekligen en viss tendens till överförsiktighet. Men du måste komma ihåg att saker var annorlunda på den tiden - historia ansågs inte vara överdrivet viktigt, annat än när den kunde användas i nationalstatens syfte. Dess utövare var därför tvungna att idka yttersta försiktighet för att inte bli koopterade till samtidens behov av en dåtid. Därav behovet av extrem försiktighet - minsta lilla oklarhet blev ett politiskt slagträ för minst någon."
"Jo, jo, men jag tänker mer på själva kvantiteten. Förr tycks det ha varit nödvändigt att resa både långt och mycket för att ens hitta någon ruin alls; nu är de överallt."
"De har alltid varit överallt. Varför läser du gamla metodikböcker, förresten? De fyller bara ens huvud med märkliga idéer, och får en att tänka i underliga cirkelresonemang. Skolastik, närmast. Men men. Nog om det nu - vi ska in genom den här dörren. Ska du eller jag kofota?"
"Jag tror inte vi kommer kunna ta oss in på det viset. Se hur dörren är förstärkt, där och där. Vi kommer antingen behöva stå väldigt länge, eller använda en alternativ metod.
"Sådana metoder borde vi läsa mer om. Efter dig."
Det är en speciell känsla att vandra genom tomma städer. Särskilt sådana som fått stå ett tag, utan vare sig invånare eller vagabonder. Där byggnaderna behåller den ytterst specifika patina av selektiv förslitning som de hade redan innan världen gick över.
Med lite inlevelse känns det nästan som att gå omkring i dem på den gamla tiden. Särskilt tidiga mornar och sena nätter, då de var onaturligt tomma redan då. Redan innan de faktiskt avfolkades.
En föraning om den tid som komma skall.
Det finns förstås tecken som avslöjar om en plats är bebodd eller inte. De omisskännliga ombyggnationerna och tilläggen till arkitekturen är ett omedelbart signalement - många av den gamla tidens byggnader var inte planerade att hålla längre än ett par årtionden ens med invånare, och än mindre utan. Det är enklare att bygga om än att bygga nytt, och den nya tidens bosättare har blivit väldigt kunniga i konsten att förvandla ett fuskbygge till ett hem. Lokalskördat tidningspapper i väggarna, nya skorstenar där taket rasat in, mer eller mindre tillfälliga fortifikationer i dörröppningarna.
Huruvida det fortfarande växer gräs överallt eller inte.
Gräset är en oförutsedd konsekvens av högteknologins möte med den vanliga människans villkor. Det började som ett industriellt manipulerande av grödor för att underlätta uppodlandet av gravt onaturliga men desto naturvänligare nötkreatur, och slutade med ett gräs som var både näringsrikt och ätbart av människor. Det senare kom som en nyhet med de första rapporterna om att favelor på de mest oväntade av platser odlade det som föda för de fattigaste. Därifrån spred gräset sig med de sociala nätverkens hastighet över världen, tills det blev allmän kunskap bland de hemlösa och utstötta att det aldrig var långt till nästa måltid.
Givetvis hade storföretagen någonting att säga om saken, men vad skulle de göra? Utrota gräs?
Om någonting överlevde världens övergång, så var det denna mycket alternativa näringskälla. Den växer överallt, försöker alltid hitta en egen nisch i de lokala ekosystemen, och doftar alltid svagt av vaniljchoklad. Det senare är någonting av ett mysterium, eftersom det snarare smakar kyckling, Men om någonting kunde användas för att mäta hur länge en plats lämnats ensam, så är det den doften - ju starkare, desto längre.
Patri kände denna doft under sin vandring genom staden. Och den där speciella känslan av tomhet som bara en inbillad närvaro av andra människor kan ge - känslan av att det, egentligen, finns personer i de omgivande byggnaderna som kan pratas med om de bara letas upp.
Precis som på den gamla tiden. Fast med väldigt mycket mer vemod.
Att ta sig fram i bebyggelsen (i dess olika grader av förfall) är förstås lättare sagt än gjort. Vissa delar är helt ruinerade, och måste klättras över snarare än gås förbi. Andra är relativt hela, och kan rullas förbi. Ibland har kollektivtrafiken fortsatt på autopilot, trots att det inte längre finns några resenärer.
Ibland är till och med de spärrar som en gång i tiden förhindrade plankning aktiva. Spärrgrindar för att förhindra olovliga resenär att färdas mellan ruinerna - utan vare sig nostalgi eller syfte förväntar de sig giltigt färdbevis hundra år efter att den senaste betalande resenären gjort sin sista resa. Och hundra år efter att någon sålt dem.
Det finns en viss ironi i att spärrarna är lika ineffektiva nu som då.
Den del av världen som inte är förfallen eller tunnelbaserad måste fortfarande korsas till fots. Eller, för den som har turen att ha hittat ett par självgående och självreparerande hjul, per cykel. Patri hade under ett av sina mer äventyrliga möten lyckats komma över en hopfällbar, nanoteknologiskt driven sådan, och enligt rösten håller den för evigt så länge den har tillgång till kroppsvärme.
Den utgjorde förmodligen det snabbaste sättet att färdas på land som fortfarande fanns kvar. I kombination med en ytterst portabel bräda med hjul på var Patri höjden av mobilt urbant leverne.
Det hade förmodligen betytt mer om det funnits någon att berätta det för.
Livet bland de moderna ruinerna var inte helt ensamt, dock. Lite då och då kunde små nybebyggelser upptäckas, och om de inte låg allt för nära arkeologernas utposter var det fullt möjligt att besöka dem. Alltid med de obligatoriska introduktionsfaserna - fientlighet, skeptiskhet, inte fientlighet, och slutligen motvillig hövlighet - och alltid med en viss ambivalent nyfikenhet över Patris svårplacerade etnicitet.
De flesta lokala personer har lärt sig den hårda vägen att det är bättre att låta det första intrycket vara att visa sig hård och oresonlig, så att nykomlingar inte får några idéer. Ytterst sällan är det andra intrycket också hård oresonlighet; människor är sociala varelser, trots allt, och när det väl visat sig att nykomlingen inte är ute efter att stjäla ens barn så kanske de kan berätta om fjärran platser.
Såvida de inte är den sortens lokala människor som stjäl barn.
Att träffa nya människor är alltid ett vågspel. Och doften av vaniljchoklad är något svagare här än i staden i övrigt.
Det är värt ett försök.
No comments:
Post a Comment