Autonomi och frihet

Häromdagen kvittrade den gode Yami ut någonting som jag tror väldigt många av oss tänkt någon gång, och som väldigt väl fångar en mycket specifik känsla som vi som befinner oss i övergången mellan ungdom och vuxendom känner lite då och då. Eftersom det är ett tweet så drar jag mig inte för att citera det i dess helhet:

Jag är vuxen, så jag får faktiskt dricka coca cola till frukost. Så det så!

De av er som minns hur det var när ni flyttade hemifrån minns säkert den där första tiden utanför boet, och hur alla de där tidigare begränsningarna som hemsökt en var som bortblåsta. Helt plötsligt fick en vara uppe hur länge som helst, godis till frukost blev mer än en abstrakt möjlighet och det här med att städa var helt plötsligt långt mindre kinkigt än vad det än gång var. Det var frihet, äntligen!

Grejen är ju förstås att de där första veckorna inte riktigt varade för evigt, och eventuellt så började vardagen anfalla. Tvättkorgen tömde inte sig själv, disken sjöng nazistiska kampsånger som behövde tvättas bort med diskmedel och innan en visste ordet av så började räkningarna att ramla in likt narvalar i en internetkonversation. Dessutom så började magen hungra efter någonting annat än godis till frukost, lunch, middag och nattmacka.

Kort sagt så var det dags att börja komplettera den där friheten med en smula ansvar.

(Foto: Liz Lawley)

Ibland har jag tur med illustrationerna. Inte nog med att jag snubblar över ett passande Yamitweet, utan även bilden ovan. Ni kanske ser att den försöker illustrera förhållandet mellan ansvar och frihet, där både för lite och för mycket ansvar leder till minskad frihet, och det enda sättet att behålla sin frihet någorlunda är att försöka balansera på den gyllene medelvägen.

Med det här sagt så är det dags att introducera begreppet autonomi. Det befinner sig i samma associationssfär som ordet "ansvar", men är inte riktigt samma sak. De första fyra bokstäverna - auto - betyder själv, och de fyra sista - nomi (eller nomos, för den som är språkpetig) - betyder lag, och att vara autonom innebär att en stiftar sina egna lagar. Vilket, onekligen, är att begränsa sin frihet, men det är också det enda sättet att vara fri på riktigt - för hur fri är en om någon annan säger åt en vad en måste göra?

Då har en ju flyttat hem igen. Och då försvinner ju alla fördelar med eget boende.

Det gäller alltså att krydda den där friheten med en smula autonomi.

(Foto: Shira Golding)

Grejen med frihet är att den är fenomenalt värdelös att bara gå omkring och ha, rent generellt. Det är förvisso bättre att ha den än att inte ha den, men förr eller senare så måste den användas till att göra någonting. Att bara gå omkring och tänka "jag skulle kunna göra x, y och z, och det där också" är i och för sig rätt mysigt, men efter hand kommer det där ögonblicket då friheten att välja konkretiseras i att ha valt något av de alternativ som står en till buds.

Det hela problematiseras en smula av att det även är ett val att inte välja, vilket alla som går omkring och undrar varför de inte tog chansen att göra ett visst något när det kunde göras onekligen vet.

Väljandet begränsas förstås av de alternativ en har, och här börjar autonomin göra sig påmind över frihetens fågelsång. Friheten är väljandet, men autonomin är säkerställandet att en över huvud taget kan välja vissa alternativ.

Det mest påtagliga exemplet på det här är förstås utbildning - särskilt på högre nivåer. Att genomgå en sådan - eller, rättare, att autonomt tvinga sig själv att genomgå en sådan - är i någon slags princip att avsäga sig sin frihet under utbildningens gång, men när allt väl är sagt och gjort så har en fler möjligheter efteråt än om en hade gjort någonting annat. Så som att, säg, titta på femte säsongen av Simpsons igen - vilket onekligen kräver väldigt mycket mindre disciplin än väldigt mycket annat.

Ty det räcker inte med att bara stifta sina egna lagar - en måste sedan se till att driva igenom dem också, och detta drivande kräver självdisciplin. En är alltid fri att vilja saker, men för att få saker gjorda så gäller det att göra dem också.

Frihet kräver autonomi för att vara verklig frihet, autonomi kräver självdisciplin för att kunna vara verklig autonom, och självdisciplin är svårt.

En fågel är fri att flyga när som helst, men det är en hungrig fågel som inte stannar upp för att vänta ut en mask lite då och då.

(Foto: Gary Tanner)

Det gäller att se upp, dock. Om en låter självdisciplinen gå för långt så tar den efter hand över och skuffar ut både friheten och autonomin, och det till den grad att en inte kan annat att göra det en disciplinerat sig att göra. Fabriksarbetare på orter där fabriken just lagt ner och som inte kan omskola sig till någonting annat är ett exempel på detta. Ett annat exempel - för att inte falla ner i fällan att göra det hela till en klassfråga i onödan och/eller i förtid - är den överförlästa feminist som ser ett våldsamt uttryck för patriarkatet i ungefär precis allt. Eller, varför inte, en person som sakta men långsamt blir neurotiskt tvångsfixerad vid att städa och hålla rent i sin en gång i tiden sunkiga ungdomslägenhet.

Det kommer en punkt där disciplinen går från att vara ett uttryck för ens önskan att genomdriva ens autonomi, till att bli en autonomi i sig själv. Med andra ord.

Som synes så är det här med frihet - eller, förvisso, det här med att vara människa - inte helt enkelt. När en är ung så har en hela världen öppen framför ens fötter, men medan en vandrar omkring i den så blir den samtidigt lite mindre för var steg en tar; varje steg är ett steg en kunde ha tagit åt ett annat håll, och ett som aldrig kommer att kunna tas igen. Samtidigt så är stegandet det enda sättet att se världen, och såvida en inte vill stå helt still så måste en gå åt något håll.

Å ena sidan kommer en väldigt långt om en konsekvent envisas med att röra sig åt enbart ett enda håll. Å andra sidan är det väldigt svårt att se vad som gömmer sig bakom nästa hörn om en inte kan byta riktning lite då och då.

Jag delar Yamis syn på saken - jag är vuxen, jag får dricka cola till frukost. Faktiskt. Jag får det, även om jag inte för den skull alltid gör det.

Jag bävar inför den dag då jag inte längre får det.