Sunday, February 14, 2010

Bring Back Boats

Bring Back Boats är en märklig titel att ge ett litterärt/textuellt projekt, men det är långt från det märkligaste. En av Stockholms populäraste klubbar i början av nittiotalet hette Tritnaha; mitt politiska sidospår Magnihasa är också smått obegripligt; Godspeed You! Black Emperor tar nog någon slags pris med sina låttitlar. De har ofta någon slags poäng bakom dem, även om "She Dreamt She Was a Bulldozer, She Dreamt She Was Alone in an Empty Field" nog är en av de mer mångtydiga.

Så. Bring Back Boats. Vad betyder det?

Det finns två sätt att bli en sådan som vet vad det betyder. Det ena sättet är att ha varit där när det var aktuellt, och att ha upplevt det i sitt sammanhang, sin kontext och sin tidsanda, och därför också ha sett alla de aspekter, faktorer och nyanser som spelade in vid dess tillkomst. Direkt erfarenhet är en oerhört bra lärare, och är i många fall det absolut enda sättet att lära sig saker och ting på.

Vissa saker går dock inte att lära sig ens efter de mest heroiska av ansträngningar om en inte var där. Större delen av historien är av den här typen. Hur kändes det att vara en invånare i Khartago under det tredje puniska kriget när nyheten om romarnas antåg spred sig? Vad var den egentliga grejen med statyerna på Påskön? Vad hände egentligen mellan Marcus Antonius och Kleopatra? Vem kom egentligen på idén att bygga sig ett par tre enorma stenpyramider mitt ute i den stenheta öknen? Tusen frågor, få svar med många variationer.

Just våra båtar är av det andra slaget - någon, någonstans, vet detta, och kan berätta det för dig. Du behöver inte likt Herkules utföra sju stordåd för att få veta, utan det räcker med att vara lite uppmärksam och lyssna på när någon talar. Eller läsa det någon har skrivit. Eller titta på en film. Mediet är valfritt, men den gemensamma nämnaren är att det går att lära sig genom kommunikativ interaktion.

Nu finns förstås inte allt bevarat i medial form, men tillräckligt mycket av det är det för att vi ska kunna dra vissa slutsatser från det. Full kunskap om allt som någonsin gjort sig besväret att finnas kommer aldrig att tynga någons sinne, men väl vissa generaliseringar och kategoriseringar som kan hjälpa till att sortera bland alla små bitar av information som tillsammans utgör vad vi tror oss veta.  Vissa saker är förlorade för evigt; större delen av dem utan att vi behöver sörja allt för mycket.

Likväl. Bring Back Boats. Vad är grejen?

#

I internets ungdomstid, kring millennieskiftet, fanns det ett onlinespel som hette Utopia. Det finns förvisso fortfarande, men dess glansdagar är utan vidare tvekan vad vi idag kallar över. Spelet går i all korthet på att upp till tjugofem spelare, var och en med sin egen provins, tillsammans ska kommunicera och samarbeta fram ett stort och framgångsrikt kungadöme som kan både försvara sig mot angripare och angripa svagare grannar (jfr Hobbes). Samarbete och kommunikation är nyckelord i spelet - ett kungarike där kommunikationen är klar, målen väldefinierade, de omedelbara uppgifterna delegerade och samarbetet sker konsekvent är långt starkare än ett kungarike där alla gör sin egen grej.

För att kunna angripa sina motståndare så måste en provins ha antingen endera eller bägge av två saker: rå styrka i form av militära trupper, eller mer subtil styrka i form av sabotörer. Den senare formen är vanligtvis en stödtrupp till den förra; dess huvuduppgift är att mjuka upp fiendens motståndskraft genom att demoralisera soldaterna, stjäla deras mat, bränna ner viktiga byggnader eller andra mer ljusskygga aktiviteter. För att kunna åstadkomma någonting substantiellt så måste dock den råa styrkan sättas i fält och drabba samman med fienden - sabotage i all ära, men om den andra sidan anfaller mer än vad din gör så kommer den eventuellt att vinna över dig av ren utnötning.

Samarbete är som sagt ett nyckelord, och detta gäller som allra mest i krigstider. Den som kan anfalla mest vinner, så det finns två saker att försöka sträva efter. Det ena är att vara den som anfaller mest, av naturliga skäl. Det andra är att eliminera motståndarens förmåga att anfalla dig (jfr Clausewitz). Det första målet kan uppnås av en uppsättning individer som agerar på egen hand i rent egenintresse; det andra målet, däremot, kräver att de enskilda provinserna ser bortom sina nuvarande situationer och vilket mål som för tillfället ger mest byte, och i stället agerar kollektivt genom att systematiskt anfalla en provins så pass mycket att den inte längre utgör ett hot - för att sedan röra sig vidare till nästa, och nästa, och nästa, tills motståndarsidan ger sig och segern är vunnen.

En av de stora charmerna med spelet - förutom att det är strategiskt intressant, förstås - är att det med jämna mellanrum börjar om från start igen. Alla spelare börjar med lika stora provinser, lika mycket pengar, lika mycket av allt utom erfarenhet. Den enda skillnaden mellan en runda och en annan är att det för varje omstart ändras lite i reglerna - vissa saker blir starkare, andra svagare, nya saker läggs till, gamla tas bort. Detta för att spelet inte ska stagnera, och för att erfarna spelare inte ska kunna använda samma optimala strategi i omgång efter omgång efter omgång. Variation är en dygd.

I någon av de tidigare omgångarna så införde de båtar som nytt moment. Dessa behövdes för att förflytta trupper mellan kungariken, enligt formeln att x antal trupper fick plats på en båt. Det krävdes med andra ord ett stort antal båtar för att anfalla stora fiender, och ett lite mindre stort antal för att anfalla små sådana. Det var, som du förstås förstår, av akut vikt att ha tillräckligt många båtar för att kunna använda sina trupper - den som inte hade båtar kunde inte heller attackera.

Med införandet av dessa båtar infördes också en ny form av sabotage för ens sabotageexperter. Båtar flyter som bekant på vatten, och ett smidigt sätt att sabotera en båt är att se till så att den inte längre flyter. Det krävde en hel del jobb, men med envishet så gick det att sänka ett stort antal båtar om dagen.

Now, de kungariken som var mer effektiva på samarbetsfronten insåg direkt att det fanns vissa fördelar med den här ordningen: det blev, exempelvis, brutalt mycket lättare att uppnå det andra av de två målen som ställdes upp ovan. Om alla omfördelade en del av deras försvar till sabotagetrupper, så kunde en större del av fiendens båtar sänkas snabbare. Och ju fler båtar som sänktes desto färre trupper kunde fienden sätta i fält, vilket i praktiken innebär att det krävs mindre försvar, och att ännu fler sabotagetrupper kan användas för att sänka ännu fler båtar utan risk för att ha för lite militärt försvar - osv. Vissa kungariken gick till och med så långt att de inte hade något försvar alls, utan lämnade sina provinser helt oförsvarade i trygg förvissning om att båtarna stannade på botten.

Det här upptäcktes rätt fort av spelarna, och båtarna blev inte särskilt långlivade som fenomen. Men - och nu kan jag äntligen svara på frågan om vad som är grejen med dem - med oroväckande jämna mellanrum så dök det alltid upp ett troll på det gemensamma Utopiaforumet som (med varierande grad av retorisk begåvning) argumenterade för återinförandet av båtar. Över tid så blev detta ett stående skämt, och en stereotyp för alla former av irrationella "det var bättre förr"-argumentationer. Alla som var där vet att det var en fruktansvärt dysfunktionell ordning; likväl dyker ropen på att återinföra den upp med oroväckande jämna mellanrum.

#

Poängen med den här utläggningen är att illustrera hur mycket som behöver förstås för att innebörden av tre enkla ord, som var och en är helt begripliga i sig själva, ska klarna och bli något så när förstådd. Och, än mer, för att illustrera att en väldigt stor del av vår gemensamma kulturarv - inklusive det vi kallar kunskap - kräver dylika förklaringar för att på ett liknande sätt bli begripliga och förstådda. Det är inte alltid så enkelt att det bara är att säga att x är y och därför a för att en förståelse för en situation eller ett skeende eller ett fenomen ska uppstå, och ibland krävs det en paus från göradet för att verkligen sätta sig in i vad det hela handlar om.

Som sagts ovan så går det dock inte alltid att undersöka världen direkt för att ta reda på detta. Vissa saker kräver att de som var där och verkligen förstod vad som var på gång just där och då aktivt sätter sig ner och förklarar för dig ur det var. Väldigt mycket av dagens tillstånd beror på vissa historiska tillfälligheter som var oerhört kontingenta när de hände, men som över tid stelnat till fasta strukturer som ses som självklara. Det går inte att logiskt sluta sig till att saker är som de är av en nödvändig anledning; ibland beror saker på att ett visst skämt drogs av en viss person en viss tid en viss dag efter en viss händelse, och ingenting någonsin kan rekonstruera detta förutom de som var där.

Vanligtvis brukar dessa saker formaliseras i läroböcker och dylikt, och sedan traderas vidare över generationerna tills de blir lika permanenta inslag i den mentala arkitekturen som en byggnad är i den fysiska. Till skillnad från fysiska byggnader så är mentala sådana osynliga för de som inte fått dem förklarade för sig, och för dem ser många saker som de införstådda tar för givna ut att hänga i tomma intet, till synes utan någon som helst anledning alls.

Detta leder, sorgligt nog, till att många känner ett enormt utanförskap när de konfronteras med vissa former av kunskap. För att tala med Simmel så framstår den inte som en samling delar som samverkar med varandra för att producera en nyanserad bild av världen, utan som en stor obegriplig blobb utan vare sig rim, reson eller struktur. Den tycks inte ens lyda fysikens lagar, utan flyter ovanför allting annat utan någon som helst koppling till någonting alls. Vilket, som ni kanske förstår, leder till en känsla av att dessa former bara är systematiskt ordbajs som varken kan eller bör förstås av den som vill behålla sin mentala (eller än värre ideologiska) hälsa.

Ambitionen med Bring Back Boats är att sparka lite på denna alienation. I likhet med Magnihasa så är målet i förlängningen någon slags förändring, om än inte nödvändigtvis i min regi. Till skillnad från Magnihasa så är omfånget häromkring längre, ämnesvalen obskyrare och den diskursiva nivån ibland högre. Tanken är att eventuella läsare ska börja läsa i ena änden och sedan komma ut som en klokare människa i den andra. Inte ideologiskt klokare, inte IQ-smartare, inte meditationsvisare, utan klokare rent generellt, på så vis att konturerna av saker och ting ser lite skarpare ut, färgerna lite klarare, nyanserna lite detaljrikare och detaljerna mer nyanserade.

#

Det finns dessutom en underambition, och det är att öva upp mina och eventuella medskribenters förmåga att skriva längre, sammanhängande och på något plan intressanta texter. Tanken är att över tid skapa ett sammanhang där jag känner mig tvungen att skriva ett inlägg här per x antal dagar, och sedan sätter mig ner och faktiskt gör det. Om jag sedan går och gör detta tillräckligt länge så kommer jag, efter ett tag, att bli en så rutinerad författare/skriftställare att det blir en vana, och när det händer så har jag, som Strindberg sade, ordet i min makt. Och, som den klassiska retoriken säger, att ha det på ett sådant sätt att eventuella läsare blir både intresserade, lärda och roade av att läsa.

Nu kommer jag förstås inte att lyckas övertyga vare sig någon annan eller mig själv om att jag kan få fram ett BBB-inlägg om dagen, och tänker mig därför någonting mer i stil med var tredje eller var fjärde dag, så det kommer att finnas gott om plats över i schemat för eventuella medförfattare att hoppa in och ta ton. Till skillnad från mitt andra samarbetsprojekt, Tankefel och dylikt, där minimilängden för ett inlägg är ett (1) ord, är den stående cirkalängden på ett inlägg här kring två tusen sådana,(plus tusen/minus femhundra). Det kanske låter långt, men ambitionen är som sagt att komma förbi skräcken för text och ta kommando över det skrivna ordet.

En annan underambition är att ge dig som läsare en möjlighet att drabba samman med längre texter läsledes. Det finns inte bara en skräck inför att skriva längre texter, utan även en viss panik inför tanken att läsa dem. Den förra är fullt förståelig, eftersom textskrivande är jobbigt, svårt och ibland eländigt när det når upp på en viss nivå - inledningen talar om någonting annat än slutsatsen, mitten byter ämne helt, den stämning som ges i stycke tre totaldödas av stycke fyra, fotnoterna stämmer inte alls, rubrikerna är felstavade, det finns tusen syftningsfel och märkliga ordföljder pga alla omskrivningar och dessutom så tycks allt vara skrivet i fel typsnitt. Det går att drömma mardrömmar för mindre. Med detta i bakhuvudet blir det dock lite småmärkligt att folk är rädda för att läsa dem - tänk på alla möjligheter att peka ut fel, brister och lolfails!

BBB är dessutom något av ett konstprojekt, i och med att text är konst, och om någonting kan förklaras genom att lägga upp texten på ett kreativt vis så kommer detta att göras. Huvudmålet är förstås fortfarande att ge eventuella läsare insikt kring diverse semiobskyra ämnesområden, men det pedagogiska ligger före det formella. Om form och innehåll kan fås att överensstämma så kommer de märkligaste av textsaker att se nätets elektroniska ljus här; om inte, så har jag eller min medförfattare en hel del omskrivande framför sig.

#

Jag misslyckades med taggarna på mina tidigare bloggar. På den ena fanns de över huvud taget inte före det 250:e inlägget, och på den andra var de ett förvirrande virrvarr innan de ens kom i system. Här tänker jag dock göra det lätt för mig, och helt enkelt använda etiketter som "litteraturvetenskap", "sociologi" eller "retorik", och om ämnet är så där knepigt tvärvetenskapligt sådant så sätter jag helt enkelt bägge taggar på det. Det borde inte kunna misslyckas.

Med avslutandet av det här stycket så är inlägget två och ett halvt tusen ord långt. Det tar upp någonting i stil med fem sidor i en vanlig bok, vilket inte är särskilt mycket i det stora hela. För att skriva en mindre bok på två hundra sidor så krävs det femtio gånger mer jobb än för det här inlägget för att få klart det - fyrtio gånger i ren volym, och sen tio gånger till pga omskrivningar, källkontroll, revideringar, förändringar, sistaminutenidéer, goda förslag, nya karaktärer, panikskrivande innan deadline, mitt i natten-inspirationsögonblick osv etc. Om jag någonsin lyckas bli en sådan som kan frammana den självdisciplin och den förmåga som krävs för att skapa någonting på en sådan skala återstår fortfarande att se, men ni vet vad de säger - övning är färdighet. Övning kommer jag att få ut av det här, om något; förhoppningsvis får även du, käre läsare, ut någon slags klokskap från det hela. -

Flattr this

No comments:

Post a Comment